Читать книгу Det perfekta kvarteret - Блейк Пирс - Страница 9

Doktor Janice Lemmons mottagning låg bara några kvarter från det lägenhetskomplex som Jessie lämnade, och hon var glad över att få en stund åt att promenera och rensa huvudet. Hon nästan välkomnande den friska vinden som slog mot henne och fick ögonen att tåras, där hon gick längs Figueroa. Den bitande kylan tvingade bort de flesta tankarna förutom de som handlade om att röra sig så snabbt som möjligt.

Hon drog upp dragkedjan på jackan upp till halsen och höll huvudet lågt, medan hon passerade ett café, och sedan en lunchrestaurang som var fylld till bristningsgränsen. Det var mitten av december i Los Angeles och de lokala verksamhetsägarna gjorde sitt bästa för att få sina butiker och restauranger att se mysigt julpyntade ut, i en stad där snö var närmast ett abstrakt koncept.

Men i vindtunnlarna som skapades av skyskraporna i centrum gjorde sig kylan ständigt påmind. Klockan var nästan elva på förmiddagen, men himlen var grå och temperaturen var strax under tio plusgrader. Senare på kvällen skulle det inte vara mer än runt fyra grader. För att vara i Los Angeles var det fruktansvärt kallt. Men Jessie hade förstås genomlidit betydligt tuffare väder.

Som barn i lantliga Missouri, innan allt gick åt helvete, brukade hon leka på framsidan utanför sin mammas mobila hem på husvagnscampingen. Med stelfrusna fingrar byggde hon fula men glada snögubbar medan hennes mamma tittade med ett vakande öga från fönstret. Jessie undrade alltid varför hennes mamma aldrig släppte hennes med blicken. Så här i efterhand förstod hon varför.

Några år senare i förorten Las Cruces i New Mexico, där hon bodde med sin adoptivfamilj efter att hon hade fått vittnesskydd, brukade hon åka skidor i barnbacken i de närliggande bergen med sin andra pappa, en FBI-agent som utstrålade professionalism oavsett vad han befann sig i för situation. Han var alltid där för att hjälpa henne upp när hon ramlade. Och hon kunde vanligtvis räkna med varm choklad när de lämnade de karga, vindpinade backarna och återvände till stugan.

De där kalla minnena värmde henne där hon tog sig an det sista kvarteret mot doktor Lemmons mottagning. Hon var noggrann med att inte ge utrymme för de mindre trevliga minnena som oundvikligen flätades samman med de trevliga.

Hon anmälde sig i receptionen och hängde av sig den varma jackan medan hon väntade på att bli inkallad till doktorn. Det tog inte lång tid. Prick klockan elva öppnade hennes psykiatriker dörren och välkomnade henne in.

Doktor Janice Lemmon var i sextiofemårsåldern men såg betydligt yngre ut. Hon var i utomordentlig form och hennes ögon bakom de tjocka glasögonen var skarpa och fokuserade. Hennes blonda lockar guppade när hon gick, och det fanns något intensivt med henne som inte gick att värja sig från.

De satte sig ner i plyschstolarna mitt emot varandra. Doktor Lemmon gav henne en stund för att komma till rätta innan hon började prata.

"Hur mår du?" frågade hon på det där öppna sättet som alltid fick Jessie att genuint fundera på frågan med större allvar än hon gjorde till vardags.

"Jag har mått bättre", erkände hon.

"Hur kommer det sig?"

Jessie berättade om panikattacken i lägenheten och de efterföljande minnesbilderna.

"Jag vet inte vad det var som orsakade det", sa hon avslutningsvis.

"Det tror jag att du vet", sa doktor Lemmon utmanande.

"Vill du ge mig en ledtråd?" kontrade Jessie.

"Ja, jag undrar om du tappade fattningen i närheten av en främling för att du inte känner att du har någon annan plats där du kan få utlopp för din ångest. Låt mig fråga dig detta – har du några stressiga händelser eller beslut som du behöver ta framför dig?"

