Читать книгу Det perfekta kvarteret - Блейк Пирс - Страница 10

En timme senare satt Jessie i receptionen på närpolisstationen i Los Angeles polisdepartement, mer känd som centrala divisionen. Hon väntade på att kriminalpolis Hernandez skulle ta emot henne. Hon vägrade att låta sig själv tänka på vad som hade hänt när hon nästan kraschade in i lastbilen. Det skulle vara för mycket att hantera för tillfället. Hon fokuserade istället på vad som låg framför henne.

Hernandez hade varit förtegen under samtalet och sagt att han inte kunde berätta några detaljer – bara att ett instegsjobb fanns tillgängligt och han hade henne i åtanke för tjänsten. Han ville att de skulle träffas för att diskutera det hela, för han ville kolla om det var något som hon var intresserad av innan han nämnde hennes namn för sina överordnade.

Medan Jessie väntade försökte hon påminna sig om vad hon egentligen visste om Hernandez. Hon hade träffat honom tidigare samma höst när han hade besökt rättspsykologikursen i hennes mastersprogram och diskuterat gärningsmannaprofilering i praktiken. Det hade kommit fram att under tiden som områdespolis så hade det varit han som varit den bidragande orsaken till att Bolton Crutchfield hade kunnat gripas.

Under kursen hade han presenterat ett hypotetiskt mordfall i detalj för studenterna och frågat ifall någon kunde slå fast vem gärningsmannen var och vilka motiv han hade. Bara Jessie hade löst det. Hernandez konstaterade till och med att hon bara var den andra studenten någonsin som hade gjort det.

Nästa gång de träffades var på sjukhuset när hon återhämtade sig från Kyles attack. Hon var fortfarande på starka mediciner då, så hon mindes det hela ganska suddigt.

Han hade bara kommit dit för att hon hade ringt honom. Hon hade varit fundersam över Kyles bakgrund innan hon hade träffat honom när hon var arton, och hon hoppades att Hernandez skulle kunna få fram några ledtrådar. Hon hade lämnat ett röstmeddelande till honom och när han inte hade kunnat nå henne efter flera försök – huvudsakligen eftersom Kyle höll henne fastbunden i deras gemensamma hus – så hade han spårat upp hennes mobiltelefon och förstått att hon befann sig på sjukhuset.

Han hade varit hjälpsam under besöket, och guidat henne genom de olika faserna av den förestående rättsprocessen. Men det hade också varit ganska tydligt att han varit misstänksam (med rätta) över att Jessie inte hade varit helt transparent efter att Kyle mördat Natalia Urgova.

Det var sant. Efter att Kyle hade övertygat Jessie om att det var hon som hade mördat Natalia under ett fylleutbrott som hon inte kunde minnas, så erbjöd han sig att sopa brottet under mattan genom att dumpa kvinnan i havet. Trots sina tvivel hade Jessie inte insisterat på att gå till polisen och berätta. Det var något som hon fortfarande ångrade.

Hernandez hade förstått hur det låg till, men så vitt hon visste hade han aldrig berättat det för någon. En liten del av henne var rädd för att det var av den anledningen som han hade ringt henne för att träffas och prata, och att jobbet bara var ett sätt att lura in henne på polisstationen. Hon tänkte att om han tog in henne i ett förhörsrum så var det ditåt det barkade.

Efter några minuter kom han ut och hälsade på henne. Han såg ut ungefär så som hon kom ihåg honom, i trettioårsåldern, välbyggd men inte överdrivet ståtlig. Han var en bit över en och åttio lång och vägde runt nittio kilo, det mesta var muskler. Det var först när han kom nära hennes som hon påmindes om hur vältränad han var.

Han hade kort svart hår, bruna ögon och ett brett, varmt leende som säkert till och med fick misstänkta brottslingar att känna sig lugna. Hon undrade om det var av den anledningen som han så ofta log. Hon såg vigselringen på hans vänsterhand och kom ihåg att han var gift men inte hade några barn.

"Tack för att du kom hit, fröken Hunt", sa han och sträckte fram handen.

"Snälla, kalla mig Jessie", sa hon.

"Okej, Jessie. Låt oss slå oss ner vid mitt skrivbord så ska jag uppdatera dig om vad jag har i åtanke."

Jessie kände sig oväntat lättad över att han inte hade föreslagit förhörsrummet, men hon lyckades undvika att visa det. Han pratade med en låg röst medan de gick mot hans skrivbord i det öppna kontorslandskapet.

"Jag har hängt med i ditt fall", berättade han. "Eller, din makes fall, rättare sagt."

"Blivande exmake", påpekade hon.

"Just det. Jag hörde det. Så du har inga planer på att stanna med killen som försökte sätta dit dig för ett mord och sen döda dig, alltså? Det finns ingen lojalitet nu för tiden."

Han flinade mot henne så att hon skulle förstå att han skämtade. Jessie kunde inte annat än imponeras över en kille som tog risken att skämta om ett mordfall inför personen som nästan mördades själv.

"Skuldkänslorna är fruktansvärda", skämtade hon vidare.

"Jag kan tänka mig det. Det måste sägas att det inte ser särskilt bra ut för din blivande exman. Även om åklagarna inte yrkar på dödsstraff, så tvivlar jag på att han någonsin blir frisläppt."

"Gud hör bön", muttrade Jessie.

"Ska vi prata om något lite mer uppmuntrande, kanske?" föreslog Hernandez. "Jag vet inte om du kommer ihåg att när jag besökte er klass så nämnde jag att jag arbetar jag i en specialenhet inom mordroteln, som heter HSS. Vårt specialområde är uppmärksammade brottsfall – den typen av fall som har stor mediabevakning och allmänt intresse. Det kan handla om mordbränder, mord med flera offer, mord av kända personer och, förstås, seriemördare."

