Читать книгу Det perfekta kvarteret - Блейк Пирс - Страница 8

När hennes gamla kompis från högskolan och nuvarande rumskamrat Lacy Cartwright satte sig vid frukostbordet, hade Jessie redan varit upp i över tre timmar. Hon hade satt på en ny kanna kaffe och hällt upp en kopp till Lacy, som tacksamt greppade koppen och gav henne ett välvilligt leende.

"Ännu en mardröm?" frågade hon.

Jessie nickade. Under de sex veckor som Jessie hade bott i Lacys lägenhet för att försöka komma på fötter igen, så hade hennes vän vant sig vid de halvregelbundna skriken mitt i natten och de tidiga morgnarna. Det hade hänt då och då under högskoletiden också, så det var inte en total överraskning. Men det hade blivit mycket värre sedan hennes make försökte mörda henne.

"Förde jag mycket oväsen?" frågade Jessie ursäktande.

"En del", medgav Lacy. "Men du slutade skrika efter några sekunder. Jag somnade om direkt."

"Jag är verkligen ledsen, Lace. Jag kanske kan köpa bättre öronproppar till dig, tills jag flyttar ut. Eller en brusmaskin som låter högre. Jag lovar och svär att det inte kommer dröja så mycket längre till."

"Tänk inte på det. Du hanterar saker och ting mycket bättre än vad jag någonsin skulle ha gjort", insisterade Lacy medan hon knöt sitt långa hår i en tofs.

"Det var snällt sagt av dig."

"Jag försöker inte var artig, vännen. Tänk på det. Under de senaste två månaderna mördade din man en kvinna, försökte sätta dit dig för det, och försökte sen mörda dig när du kom på honom. Och då inkluderar jag inte missfallet."

Jessie nickade men sa ingenting. Lacys lista av fruktansvärda saker inkluderade inte heller hennes seriemördare till far, för Lacy kände inte till honom; nästan ingen gjorde det. Jessie föredrog att ha det så – för sin egen säkerhet och för deras med. Lacy fortsatte.

"Om det var jag så skulle jag fortfarande ligga hopkurad i fosterställning. Faktumet att du snart är klar med fysioterapin och ska påbörja ett särskilt träningsprogram inom FBI får mig att fundera på om du är någon slags cyborg."

Jessie fick erkänna att när saker och ting lades upp på det sättet så var det faktiskt ganska imponerande att hon fungerade så bra som hon gjorde. Hennes hand drogs ofrivilligt mot den sida av buken där Kyle hade slungat eldgaffeln. Läkarna hade sagt att hon var tursam som inte hade fått några inre organ skadade.

Hon hade ett långt ärr. Det blev ett fult komplement till det ärr hon hade sedan barndomen, längs nyckelbenet. Hon kände ett kraftigt stick i magen ibland. Men för det mesta mådde hon okej. Hon hade fått tillåtelse att sluta använda stödkäppen för en vecka sedan och hennes fysioterapeut hade bara bokat en rehabträff till, vilket var i dag. Efter det förväntades hon kunna utföra de nödvändiga övningarna på egen hand. Vad beträffade den mentala och känslomässiga återhämtningen som krävdes efter att hon fått reda på att hennes man var en sociopatisk mördare, återstod dock mycket arbete.

"Jag antar att saker och ting inte är så dåliga", svarade hon till slut på ett icke övertygande sätt, medan hon tittade på när hennes vän klädde på sig.

Lacy drog på sig sina skor med sjucentimetersklackar, och förvandlades från en lång kvinna till en fullkomlig amazonkvinna.

Med sina långa ben och kraftiga käkben såg hon mer ut som en modell redo för catwalken än en aspirerande modedesigner.

Hennes hår var knutet i en hög tofs som blottade hennes nacke.

Hon såg perfekt ut i sin egendesignade utstyrsel. Hon hade lätt kunnat få sålt sina kreationer till exklusiva modebutiker, men hon hade planer på att starta sin egen verksamhet innan hon fyllde trettio, och bli den mest välrenommerade lesbiska afroamerikanska modeskaparen i landet strax efter det.

"Jag förstår mig inte på dig, Jessie", sa hon medan hon tog på sig sin kappa. "Du blir antagen till en prestigefullt FBI-utbildning i Quantico för lovande kriminalprofilerare, men du verkar likgiltig inför det. Jag tycker att du borde ta chansen att byta miljö ett tag. Dessutom är det ju bara tio veckor. Det är ju inte som att du behöver flytta dit."

"Du har rätt", medgav Jessie och drack ur det sista ur sin tredje kopp kaffe. "Det är bara det att det är så mycket som pågår just nu att jag inte vet om det är rätt tidpunkt. Skilsmässan från Kyle är inte klar än. Jag behöver fortfarande slutföra försäljningen av huset i Westport Beach. Jag är inte hundra procent återhämtad fysiskt. Och jag vaknar och skriker nästan varje natt. Jag vet inte om jag skulle klara av ett rigoröst beteendeanalysprogram i FBI just nu."

"Okej, men du behöver bestämma dig snart", sa Lacy och gick mot ytterdörren. "De behöver svar i slutet av veckan, eller hur?"

"Ja, det stämmer."

"Låt mig veta vad du bestämmer dig för att göra, i vilket fall som helst. Och kan du öppna fönstret i ditt sovrum innan du går ut sen? Ta inte illa upp, men det luktar som på ett gym där inne."