"Du menar förutom besöket på obstetrik och gynekologi om två timmar där det ska undersökas om jag återhämtat mig från missfallet, slutförandet av skilsmässan från mannen som försökte mörda mig, försäljningen av huset som vi delade, bearbetningen av informationen om att min seriemördarpappa letar efter mig, beslutet som måste tas ifall jag ska åka till Virginia i två och en halv månad för att bli utskrattad av FBI-instruktörer, och faktumet att jag måste flytta ut från min väninnas lägenhet så att hon kan få en god natts sömn? Förutom de sakerna, så är det rätt lugnt."

"Det låter som att du har en hel del att hantera", svarade doktor Lemmon och ignorerade helt Jessies sarkasm. "Vi kan väl börja med de mest akuta bekymren och jobba oss utåt, okej?"

"Du bestämmer", muttrade Jessie.

"Det gör jag faktiskt inte. Men berätta för mig om det bokade besöket senare i dag. Varför bekymrar det dig?"

"Det bekymrar mig inte direkt", sa Jessie. "Doktorn har redan sagt att det inte ser ut som att det är några bestående skador och att jag kommer att kunna föda barn i framtiden. Det handlar mer om att jag vet att när jag kommer dit så kommer det påminna mig om vad jag förlorade och hur jag förlorade det."

"Du pratar om att din make drogade dig så att han skulle kunna sätta dit dig för mordet på Natalia Urgova? Och att drogerna han använde sig av ledde till ditt missfall?"

"Ja", sa Jessie bekymrat. "Det är vad jag pratar om."

"Tja, det skulle förvåna mig om någon där skulle ta upp det", sa doktor Lemmon och log milt.

"Så du menar att jag stressar upp mig över en situation som inte behöver vara stressig?"

"Jag menar att om du hanterar känslorna i god tid innan så behöver det inte bli så överväldigande när du sedan kommer till kliniken."

"Lättare sagt än gjort", sa Jessie.

"Allt är lättare sagt än gjort", svarade doktor Lemmon. "Låt oss lägga det åt sidan och istället prata om skilsmässan. Hur går det med den saken?"

"Huset är sålt så jag väntar bara på att allt ska slutföras. Och förhoppningsvis sker det utan komplikationer. Min advokat säger att min ansökan om skilsmässa har godkänts och att det bör vara klart innan året är slut. Och med det kommer något positivt – eftersom Kaliforniens lagar gäller så får jag hälften av min mördare till makes tillgångar. Han får hälften av mina också, trots att han kommer att stå inför rätta för nio grova brott tidigt nästa år. Men eftersom jag var student fram till för ett par veckor sen, så blir det inte mycket."

"Okej, så hur känner du kring det?"

"Det känns bra att få pengarna. Jag skulle säga att jag har gjort mig mer än förtjänt av det. Vet du att jag använde sjukförsäkringspengar från hans jobb för att betala för skadorna som han orsakade när han högg mig med en eldgaffel? Det är nästan något poetiskt över det. För övrigt kommer det kännas riktigt bra när allt är över. Jag ville egentligen bara fortsätta framåt och glömma att jag tillbringade nästan ett årtionde av mitt liv med en sociopat utan att fatta det."

"Tänker du att du borde ha förstått det?" frågade doktor Lemmon.

"Jag försöker bli en professionell kriminalprofilerare, doktorn. Hur bra är jag egentligen om jag inte ens märker kriminella beteenden från min egen man?"

"Vi har pratat om det här, Jessie. Det är ofta svårt även för de bästa profilerarna att upptäcka den typen av beteende bland de som står närmast. En professionell distans krävs ofta för att man ska kunna se vad som egentligen försiggår."

"Jag gissar att du pratar utifrån egna erfarenheter?" frågade Jessie.

Jannice Lemmon var förutom psykiatriker, en väl ansedd kriminalkonsult som tidigare hade jobbat heltid på LAPD. Hon erbjöd fortfarande sina tjänster då och då.

