Читать книгу Elsa Finne I-II - Axel Lundegård - Страница 6

Innehållsförteckning

Fru Finne åtog sig själf att undervisa sin sondotter. Det var som att börja sin skolgång på nytt vid sextioett års ålder. Det var att leta fram de gamla läroböckerna och att läsa de gamla läxorna, som hon först läst för egen del i sin barndom och sedan med sin son. Därvid hägrade de flydda tiderna ofta fram i hennes minne, och hon tänkte med vemod på alla förhoppningar som hon då knutit först till sin egen, sedan till sin sons framtid. Hur de alla gäckats! Och hvad hela hennes lif tedde sig meningslöst, glädjefattigt och förfeladt, när hon såg tillbaka.

I ungdomen hade hon, som andra, gjort upp räkningen utan värden, med öfverspända fordringar, på hvilka hon ideligen måst slå af. Hon hade svärmat ut i månsken och fått trefva sig hem i mörker, hon hade älskat och sett sin känsla försmådd. Hon hade fått själfva minnet besudladt, efter det hon sökt ro för hjärta och sinne i ett giftermål utan illusioner. Hon hade dock hoppats att bli maka åt en hederlig man, mor åt ett barn, som hon skulle uppfostra till en duglig människa; men hon hade blifvit besviken på allt.

Eller var det så, att hon bedragit sig själf? Att hon misslyckats, både som maka och som mor därför, att hon icke varit sin heliga uppgift vuxen?

Gud visste, hur det förhöll sig därmed. Men om hon felat, hade hon också fått dyrt betala del.

Sitt lifs skolgång kunde hon tyvärr icke börja på nytt; men dess starkare kände hon behofvet att lämna sina erfarenheter i arf åt ett lefvande väsen, och Försynen hade nog haft sin mening med att sända henne detta barn, som dagligen blef henne mera kärt.

Under den hårda ytan, djupast inne i hennes frusna väsen, hade det alltid funnits en grundfond af bunden värme, som nog kunnat frigöras, om det fallit en smula solsken på hennes väg. Så som hennes lif gestaltat sig, hade den fått ligga som ett obrukadt kapital. Hon visste nu hvarför. Det kom sig af hennes själfviskhet, för hennes hjärtas girighet. I främsta rummet hade hon alltid tänkt på sin egen lycka, alltid fordrat, innan hon gaf. Hon hade längtat efter, att en annans kärlek skulle öppna hennes hjärta och tillgodogöra sig dess skatter, men icke förstått att älska en sådan känsla fram. Därför hade hon misslyckats både som maka och mor.

Då nu lifvet för tredje gången ställt henne inför en uppgift af djupaste innebörd, föresatte hon sig att taga lärdom af det förflutna, att framför allt ingenting begära för egen del af detta barn, som hon skulle vara i mors ställe. Hon skulle icke klema med henne för att vinna hennes kärlek, icke uppfostra henne till balsamin åt sitt gamla ömhetshungriga hjärta, utan till en människa, som bättre än hon själf skulle förstå, att se sig lifvets glädje till godo och foga sig i eller böja sig för dess villkor.

I detta syfte sökte hon först och sist bekämpa Elsas medfödda själfviskhet, kufva hennes egensinne och tukta hennes stolthet, men också vingklippa hennes alltför lifliga fantasi, ty i den mänskliga inbillningens öfverspända kraf på lycka såg den gamla just grundorsaken till mänsklighetens olycka.

Så vände sig hennes uppfostringsprinciper på alla håll mot barnets djupaste böjelser och starkaste instinkter, och undervisningen präglades alltifrån början af ett sollöst allvar, som verkade nästan förlamande på Elsas förståndsverksamhet. Eljes hade hon lätt för att fatta, och med vänlighet och beröm kunde hon eggas till stora ansträngningar, men den metoden kom sällan till bruk. Af klander och hårdhet blef hon däremot alltid trotsig till sinnet.

Hon bodde i förmaket, näst intill farmors sofrum, men trifdes icke i den improviserade barnkammaren, där hon alltid stod under uppsikt af farmors allvarliga blick; sa ofta det fanns någon möjlighet att undkomma den, smög hon sig ned till bottenvåningen, till pappa. Honom älskade hon, hos honom trifdes hon; han lappade hennes leksaker, när de gått sönder, och hennes fantasis vingar, som farmor klippt.

Pappa hade just ingenting annat att taga sig till. Han hade installerat sig i två rum, af hvilka det yttre kallades kontoret, och ville gärna gälla för gårdens förvaltare, men i själfva verket förvaltade han ingenting annat än sitt tobaksskrin. Han talade nog ofta om att söka sig en annan plats, men det stannade vid orden. År efter år blef han sittande som drönare på sin mors gård utan att uträtta någonting. Han läste romaner och rökte dagen i ända, företog sin reglementeradc promenadridt före middagen och drack hvar kväll sin reglementerade toddy, som blef mörkare år från år.

På promenadridten medtog han alltid sin dotter, först på sadelknappen, senare på en särskild liten häst, som Elsa kallade sin; och det var hennes största glädje och stolthet att få skumpa öfver stock och sten vid den gamle husarens sida. Han var ännu alltjämt en oförvägen ryttare, och det bar af i sporrsträck genom skog och mark, vintertid också öfver sjön mellan de infrusna holmarna, och Elsa satt kavat i sadeln, och blodet sjöng i hennes ådror, och håret fladdrade och ögonen tindrade och tankarna gingo vida.

Om vinteraftnarna smög hon sig också alltid ner för att sitta med pappa framför brasan i skymningen. Då kunde det hända, att han berättade för henne sagor så sorgliga, att tårarna runno utför hennes kinder; men när han icke var i lynne att berätta, stirrade Elsa in i glöden, där fantastiska byggnader och människor och djur togo gestalt för hennes inbillning. Då diktade hon själf sagor, men dem vågade hon icke berätta.

Och åren gingo, och farmor förstod att hon icke längre var sin uppgift som lärarinna vuxen; och så blef det bestämdt, att Elsa skulle få en lärare.

Därtill antogs en gammal student med små löneanspråk, magister Lindblom, som i sin ungdom studerat till präst och läst så ifrigt, att han blef yr i hufvudet och icke längre trodde på Gud, hvarpå han förfallit. Senast hade han förgäfves sökt sin utkomst som privatlärare i Tibble.