Читать книгу Elsa Finne I-II - Axel Lundegård - Страница 9

Innehållsförteckning

Den stora majstången låg på gården, pyntad med girlander af blommor och grönt; Elsa hade bundit kransarna högst uppe. Nu restes den af det helgdagsklädda gårdsfolket och planterades midt i gräsplanen, medan pappa kisade med ögonen för att få den rak, och ideligen kommenderade: höger! och vänster!

Under kastanjerna stodo långa bord af ohyflade bräder på bockar, fyllda af stora fat med jättesmörgåsar, som dignade under sitt sofvel, och hela bunkar med mjölk och kittlar med rykande gröt. Allt folket trängdes omkring borden och förplägade sig betänksamt grundligt, så som skick och sed var. Men efteråt fingo barnen leka omkring majstången, och den roligaste leken var, då löjtnanten ställde upp dem i rad och lät dem blunda och gapa och fyllde deras munnar med karameller, så att den som gapade värst, fick mest.

— Just så går det till i lifvet! sade magistern, skrattande. — Den som gapar värst, får mest.

Hennes nåd gick omkring bland folket, tilltalade alla med deras namn, hörde vänligt på hvad de hade att säga och intresserade sig för deras minsta angelägenheter. Sällan hade Elsa sett farmor så blid.

Men allt var som en dröm i dag, och hon var så glad, att hon skulle velat skrika högt. Hon var så glad åt lifvet och världen. Hon njöt af, att alla fingo äta god mat och att alla sågo så nöjda ut. Men allra lyckligast var hon öfver, att icke behöfva gå och lägga sig klockan åtta. Den tiden var redan inne, men ännu stod solen öfver den taggade bergåsen i väster, och ännu kvittrade löfsångaren från alla trädgårdens buskar och snår.

Eljes blef det så småningom tyst på gården, folket drog sig tillbaka, de äldre och barnen till stugorna, de yngre till dansbanan i skogen, halfvägs mot Tibble, där blinde Jöns från fattiggården skötte fejlan och Peter Fjomp slog takten på en gammal tamburin.

Så dalade dunkelljuset stilla öfver nejden, men natt ville det icke bli, och Elsa smög omkring med glänsande ögon, betagen af den underbara stämningen, lyssnande till taltrastens sång ur djupa skogen. Allt detta var just som en saga, och det omöjligaste blef möjligt i midsommaraftonens trolska dager. Elsa trängde sig in mellan pappa och magistern, som sutto och rökte på gungbrädet under kastanjerna, och hennes blick flög bedjande från den ena till den andra.

— O, den som finge gå till dansbanan i skogen!

Hon utvecklade förgäfves all sin inställsamhet. De gamla gossarna förklarade enstämmigt att de icke ämnade sig till dansbanan. Än mer — de förrådde henne utan barmhärtighet åt farmor, som ofördröjligen förde henne till sängs. Hon somnade tungt från midsommarnattens skönhet; när hon vaknade, stod solen redan högt på himmeln, och fåglarna hade kvittrat i många timmar, och många människoöden hade nått sin fullbordan.

Magistern syntes icke till på hela dagen, gardinerna voro nedrullade för hans fönster, och framåt eftermiddagen kom doktorn från Tibble. Men ingen visste rätt, hur det var fatt.

— Magistern var vid dansbanan i natt — sade pappa till farmor — möjligen har han dansat sig varm och sedan legat i det fuktiga gräset och förkylt sig.

Detta gaf Elsa mycket att tänka på. Magistern hade ju sagt, att han icke skulle gå till dansbanan. Hvarför hade han narrats? Och hvarför hade han, som eljes var så klok och försiktig, lagt sig i så fuktigt gräs, att han blifvit sjuk?

Hela huset var upp- och nedvändt under de följande dagarna, doktorn kom hvar morgon och kväll, alla sågo ängsliga ut, och Elsa förstod, att någonting hemskt måtte vara å färde. Skulle magistern dö? Hon greps af en instinktiv fasa. Döden, som hittills blott varit en skräckbild för hennes inbillning, kom henne plötsligt nära som en hotande verklighet. Om nätterna kunde hon icke sofva af ångest, och om dagarna kunde hon icke hålla sig stilla, utan strök omkring flygeln, där det förfärliga pågick, med ett uttryck i ögonen som en hundvalp, tassande omkring en döende kamrat.

En dag stod mamsell Andersson på trappan med svullna ögon. Pappa kom också ut och tog Elsa vid handen och sade:

— Nu har magistern fått sluta.

Elsa stirrade stelt ut i solskenet och försökte fatta, att magistern nu icke längre fanns till. En människa, hvars röst hon hört och hvars blick hon mött för några få dagar sedan? Allt vetande, som han ägt, var då också dödt, och alla tankar — — — kunde tankar dö?

Farmor sade, att magistern nu var en ängel i himmeln, men det var svårt att föreställa sig. Hans yttre personlighet stod ännu så lefvande för hennes minne, och steget var för stort mellan den jordiska dansbanan och den himmelska saligheten. Elsa visste dessutom, att magistern själf icke trott på själens odödlighet och därför icke kunnat bli präst och icke fått undervisa henne i religionen.

Hennes hufvud var tomt, och hon gick som i dimma, fast solen brände marken under hennes fötter. Hon kände det som om hela hennes varelse endast varit ett bristande omhölje kring en saknad, som ständigt växte. Långa stunder visste hon icke, hvar hon befann sig, sedan såg hon en gångstig under sig och kände svalka, som om hon befunnit sig i skogen. Det föll henne in, att hon kanske skulle kunna andas friare däruppe, där himmeln var så mycket större och blicken kunde följa solens väg mot det ändlösa blå.