Lemmon hade ryckt i en del trådar i sitt betydelsefulla kontaktnät för att Jessie skulle få möjlighet att besöka det mentalsjukhus i Norwalk där hon intervjuat seriemördaren Bolton Crutchfield som en del av sitt examensarbete. Och Jessie misstänkte att doktorn även hade haft ett finger med i spelet för att Jessie skulle komma in på programmet i FBI:s aktade nationella akademie, där vanligtvis bara rutinerade kriminalpoliser kom in, inte nyexaminerade som knappt hade någon praktisk erfarenhet.

"Det gör jag", sa doktor Lemmon. "Men det kan vi spara till ett senare tillfälle. Skulle du vilja prata om hur du känner kring att ha blivit lurad av din man?"

"Jag skulle inte säga att jag blev totalt lurad. Det är ju trots allt på grund av mig som han sitter i fängelse, och tre människor som skulle varit döda, inklusive jag själv, vandrar fortfarande omkring på jorden. Det borde jag väl få beröm för? Jag kom ju på honom till slut. Det tror jag inte att polisen hade gjort."

"Det är en bra poäng. Du känner dig uppretad, så jag gissar att du vill prata om något annat. Ska vi prata om din pappa?"

"Verkligen?" frågade Jessie skeptiskt. "Måste vi utforska det nu? Kan vi inte bara prata om mina lägenhetsproblem?"

"Jag antar att de hör ihop. Det är väl trots allt så att din rumskamrat inte kan sova för att du har mardrömmar som får dig skrika i sömnen?"

"Det där är inte rent spel från dig, doktorn."

"Jag arbetar bara med information som du har berättat för mig, Jessie. Om du inte hade velat att jag skulle få veta, så hade du inte berättat det. Får jag anta att drömmarna är relaterade till mordet av din mamma som utfördes av din pappa?"

"Japp", svarade Jessie, med en överdrivet käck röst. "Bödeln från Ozarkbergen må ha gått underjord men han håller fortfarande ett offer i järngrepp."

"Har mardrömmarna blivit värre sen vi senast träffades?" frågade doktor Lemmon.

"Jag skulle inte säga att de har blivit värre", rättade Jessie. "De har väl mer eller mindre varit lika fruktansvärt skrämmande."

"Men de har dramatiskt ökat i frekvens och styrka sen du fick meddelandet, eller hur?"

"Jag antar att vi pratar om meddelandet som Bolton Crutchfield lämnade åt mig där de avslöjades att han hade varit i kontakt med min pappa, som hemskt gärna skulle vilja hitta mig."

"Det är det meddelandet vi pratar om, ja."

"I så fall ja, det var runt den tidpunkten som det började eskalera", svarade Jessie.

"Om vi lägger mardrömmarna åt sidan en stund", sa doktor Lemmon, "så skulle jag vilja påminna om det jag sagt till dig tidigare."

"Ja, doktorn, jag har inte glömt. I din roll som rådgivare åt departementet för statliga sjukhus och avdelningarna för icke-rehabiliterande tillstånd, så har du haft möte med säkerhetsteamet på sjukhuset för att säkerställa att Bolton Crutchfield inte har tillgång till någon icke-auktoriserad personal utanför sjukhuset. Det finns ingen möjlighet för honom att kommunicera med min pappa för att kunna röja min identitet."

"Hur många gånger har jag sagt det?" frågade doktor Lemmon. "Det måste ha varit för få gånger för att du ska ha kunnat memorera det."

"Vi kan väl säga att det är mer än en gång i alla fall. Dessutom har jag blivit vän med säkerhetschefen på mentalsjukhuset i Norwalk, Kat Gentry, och hon sa i princip samma sak till mig – de har uppdaterad sina rutiner för att säkerställa att Crutchfield inte har någon möjlighet att kommunicera med världen utanför."

"Och ändå låter du inte övertygad", påpekade doktor Lemmon.

"Skull du ha varit det?", kontrade Jessie. "Om din pappa var en seriemördare, känd som Bödeln från Ozarkbergen och om du dessutom personligen sett honom mörda utan att han åkte fast, skulle du få sinnesro av några lugnande plattityder?"

