Читать книгу Det perfekta kvarteret - Блейк Пирс - Страница 12

Det var högljutt och mörkt på klubben, och Jessie kände hur huvudvärken kom krypande.

För en timme sedan, när hon och Lacy hade gjort sig i ordning, hade saker och ting känts mycket mer lovande. Rumskamratens entusiasm hade smittat av sig och Jessie hade nästan sett fram emot kvällen när de tog på sig fina kläder och fixade håret.

När de lämnade lägenheten kunde hon inte förneka att Lacys påstående om att hon var skitsnygg faktiskt stämde. Hon hade på sig sin röda kjol med slits upp längs låret, samma kjol som hon aldrig fick ha på sig under den korta men tumultartade existensen i Orange County. Hon hade också på sig en svart ärmlös topp som framhävde de tonade armarna som hon hade utvecklat under fysioterapin.

Hon hade till och med tillåtit sig själv att dra på sig ett par pumps med sjucentimetersklackar, så att hon ökade i längd till över en och åttio, och således officiellt kunde titulera sig medlem av amazonkvinnoklubben med Lacy. Först hade hon satt upp sitt bruna hår, men hennes modeimpressario till rumskompis hade övertygad henne om att släppa ut håret så att det föll över axlarna och övre delen av ryggen. När hon såg dem i spegeln tyckte hon att Lacys kommentar om att de såg ut som ett par rika modeller som var på besök i slummen var en ganska träffande beskrivning.

Men en timme senare var stämningen inte lika god. Lacy hade kul, hon flörtade ironiskt med killar som hon inte var intresserad av, och flörtade seriöst med tjejer som hon gillade. Jessie befann sig i baren och pratade med bartendern, som onekligen var skicklig på att underhålla tjejer som inte var bekväma på den typen av klubbar.

Hon visste inte när hon hade blivit så lam. Hon hade förstås inte varit singel på nästan tio år. Men hon och Kyle hade gått ut på precis den här typen av klubbar när de bodde i stan, innan de flyttade till Westport Beach. Och då hade hon aldrig känt sig utanför.

Faktum är att hon brukade älska att kolla in new downtown L.A. – DTLA i folkmun – klubbar, barer och restauranger i ett aldrig sinande utbud. De båda brukade dundra in och ta över ställena, prova de mest okonventionella rätterna och dryckerna på menyn, dansa fuldans mitt på dansgolvet på klubben helt obrydda om blickarna de fick från andra. Hon saknade inte Kyle men hon fick medge att hon saknade livet de hade tillsammans innan allt brakade ihop.

En ung kille, troligtvis inte äldre än tjugofem, kom fram och hoppade smidigt upp på den tomma barstolen bredvid henne. Hon kollade snabbt in honom i spegeln bakom baren.

Det var en privat lek som hon brukade sysselsätta sig med. Hon kallade den "Förutsägbara folk". Leken gick ut på att hon försökte gissa så mycket om en person som möjligt, baserat på utseende, manér och röst. Medan hon i hemlighet sneglade på killen insåg hon till sin glädje att hennes lilla lek nu också hade professionella fördelar. Hon var ju trots allt nu en nybörjarprofilerare med provanställning. Det här var fältarbete.

Killen var halvsnygg, med rufsigt, askblont hår som lockade sig ner i pannan. Han var solbränd, men inte som någon som hade pressat på stranden. Solbrännan var för jämn och perfekt. Hon gissade att han besökte ett solarium då och då. Han var i bra form men såg nästan onaturligt slimmad ut. Som en varg som inte hittat mat på ett tag.

Han kom uppenbarligen direkt från jobbet, eftersom han fortfarande hade på sig "uniformen" – kostym, blanka skor, lite lös slips för att visa att han var avslappnad. Klockan var snart tio, så om han precis hade kommit från jobbet betydde det att han hade långa arbetsdagar. Kanske inom finanssektorn, även om det oftast innebär tidiga morgnar snarare än sena kvällar.

Mer troligt var att han var advokat. Men inte för staten; kanske jobbade han sitt första år på någon flott advokatbyrå i något närliggande höghus där de lät honom jobba ihjäl sig. Han tjänade bra, det bevisade den skräddarsydda kostymen. Men han hade inte mycket tid över för att njuta av frukten av det hårda arbetet.

