Читать книгу Elsa Finne I-II - Axel Lundegård - Страница 7

Innehållsförteckning

Elsa stod vid fönstret i skolsalen och speglade sig i rutan, bakom hvilken vintermorgonens grådis låg som kvicksilfver, så att glaset återgaf hennes omorgnade lilla fysionomi.

Julferierna voro tilländalupna, sent i går kväll hade magistern åter kommit till Ryd, och Elsa var glad att få honom tillbaka, det hade varit tomt efter honom under helgen. Hon längtade efter att få börja läsa igen för magistern, han visste så förfärligt mycket och talade som om allting vore sagor, och sagor var det roligaste hon visste.

Hvad det var lätt att lära på det viset! Historien, som var så svår att plöja för farmor, blef i magisterns mun en sammanhängande följd af märkliga och äfventyrliga tilldragelser från forna tider. Och naturlära var ingenting annat än lustiga beskrifningar på och anmärkningar om allt hvad hon dagligdags hade för ögonen: snön på marken, mossan på stenarna, djuren i ladugården och i skogen, flugorna, som surrade om i luften, blommorna på marken. Det var ingen konst att komma ihåg det.

Hon längtade alltid efter att lektionen skulle börja; men i dag var hon särskildt i spänning — hon undrade hvad magistern skulle tycka om hennes nya kläder, som hon fått till julklapp af pappa. Hon mönstrade sig själf och nickade: så fin hade hon aldrig varit i hela sitt lif. Hon var klädd i en pälsbrämad blå jacka med svarta snören, som husarerna, och hon hade röda stöflar, sådana som bondkvinnorna ha i Ungarn.

Ändtligen öppnades dörren till det inre rummet, och Elsa neg, med strålande ansikte. In steg magistern, lång och mager i sin gråa nattrock, med ett frånvarande uttryck i ögonen, lik en utsvulten björn, som tumlar yrvaken ur sitt ide. Han nickade och satte sig vid bordet och strök sina våta mustascher och sitt vattenkammade hår. Den stora näsan med sin hängande tipp gaf hans ansikte ett missnöjdt uttryck, och Elsa fick tårar i ögonen öfver att han ingenting sagt om hennes dräkt.

Han bläddrade tankspridt i läxboken och grymtade:

— Ja, hvar slutade vi nu? Jaså. Joho. Här var det. Ja vi skulle alltså ha litet reda på, hvad myror äro för slags passagerare och hvad som annars kan vara af intresse att veta om dem.

Elsa hade redan glömt sin missräkning. Hennes mörka ögon lyste af förväntansfull vetgirighet.

— Du vet hur en myra ser ut, du har trampat ihjäl många sådana små steklar på vägar och stigar, du har sett deras stackar i skogarna. De stackarna äro hvad vi människor kalla samhällen. Du minns, att människorna äro af olika ras, och att rasen i vår lärobok bestämmes af skinnets färg. Den sitter nog eljes djupare, men vill man använda samma indelningsgrund för myrorna, så finns det också bland dem både negrer och rödskinn och hvita. I alla samhällen finns det bättre och sämre folk. De bättre myrorna ha vingar, men det sämre myrfolket har ingenting. Utan deras arbete skulle det bättre myrfolket icke kunna lefva, men lika fullt förakta herrarna och damerna de vinglösa arbetarna, som hvarken äro herrar eller damer, bara kloka små steklar. Bland dem finnes det både ingenjörer och byggmästare och uppfostrare för barnen. Det finns också knektar; myrorna föra nämligen krig, liksom människorna. De göra eröfringståg och taga fångar af andra raser och puppor, och krigsfångarna bli slafvar hos det främmande folket. Slafvarna få uträtta alla de lägsta sysslorna i stacken, de få bland annat sköta om kreaturen. Myrorna hålla sig nämligen också med husdjur. Liksom vi människor ha kor, som få gå på bete och som vi mjölka, så ha myrorna bladlöss, som beta i det gröna och låta mjölka sig på söt saft. Myrorna ha också andra husdjur, små skalbaggar, motsvarande våra hästar och får och höns. Förmodligen drifva myrorna landtbruk liksom människorna, men det veta vi icke mycket om, vi ha icke studerat deras samhällsinrättning tillräckligt, och vi kunna väl icke heller sätta oss riktigt in i deras världsåskådning. Vi kunna ju icke ens skilja den ena myran från den andra. Nå. Om vi tänka oss ett väsen, så mycket större och fullkomligare än människorna, som människorna äro större och fullkomligare än myrorna, så skulle detta väsen troligen ha lika svårt att uppfatta någon olikhet mellan dig och mig. Vi skulle vara som två myror för en sådan blick, som ser världarna kretsa om hvarandra i oändligheten. Om ett sådant väsen finns, ja, det vet jag icke. Men jag vågar icke förneka det, fast jag icke kan fatta det. En myra kan icke fatta, att ett väsen sådant som människan existerar, myrans blick når nämligen icke så långt som din näsa räcker, hon ser ingenting af hvad du ser. För henne är en småsten ett berg och ett gräs är som ett träd, hvars topp försvinner i det blå. Hon har ingen föreställning om hvad en människa kan se med sitt öga — skogar och berg, haf och himmel — — ja, en myra kan öfver hufvud taget icke tänka sig ett väsen sådant som människan — — och de klokaste och kvickaste myror förneka bestämdt människans existens — —

Så talade magistern från ämne till ämne. Elsa förstod icke alltid, hvad han menade, men hvad han sade fängslade alltid hennes intresse, och timmarna flögo till middagen. Då satt farmor, allvarlig och sträng, vid bordsändan, och pappa och magistern blefvo så förändrade i hennes närvaro, de blefvo så uppmärksamma och tystlåtna som barn och talade om ting, som icke intresserade dem, och sade aldrig riktigt hvad de tänkte. De tänkte nog, att det var tråkigt, när man måste sitta så där högtidligt uppspetad på en stol, rak i ryggen som farmor själf och äta vackert och vara snäll gosse. Elsa förstod det mycket väl, men när middagen var öfver, hade de båda gamla gossarna sin frihet, medan hon fick vara hela eftermiddagen hos farmor och läsa läxor i kristendom och språk och höra förmaningar, så långa som långkatekesen.