"Jag får erkänna att jag antagligen hade varit lite skeptisk. Men jag är inte säker på hur produktivt det är att grubbla över sånt som du inte kan kontrollera."

"Jag tänkte faktiskt ta upp det med dig, doktor Lemmon", sa Jessie. Hon hade bytt sin sarkasm mot en uppriktig ton. "Är vi säkra på att jag inte kan kontrollera situationen? Det verkar som att Bolton Crutchfield vet en hel del om vad min pappa har haft för sig de senaste åren. Och Bolton... tycker om mitt sällskap. Jag tänkte att ett nytt besök för att prata med honom vore på sin plats. Vem vet vad han skulle kunna avslöja?"

Doktor Lemmon tog ett djupt andetag medan hon funderade på idén.

"Jag är inte säker på att det är den bästa idén att psyka en notorisk seriemördare som nästa steg i din känslomässiga återhämtning, Jessie."

"Vet du vad som vore superbra för min känslomässiga återhämtning, doktorn?" sa Jessie och kände hur frustrationen började bubbla inom henne. "Att inte behöva oroa mig för att min galna pappa plötsligt ska hoppa fram på gatan och försöka knivmörda mig."

"Jessie, om du blir så här uppvarvad bara av att prata med mig, vad kommer då hända när Crutchfield börjar trycka på alla dina ömma punkter, tror du?"

"Det är inte samma sak. Jag behöver inte censurera mig själv när jag pratar med dig. Med honom är jag inte samma person. Då är jag professionell", sa Jessie och var noggrann med att se till att hon lät mer samlad nu. "Jag är trött på att vara ett offer, och det här är något konkret som jag kan göra för att förändra dynamiken. Kan du åtminstone fundera på det? Jag vet att det praktiskt taget är som att få en guldbiljett i den här stan om man kan få en rekommendation från dig."

Doktor Lemmon stirrade på henne en stund. Hennes ögon brände bakom de tjocka glasögonen.

"Jag ska se vad jag kan göra", sa hon till slut. "På tal om guldbiljetter. Har du formellt tackat ja till utbildningen på FBI:s nationella akademie ännu?"

"Inte än. Jag överväger fortfarande mina alternativ."

"Jag tror att du skulle kunna lära dig mycket där, Jessie. Och det skulle inte skada att ha det på ditt CV när du letar jobb sen. Jag är rädd att det vore att förstöra för dig själv att tacka nej till en sån möjlighet."

"Det handlar inte om det", försäkrade Jessie. "Jag vet att det är en fantastisk chans. Jag är bara inte säker på om det är rätt tidpunkt för mig just nu att flytta till andra sidan landet i nästan tre månader. Hela mitt liv är bara en stor röra just nu."

Hon försökte hålla sig från att låta irriterad, men hon hörde att frustrationen trängde sig fram. Det gjorde uppenbarligen doktor Lemmon också, för hon bytte samtalsämne.

"Okej. Nu när vi har fått en överblick över hur saker och ting går för dig, så skulle jag vilja gräva djupare i några saker. Om jag minns rätt så kom din adoptivpappa hit nyligen för att hjälpa dig att komma på fötter igen. Jag skulle strax vilja prata om det. Men låt oss först diskutera hur det går med din fysiska återhämtning. Jag förstod att du precis hade din sista session av fysioterapi. Hur gick det?"

Under de nästkommande fyrtiofem minuterna kände sig Jessie som ett trä som fick barken avdragen. När det var över var hon glad över att komma därifrån, även om det betydde att nästa stopp skulle vara på en klinik för att säkerställa att hon skulle kunna få barn i framtiden. Efter nästan en timme av hjärnskrynklande från doktor Lemmon så kände hon att det inte skulle vara någon match att få kroppen undersökt. Men hon hade fel.

