Читать книгу Om hon såg - Блейк Пирс - Страница 10

Frukosten fick bestå av några take-away-frallor i Roanoke. I bilen utanför kafét ringde DeMarco flera samtal för att försöka få tag på Olivia Nash, dottern till de nyligen mördade makarna. Hon bodde tydligen för tillfället med sin moster i Roanoke och var enligt hennes moster helt förstörd.

Efter att ha fått mosterns adress och samtycke satte de kurs mot hennes hus strax efter klockan sju. Mostern hade inte tyckt att det var ett problem att det var så tidigt på morgonen för Olivia hade tydligen ändå vägrat att sova ända sedan hon hade hittat sina föräldrar döda.

När Kate och DeMarco anlände till huset satt mostern på verandan på framsidan. Cami Nash ställde sig upp när Kate gick ur bilen men stod kvar där hon var och kom inte för att möta dem. Hon hade en kopp kaffe i ena handen, och Kate tänkte att av hennes trötta ansiktsuttryck att döma var det inte morgonens första.

“Cami Nash?” frågade Kate.

“Ja, det är jag", svarade hon.

“Först och främst vill jag beklaga sorgen", sa Kate. “Var du nära din bror?”

“Ganska nära, ja. Men just nu måste jag bara tänka på något annat. Jag kan inte… sörja just nu. Olivia behöver stöd. Hon är inte samma person som jag pratade med på telefon förra veckan. Hon är trasig inombords. Jag kan inte ens föreställa mig… hur det måste ha varit att hitta dem sådär och…”

Hon svävade iväg och smuttade på sitt kaffe väldigt fort i ett försök att distrahera sig själv från floden av tårar som verkade vara på väg.

“Är hon tillräckligt okej för att prata med oss?” frågade DeMarco.

“Ett litet tag, kanske. Jag berättade för henne att ni var på väg och hon verkade förstå vad jag menade. Det var därför jag ville träffa er här ute först innan ni går in. Jag känner att jag måste berätta för er att hon är en normal och skötsam tjej. Jag vill inte att ni ska tro att hon har några psykiska problem när ni ser henne på det här sättet.”

“Tack för förvarningen", sa Kate. Hon hade sett folk totalt krossade av sorg förut och det var aldrig en trevlig syn. Hon undrade hur mycket erfarenhet DeMarco hade av det.

Cami visade dem in i huset. Det var tyst som i graven inomhus. Det enda hörbara ljudet var det tysta surrandet från AC:n. Kate märkte att Cami gick långsamt och var noggrann med att inte göra för mycket väsen. Kate gjorde detsamma och undrade om Cami hoppades att tystnaden skulle hjälpa Olivia att äntligen få sova eller om hon bara försökte att inte skrämma den redan sköra tjejen på något sätt.

De kom in i vardagsrummet där en ung kvinna satt halvliggandes på soffan. Hennes ansikte var rött och hennes ögon något svullna, som om hon precis hade gråtit. Hon såg ut som om hon inte hade sovit på ungefär en vecka och inte bara ett dygn. Hon satte sig upp något när hon såg Kate och DeMarco.

“Hej, miss Nash", sa Kate. “Tack för att du tar dig tid att träffa oss. Vi beklagar verkligen sorgen.”

“Snälla, kalla mig Olivia.” Hennes röst var trött och hes, nästan lika sliten som hennes ögon var.

“Vi ska vara så snabba som möjligt", sa Kate. “Jag har förstått att du hälsade på från college. Vet du om dina föräldrar hade väntat några andra besök den dagen?”

“Om de gjorde det så vet jag ingenting om det.”

“Du får ursäkta min fråga, men vet du om dina föräldrar hade någon fejd med någon?” Folk som de kanske ansåg vara fiender?”

Olivia skakade kraftigt på huvudet. “Pappa var gift en gång innan, innan han träffade mamma, men han hade till och med en bra relation med sin exfru.

Olivia började gråta ljudlöst. Tårar började droppa från hennes ögon men hon gjorde inga försök att torka bort dem.

“Jag vill visa dig något", sa Kate. “Jag vet inte om detta säger dig något eller inte. Om det gör det så finns det en risk att det blir känslomässigt jobbigt. Skulle du ha lust att ta en titt och berätta om det här är något som ser bekant ut för dig?”

Olivia såg orolig ut, kanske till och med lite skrämd. Kate förstod henne och ville nästan inte visa tygbiten som Palmetto hade gett dem, biten som Kate var säker på tillhörde en filt eller ett täcke. Lite motvilligt tog hon tyget ur fickan.

Hon förstod med en gång att Olivia inte kände igen den. Det spred sig en omedelbar lättnad över ansiktet på den unga tjejen när hon tittade på bevispåsen och vad den innehöll.

Olivia skakade på huvudet men höll blicken på den genomskinliga påsen. “Nej, jag känner inte igen den. Hur så?”

“Vi kan inte avslöja det i nuläget", sa Kate. I själva verket fanns det inte inget otillåtet med att avslöja det för familjemedlemmar, men Kate såg inte meningen med att traumatisera Olivia ytterligare.

“Har ni någon aning om vem som gjorde det här?” undrade Olivia. Hon såg vilsen ut, som om hon inte visste var hon var, eller kanske till och med vem hon var. Kate kunde inte minnas sist gång hon hade sett någon så avskild från allting runt omkring henne.

“Inte i nuläget", sa Kate. “Men vi kommer hålla dig underrättad. Och snälla", sa hon och tittade på Olivia och sen på Cami, “kontakta oss om ni kommer ihåg något som skulle kunna vara till hjälp. Vad som helst.”

Vid den kommentaren drog DeMarco fram ett visitkort ur innerfickan på sin jacka och gav det till Cami.

Kanske var det på grund av tiden hon hade varit pensionerad, eller på grund av att hon hade varit tvungen att överge sitt barnbarn kvällen innan, men Kate kände sig förskräcklig när hon lämnade rummet och lämnade Olivia Nash åt sin intensiva sorg. Hon och DeMarco gick tillbaka ut på verandan och kunde höra den unga tjejen kvida av ångest.

Kate och DeMarco tittade på varandra på ett sätt som signalerade olust när de gick mot bilen. Kate kunde nästan känna den där tygbiten i fickan, och plötsligt kändes dess närvaro onekligen tung.