Hon var borta innan Jessie hann svara, men hon visste inte vad hon skulle ha svarat i vilket fall som helst. Lacy var en fantastisk vän som alltid var ärlig och uppriktig. Men taktfullhet var inte hennes starka sida.

Jessie reste sig upp och gick mot sitt rum för att byta om. Hon fick syn på sig själv i helkroppsspegeln på baksidan av dörren och hon kände inte omedelbart igen sig själv. På utsidan såg hon ut som vanligt, med sitt bruna hår i axellängd, sina gröna ögon och sina hundrasjuttioåtta centimetrar.

Men ögonen var röda av utmattning och håret var risigt och fett till den grad att hon bestämde sig för att sätta upp det i en hästsvans och ta på sig en keps. Och hon kände sig krökt, som ett resultat av att ständig oro över att buken plötsligt skulle pulsera av smärta.

Kommer jag någonsin att återgå till den jag var? Existerar ens den personen fortfarande?

Hon skakade av sig tanken omedelbart och tvingade sin självömkan åt sidan, åtminstone för en liten stund.

Hon hade för mycket att göra för att ägna sig åt den nu.

Just nu behövde hon göra sig redo för sin fysioterapisession, mötet med lägenhetsmäklaren, boka tid med psykiatrikern och även med mottagningen för obstetrik och gynekologi. Det skulle bli en fullspäckad dag av att låtsas vara en fungerande normal människa.

*

Lägenhetsmäklaren, en snabbpratande liten kvinna i byxdress vid namn Bridget, visade den tredje lägenheten för morgonen, samtidigt som Jessie började få lust att hoppa från en balkong.

Till en början hade allt gått bra. Hon hade känt sig upplyft efter den sista fysioterapin, som hade avslutats med förkunnandet att hon var "i det stora hela kapabel att självständigt klara av vardagsrutinerna." Bridget hade hållit igång snacket under de två första lägenhetsvisningarna, och fokuserat på detaljer, pris och artighetsfraser. Men när de kom till den tredje lägenheten hade de personliga frågorna kommit.

"Är du säker på att du bara är intresserad av ettor?" frågade Bridget. "Jag kan se att du gillar den här. Men det finns en tvårummare en våning upp med i princip samma planlösning. Den kostar bara trettiotusen dollar mer och skulle ge mer pengar tillbaka vid vidareförsäljning. Dessutom vet du ju aldrig hur din situation kan komma att se ut om ett par år."

"Det är sant", erkände Jessie, och påminde sig om att för bara två månader sedan hade hon faktiskt varit gift, gravid och bott i en stor villa i Orange County. Nu var hon skild från en mördare, hade förlorat sitt ofödda barn och delade lya med en kompis från skolan.

"Men jag är nöjd med en etta."

"Självklart", sa Bridget med en ton som avslöjade att hon inte tänkte nöja sig med det svaret. "Får jag fråga dig hur din situation ser ut? Det skulle kunna vara till hjälp för mig när jag letar försöker hitta ett hem efter just dina preferenser. Jag kan inte undgå att se att huden på ditt finger är vitare där en äktenskapsring kanske nyligen suttit. Jag skulle kunna välja andra områden baserat på var du vill få en total nystart eller... gömma dig."

"Vi är i rätt område", sa Jessie med en röst som avslöjade att det började tjockna i halsen. "Jag vill bara kolla på ettor häromkring. Du behöver ingen annan information just nu, Bridget."

"Självklart. Jag ber om ursäkt", sa Bridget häpet.

"Jag behöver låna badrummet en stund", sa Jessie. Klumpen i halsen hade nu växt och kändes även i bröstet. Hon visste inte vad som höll på att hända med henne. "Är det okej?"

"Inga problem", sa Bridget. "Du minns var det ligger? En bit ner i hallen?"

Jessie nickade och gick dit så snabbt hon kunde utan att springa. När hon kom in i badrummet och låste dörren trodde hon att hon skulle svimma. Det kändes som att en panikattack var på väg.

Vad fan händer med mig?

Hon skvätte kallt vatten i ansiktet och lade sedan handflatorna på tvättstället, samtidigt som hon tvingade sig själv att ta långsamma, djupa andetag.

Bilder från hennes förflutna for i ett virrvarr i huvudet på henne: soffmys med Kyle, huttrande i en enslig stuga i Ozarkbergen, ultraljudsbilder av det ofödda barnet som aldrig heller kom att födas, sagostund i en gungstol med sin adoptivpappa, Kyle som dumpar ett lik från en yacht i vattnet utanför kusten, ljudet av hur hennes pappa viskar "skalbaggen" i hennes öra.

Varför Bridgets harmlösa fråga om hennes nuvarande situation och referenser till att gömma sig hade fått henne att drabbas av panik visste inte Jessie. Men så var det, och nu kallsvettades hon och skakade okontrollerat, samtidigt som hon stirrade på sin egen spegelbild som hon knappt kände igen.

Det var bra att nästa möte för dagen var hos psykiatrikern. Den tanken lugnade Jessie lite, och hon tog några fler djupa andetag innan hon öppnade badrumsdörren och fortsatte ner för hallen mot ytterdörren.

"Jag hör av mig", ropade hon till Bridget innan hon stängde dörren bakom sig. Men hon var inte säker på att hon skulle göra det. Just nu var hon inte säker på någonting.