*

Det var inte undersökningen i sig som satte igång det hela. Det var efterspelet. Själva besöket på kliniken flöt på utan några större problem. Jessies doktor bekräftade att hon inte hade några bestående skador och försäkrade henne om att hon skulle kunna få barn i framtiden. Hon gav också klartecken till Jessie att kunna ha sex som vanligt igen, något som dock inte hade föresvävat Jessie sedan Kyles attack. Doktorn sa att om inget oväntat skedde inom sex månader, så skulle det inte vara nödvändigt med återbesök förrän då.

Det var först när hon var i hissen på väg ner till parkeringsgaraget som hon bröt ihop. Hon var inte helt säker på varför, men det kändes som att hon föll ner i ett svart hål i marken. Hon sprang till bilen, satte sig i förarsätet och började sedan gråta okontrollerat.

Och plötsligt, mitt uppe i alla tårarna förstod hon plötsligt. Det var något med det avslutade besöket som hade påverkat henne. Hon skulle inte behöva komma tillbaka på sex månader. Och då skulle det vara en vanlig rutinkontroll. Graviditetsfasen var över för den här gången. Och för en överskådlig framtid också.

Det kändes som att en dörr slogs igen i ansiktet på henne, och det vara rejält uppskakande. Utöver att hennes äktenskap hade avslutats på det mest chockerande vis och faktumet att hennes mördare till pappa som hon lämnat bakom sig nu var tillbaka, så var själva insikten om att hon hade haft en levande varelse i sin livmoder, men nu inte hade det längre, bara för mycket att hantera.

Hon tryckte ner gaspedalen hårt och körde ut från parkeringsgaraget, hennes synfält var suddigt av alla tårar. Men hon brydde sig inte. Hon fortsatte att pressa ner gaspedalen medan hon svängde söder ut på Robertson Boulevard. Det var tidig eftermiddag och inte mycket trafik. Trots det gjorde hon vildsinta omkörningar.

Framför henne, vid ett rödljus, såg hon en stor lastbil som kom körande. Hon tryckte ner gaspedalen och kände hur det knakade till i nacken av accelerationen. Hastighetsbegränsningen var femtio kilometer i timmen, men hon låg i sjuttiofem, nittio, över hundra. Hon var säker på att om hon skulle köra in tillräckligt hårt i lastbilen så skulle all hennes smärta försvinna för gott.

Hon sneglade åt vänster, och i förbifarten såg hon såg en mamma som gick på trottoaren med sin lille son. Tanken på att den lille pojken skulle bli vittne till en klump av hopskrynklad metall, eldsvåda och förkolnade rester, fick henne på andra tankar.

Jessie tryckte hårt ner bromspedalen och det skrek om däcken när bilen tvärnitade, bara några meter från lastbilen. Hon körde in på bensinstationen till höger, parkerade och stängde av motorn. Hon andades häftigt och adrenalinet pumpade i hela kroppen på henne, vilket fick hennes tår och fingrar att pirra på ett sätt som nästan gjorde ont.

Efter en handfull minuter på bensinstationens parkering, där hon satt helt stilla med ögonen stängda, började hon äntligen andas normalt igen. Hon hörde något som surrade och hon öppnade ögonen. Det var hennes telefon. Displayen förkunnade att det var kriminalpolis Ryan Hernandez från LAPD. Han hade pratat med henne om kriminologi förra terminen, och hon hade imponerat på honom genom att lösa ett hypotetiskt brottsfall som han hade presenterat för klassen. Han hade också besökt henne på sjukhuset efter att Kyle försökte mörda henne.

"Hallå, hallå", sa Jessie högt för sig själv, för att säkerställa att hennes röst lät normal. Nära nog. Hon svarade på samtalet.

"Det är Jessie."

"Hej, fröken Hunt. Det här är kriminalpolis Ryan Hernandez. Minns du mig?"

"Självklart", sa hon, nöjd över att höra att hon lät som sitt vanliga jag. "Hur är läget?"

"Jag vet att du nyligen tog examen", sa han. Hans röst lät lite mer osäker än hon mindes den. "Har du fått jobb än?"

"Inte än", svarade hon. "Jag överväger olika alternativ just nu."

"Då skulle jag vilja prata med dig om ett jobb."