Det verkade som att han funderade över vilken raggningsreplik han skulle använda på henne. Han kunde inte erbjuda henne en drink för hon hade redan en framför sig och den hade hon knappt rört. Jessie bestämde sig för att hjälpa honom på traven.

"Vilken byrå?" frågade hon och vände sig mot honom.

"Va?"

"Vilken advokatbyrå jobbar du för?" upprepade hon nästan skrikande för att göra sig hörd över den öronbedövande musiken.

"Benson & Aguirre", svarade han med en östkustdialekt som hon inte riktigt kände igen. "Hur visste du att jag är advokat?"

"Jag chansade; det ser ut som att de verkligen kör med dig. Kom du precis från jobbet?"

"För typ en halvtimme sen", sa han. Det lät som att han hade någon blandning av brittisk och amerikansk engelska när han pratade, snarare än New York-dialekt. "Jag har sett fram emot en kall dryck i tre timmar nu. Jag skulle egentligen vilja ha en granita men det här får duga." Han tog en stor klunk ur sin ölflaska.

"Hur upplever du Los Angeles i jämförelse med Philadelphia?" frågade Jessie. "Jag vet att du inte ens har bott här i sex månader men känns det som att du har kommit in i livsstilen här?"

"Oj, vad fan? Är du någon slags privatdetektiv? Hur vet du att jag kommer från Philadelphia och att jag bara har bott här sen augusti?"

"Det är en av mina talanger. Jag heter Jessie, förresten", sa hon och sträckte fram handen.

"Doyle", sa han och skakade hennes hand. "Vill du berätta för mig hur du gör ditt partytrick? För jag känner mig ganska skakad av det här."

"Jag vill inte avslöja hemligheten. Hemligheten är en viktig ingrediens. Låt mig ställa en till fråga bara för att få hela bilden klar. Gick du juristutbildningen på Temple eller Villanova?"

Han stirrade på henne och bara gapade. Efter att han blinkat några gånger samlade han sig.

"Hur vet du att jag inte gick på Penn?" frågade han och låtsades vara förnärmad.

"Inte en chans. Ingen från Penn vill ha en granita. Vilken av dem är det?"

"Nova är bäst!" skrek han. "Heja Wildcats!"

Jessie nickade uppskattande.

"Jag är en Trojan-tjej själv", sa hon.

"Oj, jösses. Så du gick på USC? Hörde du om den där killen, Lionel Little – tidigare basketspelare där? Han mördades i dag."

"Jag hörde det", sa Jessie. "Trist historia."

"Jag hörde att han mördades för sina skor", sa Doyle och skakade på huvudet. "Man tror ju inte att det är sant."

"Du får passa dig Doyle. Dina skor ser inte heller billiga ut precis."

Doyle tittade ner, sedan lutade han sig mot henne och viskade, "åttahundra dollar."

Jessie visslade och låtsades vara häpen. Hon började snabbt förlora intresset för Doyle, vars ungdomliga livsglädje började överskuggas av hans ungdomliga självbelåtenhet.

"Så vem är du?" frågade han.

"Vill du inte försöka gissa?"

"Oj, jag är inte så bra på sånt."

"Ge det ett försök, Doyle", trugade hon. "Du kanske är bättre än du tror. Dessutom måste ju en advokat vara lyhörd, eller hur?"

"Det är sant. Okej, jag ger det ett försök. Jag skulle säga att du är skådis. Du är tillräckligt snygg för att vara det. Men DTLA är inte någonstans där en skådis skulle hänga. De hänger mer runt Hollywood och andra ställen i de västra delarna. Modell kanske? Det skulle du kunna vara. Men du verkar för smart för att det skulle var din huvudsakliga karriär. Kanske gjorde du en del modelljobb som tonåring men nu har du bytt bana till något mer professionellt. Åh, nu vet jag, du jobbar inom public relations. Det är därför du är så bra på att läsa människor. Har jag rätt? Jag vet att det stämmer."

"Riktigt nära, Doyle. Men inte riktigt."

"Så vad gör du för nåt då?", sa han otåligt.

"Jag är kriminalprofilerare på LAPD."

Det kändes bra att säga det högt, särskilt som hon såg hur hans ögon spärrades upp av förvåning.

"Som i den där tv-serien Mindhunter?"