Likväl tog eftermiddagen också slut och kvällen kom, och Elsa smög sig ned i pappas rum. Där ringlade tobaksmoln öfver talgljusens glåmiga lågor, och toddybrickan stod på det lilla bordet framför utdragssoffan, där pappa satt med sin pipa i ena hörnet och magistern med sin pipa i gungstolen på andra sidan om bordet.

Oftast kom hon midt i en dispyt, och båda de gamla gossarna voro mycket högröstade och röda i kinderna. Men när hon kröp upp i pappas knä, slöts fred; i väsentligheterna voro de ense, fast de kunde ha olika meningar om enskildheterna, när det gällde att afgöra världens öden.

När löjtnant Finne fick blodet åt hufvudet, glömde han alltid det närvarande, glömde i synnerhet, att han åt nådebröd och drack nådetoddy på sin mors skuldsatta gård. Då erinrade han sig helst de tider, då han stått världshändelserna nära och — om lyckan varit god — kunde ha gifvit dem ett annat förlopp. Det var anno 48, då Elsa föddes och revolutionen på flammande vingar flög öfver Europa, och då friheten skulle ha segrat öfver tyranniet åtminstone i Ungarn, om de ledande männen hade velat lyssna till Gösta Finnes råd. I upprymdt lynne betraktade han sig själf som en man med en hart när genial intuition och trodde sig på fullt allvar ha förutsett både hvad som händt och hvad som möjligen kunnat ske. »Jag sade dem detta» och »jag rådde dem till det». Men vederbörande hade icke velat lyssna till hans ord.

Vandrings- och kärleksåren, hela hans ungdom steg fram för hans inbillning, och han målade i stora drag med färger som nog fått glans af hans fantasi, men som dock täckte en bakgrund af upplefda äfventyr. Han var med i Wien under oktoberdagarna 1848 och deltog i försvaret af Sterngassebarrikaden under den tappre Bem, revolutionsgeneralen och frihetshjälten med sagans fläkt öfver sina bragder, sina segrar och nederlag, sitt lif och sin död. Gösta Finne var också med »pappa Bem» i Transsilvanien, där Bem med 4,000 trasiga och utsvultna bondsoldater jagade 30,000 man af den österrikiska armén framför sig, och med hälften af samma trasstyrka besegrade en armé på 16,000 man. Det var i slaget vid Szàsz-Sebes — Gösta Finne slet upp sin skjorta och visade ärret efter sitt sår.

Och han deklamerade på bruten magyariska dikter af Petöfi, som var hans kamrat i striderna och stupade i slaget vid Segesvár.

Det klingade likt den vackraste och vemodigaste musik, det främmande språket, det väckte hos Elsa ett dunkelt minne om en sjungande kvinnoröst och ett par strålande ögon, men det var så länge sedan, så länge sedan, för Elsa var så liten, när mamma dog, och hade aldrig lärt sig förstå hennes språk.

Barnets ögon hade så småningom fått en allt stelare blick, Elsa kämpade med sömnen, och allt som oftast lade hon, öfvervunnen, sitt hufvud till ro mot faderns axel.

Då dämpade de gamla gossarna instinktivt sina röster och modererade sina uttryck, som om själfva farmor varit i rummet. De lyfte sina glas och klingade tyst och höllo sig så stilla som råttor. De hviskade mildt och blidt, för att icke störa barnets ro, medan de hängde tyranner utan nåd och barmhärtighet.

Därvid hände det sig att Gösta Finnes pipa gick ut. Den oförvägne husaren kastade då en villrådig blick först mot tobaksskrinet borta vid fönstret, sedan på sin dotter, som glidit ned och hvilade i hans sköte, med hufvudet mot hans bröst.

Den röde republikanen på andra sidan om toddybrickan reste sig sakta och tassade som en katt öfver golfvet. Sanden gnisslade under hans stora fötter, och det var stor ängslan, att den lilla skulle vakna. Fadern vågade knappast andas. Ändtligen kom magistern tillbaka och stoppade behändigt löjtnantens pipa, fick eld med en fidibus och ställde tobaksskrinet på soffan. Så skrufvade han sig, triumferande, tillbaka till sin plats.

Den lilla sof tungt och drömde; men plötsligt slog hon ut med handen, så att tobaksskrinet föll till golfvet med en skräll, och hon själf for upp med förvildade ögon:

— Jag sof icke! mumlade hon, het i kinderna af blygsel. Fadern och magistern brusto i skratt.

— Jag säger ju, att jag icke sof! upprepade hon förtrytsamt. Ännu då hon, halfsofvande, blef buren till sängs, protesterade hon mot faktum och fordrade att bli trodd på sitt ord.