"Som Bolton Crutchfield, mannen som du hjälpte till att gripa."

"Exakt", sa han. "Vår enhet anställer också profilerare. De jobbar inte för oss exklusivt. Hela departementet har tillgång till dem, men vår enhet prioriteras. Du kanske har hört talas om vår mest meriterade profilerare, Garland Moses."

Jessie nickade. Moses var en legend bland gärningsmannaprofilerare. Han var en tidigare FBI-agent som hade flyttat till västkusten för att gå i pension i slutet av nittiotalet, efter att ha spenderat decennier åt att jaga seriemördare över hela landet. Men LAPD hade erbjudit honom jobb och han hade gått med på att arbeta som konsult. Han fick betalt av polisdepartementet men var inte officiellt anställd, så han kunde komma och gå som han ville.

Han var över sjuttio år vid det här laget men trots det dök han upp på arbetsplatsen nästan varje dag. Och minst tre eller fyra gånger om året hade Jessie läst nyhetsartiklar om att han löst ett brottsfall som ingen annan hade lyckats knäcka. Det sades att han hade ett kontor i byggnaden på andra våningen som tidigare hade varit en städskrubb.

"Kommer jag att få träffa honom?" frågade Jessie, samtidigt som hon försökte lägga band på sin entusiasm.

"Inte i dag", sa Hernandez. "Om du tackar ja till jobbet, så kanske jag kommer att presentera er för varandra när du blivit varm i kläderna. Han är ganska vresig."

Jessie förstod att Hernandez var diplomatisk. Garland Moses hade ett rykte om sig att vara en fåordig, lättretad skitstövel. Om han inte hade varit fantastisk på att lösa mordfall så hade han antagligen varit oanställningsbar.

"Så Moses är typ departementets emeritus i gärningsmannaprofilering", fortsatte Hernandez. "Han dyker bara upp när det gäller riktigt stora brottsfall. Departementet har flera andra anställda profilerare och frilansare som används för mindre uppmärksammade brottsfall. Olyckligtvis lämnade en av våra yngre profilerare, Josh Caster, in sin uppsägning igår.

"Varför då?"

"Officiellt?" sa Hernandez. "Han ville byta till en mer familjevänlig plats. Han hade en fru och två barn som han nästan aldrig träffade. Så han tackade ja till ett jobb uppe i Santa Barbara."

"Och inofficiellt?"

"Han stod inte ut längre. Han jobbade på mordroteln i tio år, sedan hoppade han på FBI:s utbildningsprogram, kom tillbaka helt överentusiastisk och jobbade stenhårt som profilerare i två år till. Sen brakade han in i väggen."

"Vad menar du?" frågade Jessie.

"Det här är en smutsig bransch, Jessie. Jag känner att jag inte behöver berätta det för dig, med tanke på vad som hände med din make. Men det är en sak att vara med om en episod av våld och död. Men att möta det varje dag, att se alla vidrigheter som människor kan utsätta varandra för. Det är svårt att bevara sin egen mänsklighet när den typen av saker haglar över en hela tiden. Det tär på en. Om du inte kan lägga det åt sidan vid slutet av varje dag, så kan det verkligen knäcka dig. Det är något som du behöver fundera på när du överväger jobberbjudandet."

Jessie bestämde sig för att det inte var ett bra tillfälle att berätta för Hernandez att hennes upplevelse med Kyle inte var första gången hon sett döden på nära håll. Hon var inte säker på om informationen om att hon sett sin pappa mörda flera människor som barn, inklusive hennes egen mamma, skulle ligga henne i fatet under arbetsintervjun.

"Så vad exakt är ditt jobberbjudande?" frågade hon för att styra konversationen i en helt annan riktning.

De hade kommit fram till Hernandez skrivbord. Han gestikulerade mot henne att sätta sig ner medan han började förklara.

"Att ersätta Caster, åtminstone provisoriskt. Departementet är inte redo att anställa en ny profilerare på heltid ännu. De lade stora resurser på Caster och känner sig brända. De vill göra en grundlig sökning efter kandidater innan de anställer en permanent ersättare. Tills dess letar de efter en nybörjare, som inte har något emot att det inte är heltidsjobb och inte bryr sig om att vara underbetald."

"Det borde göra susen för att locka toppkandidaterna", sa Jessie.

"Jag håller med. Det är min rädsla – att i ivern att hålla nere kostnaderna så tar de in någon som inte har vad som krävs. Personligen så vill jag hellre prova någon som förvisso är helt grön, men har talang, snarare än en klåpare som inte kan göra profileringsarbete för fem öre."

"Tycker du att jag har talang?" frågade Jessie, och hoppades att det inte verkade som att hon fiskade efter komplimanger.

"Jag tror att du har potential. De visade du i klassrummet. Jag har respekt för professor Warren Hosta som ledde kursen. Han har sagt till mig att du verkligen är talangfull. Han berättade inga detaljer, men hintade om att du hade fått tillåtelse att intervjua en högintressant intagen och att du lämnade en rapport som kan visa sig vara värdefull i framtiden. Faktumet att han inte kunde dela med sig av detaljer från vad en nyexaminerad mastersstudent sysslar med får mig att tro att du inte är så grön som man kan tro. Dessutom lyckades du nysta upp din makes välplanerade mordkomplott och undvek själv att dödas. Det är inget att fnysa åt. Jag vet också att du har blivit antagen till FBI:s nationella akademie utan att ha någon erfarenhet av polisarbete. Det händer i princip aldrig. Så jag är villig att chansa på dig och kasta in dit namn som en lämplig kandidat. Såvida du är intresserad. Är du intresserad?"