"Ja, typ. Jag hjälper polisen med att försöka förstå mig på kriminellas psyken så att de ska få en bättre bild av gärningsmännen och kunna göra ett gripande."

"Wow. Så du jagar seriemördare och grejer?"

"Sen en tid tillbaka", sa hon och undvek att nämna att hon just nu letade efter en specifik seriemördare, som inte hade någonting med jobbet att göra.

"Vad grymt. Vilket coolt jobb."

"Tack", sa Jessie, och kände på sig att han antagligen började känna sig tillräckligt modig för att ställa frågan som han tänkt på ett tag nu.

"Så vem är du? Är du singel?"

"Frånskild faktiskt."

"Jaså?" sa han. "Du verkar vara för ung för att vara frånskild."

"Eller hur? Ovanliga omständigheter. Det funkade inte."

"Jag vill inte vara oförskämd, men får jag fråga vad de ovanliga omständigheterna var? Jag menar, du verkar vara ett kap. Är du galen eller nåt?"

Jessie visste att han inte menade något illa med sin fråga. Han var genuint intresserad av både svaret och av henne, han vara bara otroligt klumpig. Men hon kunde ändå känna att den sista gnuttan intresse som hon hade kvar för Doyle försvann där och då. I samma stund kände hon hur den långa dagen och de obekväma höga klackarna tog ut sin rätt. Hon bestämde sig för att avsluta kvällen med en smäll.

"Jag skulle inte kalla mig själv galen, Doyle. Jag är definitivt skadad, till den grad att jag vaknar och skriker varje natt. Men galen? Det skulle jag inte säga. Största anledningen till att vi skiljde oss var för att min man var en sociopat som mördade en kvinna han låg med, försökte sätta dit mig för det och slutligen försökte han mörda mig och två av våra grannar. Han tog verkligen fasta på den där ‘tills döden skiljer oss åt‘-grejen."

Doyle stirrade på henne, hans gapade så stort att han skulle ha kunnat fånga flugor. Hon väntade på att han skulle hämta sig, nyfiken över hur skicklig han skulle vara på att dra sig ur situationen. Inte särskilt, visade det sig.

"Oj, det suger verkligen. Jag skulle vilja fråga dig mer om det men jag kom just på att jag har en tidig rättegång i morgon. Jag borde nog åka hem. Hoppas att vi ses igen."

Han hade rest sig från stolen och var halvvägs ut genom dörren innan hon fick ur sig ett "hej då, Doyle."

*

Jessica Thurman drog upp filten för att täcka sin huttrande lilla kropp. Hon hade varit ensam i stugan med sin döda mamma i tre dagar. Hon var så yr av bristen på vatten, värme och mänsklig kontakt och hon ibland inbillade sig att hennes mamma talade med henne. även fast hennes lik hängde orörligt med armarna i luften, fastspända med handbojor i takets träbjälkar.

Plötsligt bultade det på dörren. Någon var utanför stugan. Det kunde inte vara hennes pappa. Han hade ingen anledning att knacka. Han gick in var som helst, när som helst.

Bultandet hördes igen, men den här gången lät det annorlunda. Det var ett ringande ljud nu också. Men det hängde inte ihop. Det fanns ingen ringklocka i stugan. Det ringde igen, den här gången utan det bultande ljudet.

Plötsligt öppnade Jessie ögonen. Hon låg i sängen och lät sin hjärna förstå att det ringande ljudet hon hade hört kom från mobiltelefonen. Hon sträckte sig efter den samtidigt som hon noterade att även om hennes hjärta rusade och hon var andfådd, så var hon inte lika dränkt av svett som hon brukade vara efter en mardröm.

Det var Ryan Hernandez. När hon svarade på samtalet kollade hon på klockan. Den var 02:13.

"Hallå", sa hon och lät nästan inte nyvaken alls.

"Jessie. Det är Ryan Hernandez. Ledsen att jag ringer så här sent men jag har fått ett samtal om att undersöka ett mystiskt dödsfall i Hancock Park. Garland Moses ställer inte upp på att svara på samtal mitt i natten längre och alla andra är upptagna. Kan du komma?"

"Visst", svarade Jessie.

"Om jag sms:ar dig adressen, kan du vara här om trettio minuter?" frågade han.

"Jag kan vara där om femton."