Читать книгу Om hon såg - Блейк Пирс - Страница 6

Under tiden då hon hade växt upp hade Olivia aldrig trott att dagen skulle komma då hon faktiskt skulle vara glad över att hälsa på hemma. Som de flesta andra tonåringar hade hon under tiden i high school drömt om att flytta hemifrån, läsa på college och börja sitt egna liv. Hon hade fullföljt planen när hon hade flyttat från Whip Springs i delstaten Virginia och börjat läsa på Virginias statsuniversitet. Nu gick hon tredje året och snart skulle sommaren vara här. Sommaren skulle antagligen innebära en massa jobberbjudanden och mot slutet av lovet tänkte hon även börja leta efter en lägenhet. Olivia gillade faktiskt att bo på campus men hon tänkte också att som sistaårsstudent var det kanske dags att bo någon annanstans i staden.

I nuläget hade hon å andra sidan en hel månad kvar av sommaren som hon skulle ägna tillsammans med sina föräldrar hemma i Whip Springs. Hon visste att den personen hon hade varit under high school-tiden aldrig hade förlåtit henne för lättnaden och vågen av kärlek hon upplevde när hon nu svängde in på sina föräldrars uppfart. De bodde nära en mindre väg i Whip Springs som var en sömnig liten stad i centrala Virginia och som hade mindre än fem tusen invånare. Staden var omgiven av skog på alla sidor och en sträcka av skog löpte också genom större delen av staden.

Det började bli mörkt när hon svängde in på uppfarten. Hon hade väntat sig att hennes mamma skulle ha tänt ljuset på verandan på framsidan åt henne, men inget ljus lyste upp framdörren. Hennes mamma visste ju att hon skulle komma nu i eftermiddag. De hade pratat om det på telefon för två dagar sen och Olivia hade till och med sms:at henne för tre timmar sen och berättat att hon var på väg.

Visserligen hade hennes mamma inte skrivit tillbaka vilket var olikt henne, men Olivia tänkte att hon antagligen slet med att se till att Olivias flickrum var i ordning och helt enkelt hade glömt att skriva tillbaka.

När Olivia närmade sig huset såg hon att det inte bara var verandalampan som var släckt. Det verkade som om alla lampor i hela huset var släckta, trots att hon var säker på att hennes föräldrar var hemma. Båda deras bilar stod parkerade på uppfarten. Hennes mammas bil stod parkerad precis bakom hennes pappas pickup, exakt på det sättet som de hade stått parkerade så länge Olivia kunde minnas.

Om de här mespropparna har ordnat någon sorts överraskningsfest för att välkomna mig hem kommer jag nog att börja gråta, tänkte Olivia medan hon parkerade bredvid sin mammas bil.

Hon öppnade bagageluckan och tog sina resväskor. Hon hade bara två väskor med sig men en av dem verkade väga ett ton. Hon släpade dem uppför trottoaren och upp mot verandan. Det hade gått nästan ett år sedan hon varit här på besök senast och hon hade nästan glömt hur ensligt beläget stället kändes. Den närmsta grannen låg bara några hundra meter bort men träden som omgav tomten fick det att kännas som att huset var totalt isolerat, särskilt i jämförelse med de trånga studentrummen på universitetet.

Plötsligt kändes bristen på ljus inifrån huset olycksbådande – som någon sorts varning. “Mamma?” “Pappa?” ropade hon medan hon sakta öppnade dörren med ena foten.

Dörren öppnade sig och hallen som hon kände igen så väl uppenbarade sig. Huset var verkligen mörkt men när hon steg in genom dörren, sin växande rädsla till trots, kände hon sig omedelbart lugn igen. Någonstans i huset stod tv:n på och hon hörde det bekanta ljudet av plingandet och applåderna från tävlingsprogrammet Lyckohjulet. Programmet hade alltid utgjort huvudutbudet av tv-underhållning hemma hos dem.

Hon gick nedför hallen och närmade sig vardagsrummet. Hon såg det stora hjulet på tv-skärmen som var uppsatt ovanför den öppna spisen. Skärmen var enorm och storleken fick det att se ut som om programledaren stod där i vardagsrummet.

“Hallå", sa Olivia och tittade sig runt i det nedsläckta vardagsrummet. “Tack så mycket för att ni hjälpte mig med grejerna. Att lämna dörren på glänt var...”

Det var menat som ett skämt men orden fastnade i halsen på henne.

Hennes mamma låg på soffan. Hon hade lika gärna kunnat ha legat och sovit, om det inte varit för allt blod. Hela hennes bröst var blodigt och soffan hon låg på hade blivit genomblöt av blod. Det var så mycket blod överallt att Olivia först knappt kunde förstå det. Att försöka ta in allt samtidigt som Lyckohjulet knattrade i bakgrunden gjorde det hela ännu svårare att förstå.

“Mamma...”

Plötsligt kändes det som om Olivias hjärta hade stannat. Hon backade långsamt genom rummet medan verkligheten långsamt sjönk in. Det kändes som om en del av henne själv hade frigjort sig och höll på att sväva ut i rymden någonstans.

Medan hon fortsatte backa formades ytterligare ett ord i munnen på henne – Pappa. Precis då såg hon honom. Han låg på golvet bredvid soffbordet och han var täckt av lika mycket blod som hennes mamma var. Han låg på mage, orörlig. Det såg ut som om han låg i en krypande position, som om han hade försökt fly på något sätt. Olivia såg tydligt sex djupa huggsår på sin pappas rygg.

Hon förstod med ens varför hennes mamma inte hade svarat på hennes sms. Hon var död. Hennes pappa med.

Hon kände ett begynnande skrik stiga upp ur halsen och hon försökte samtidigt få sina ben att börja röra på sig. Hon visste att vem som än hade gjort detta fortfarande kunde befinna sig i huset. Den tanken fick saker att hända. Den förlöste skriket i hennes hals, den fick tårarna att komma och den fick förlamningen i benen att släppa.

Olivia rusade ut ur huset och sprang och sprang. Hon slutade inte springa förrän hon inte klarade av att skrika längre.