Hunnen upp till krönet, stannade hon, och det kändes som om beklämningen gaf vika. Hon kastade sig framstupa på mossan mellan stenarna i Elsebo slott, och gråten kom, strid som en åskby.

Hon grät länge, och när tårarna tröto jämrade hon sig ännu, tills all kraft strömmat ur hennes kropp, och saknaden föll i vanmakt med ett kvidande.

En femtonårig pojke kom vandrande framåt stigen från Tibblehållet, stannade och lyssnade. Hvad var detta för ett ljud? Han visste, att här skulle finnas en räflya uppe på åsen, det hade Nilsson sagt, och han visste det nog, han var Tibbles skickligaste jägare.

Pojken tog mössan af sig och smög fram så försiktigt som en indian på spår, i riktning mot de två stenarna där borta på krönet. Där stannade han och böjde sig fram och såg en flicka, som låg med ansiktet mot jorden och gnydde.

Ett så vackert äfventyr hade han aldrig förr upplefvat, och han blef stående och höll andan ett par sekunder, som om han velat fånga en fågel i bo. Hans kortklippta hår lyste lingult i solen, och hans ögon strålade blå af äfventyrsfröjd och medkänsla.

Plötsligt såg hon upp. Hon hade svart hår och röda stöflar, och hennes ögon voro som Sorgebarns i sagan. Hon blef icke rädd, hon lyfte sig blott på armbågarna, och det flög som elektriska gnistor från hennes mörka pupiller.

— Hvem är du? frågade hon.

— Jag heter Knut Wadman. Men hvem är du?

— Jag heter Elsa Finne.

Han hvisslade till, nu förstod han hvem hon var.

— Hvarför grät du? frågade han sedan, i det han försökte göra sin röst deltagande.

— Magistern är död, svarade hon.

Nu tyckte han redan, att de voro bekanta och uppgaf deltagandet, satte mössan på nacken, hoppade öfver stenen, som skilde dem åt, och ställde sig bredbent vid hennes sida.

— Hvad är det att gråta för! sade han käckt. — Jag skulle vara glad, om alla mina magistrar vore döda. Jag har många, ser du, jag går på gymnasium!

— Är gymnasium i Tibble?

— Nej, då! Gymnasium är i samma stad som landshövdingen, jag är bara hemma under ferierna.

— Hvem är din pappa då? — hon reste sig upp.

— Borgmästaren! vet jag!

— Kan du läsa latin?

— Om jag kan läsa latin! Knut Wadman fnyste öfverlägset — kan du?

Elsa nickade:

— Ja, det kan jag!

— Det var f — — han afslutade icke satsen. — Kan du deklinera mensa?

— Ja, det kan jag.

— Så bildad är ingen flicka i Tibble! Kan du också conjugera amo?

— Ja, det kan jag.

Han böjde sig framåt, det glittrade i hans ögon, han sträckte fram sin hand och strök den smekande öfver Elsas kind.

— Hvarför gör du så där? Hon ryckte till, och hennes röst darrade som om hon frusit.

— För jag tycker det är synd om dig — han skrattade bredt och visade sina hvita tänder och sin röda gom — och för resten tycker jag om dig.

I samma nu kände Elsa hans läppar skälfva varmt mot sina. Då var det som om hela hennes varelse fått kramp, och hon grep hans arm så hårdt, att han skrek till:

— Aj! Du gör mig illa!

— Låt bli mig då! sade hon, och hennes stenkolsögon gnistrade, och det svarta håret stod stridt omkring hennes läderbruna fysionomi. Så släppte hon sitt tag, vände sig om och sprang utför den motsatta sluttningen.

Knut Wadman stod och stirrade efter det lilla trollet med en förnimmelse af, att äfventyret fått en snöplig afslutning.

* * * * *

Elsa höll mamsell Andersson hårdt i handen, då de sent på kvällen trädde in i stora logen, där magistern stod lik. Det var helt mörkt därinne, väggarna voro täckta med granar och enar, tio talgljus med osande vekar brunno på hvar sin sida om kistan, och hon såg den dödes ansikte mot den hvita kudden, hårdt och gulaktigt som ben med blåaktiga skuggningar och blåbleka läppar. Hon greps af en isande beklämning, denna liflösa människobild föreföll henne helt främmande, här fanns ingenting kvar af den hon känt så väl och hållit så mycket af. Hvar fanns då hans väsen? Hennes blickar flögo rådvilla omkring, irrade bortom de flämtande ljuslågorna in mellan granarnas och enarnas skuggor, som skälfde och huttrade i mörkret. Det hördes också snyftningar och sakta gråt. Husets tjänare tassade i strumplästen en efter en fram till kistan. Det var som ett tåg af vålnader ur mörker i mörker.

Elsa grät icke. Hennes strupe var som sammansnörd af ångest.

Sommaren led, det mörknade mot höst, men Elsa kunde icke glömma. Magisterns själlösa, förvridna drag grimaserade ständigt för hennes inbillning, och hon kände öfverallt en frän doft, som om jorden och dess blommor, lifvet och dess fröjder varit idel förgängelse, förruttnelse innerst inne.

Farmor skakade på hufvudet, då hon betraktade henne. Elsa var i en farlig ålder. Hennes gestalt, som länge varit knuten, hade blifvit smärt och mjuk som en liten bleksjuk kvinnas.