Читать книгу Om hon såg - Блейк Пирс - Страница 12

Det hade ordnats ett litet konferensrum åt Kate och DeMarco i den bakre delen av Roanokepolisens station. En liten, fetlagd kvinna i receptionen hade lett dem genom byggnaden till konferensrummet. Så fort de hade satt sig ned och börjat fixa till en arbetsyta knackade det på dörren.

“Kom in", sa Kate.

Dörren öppnades och de såg de ett bekant ansikte. Det var Palmetto från delstatspolisen, den lite surmulna mannen som hade mött dem framför makarna Nash hus tidigare under dagen.

“Jag såg att ni var på väg hit när jag satt och skrev under mitt pappersarbete", sa Palmetto. “Jag är på väg ut, ska köra tillbaka till Chesterfield om ett par timmar. Jag tänkte att jag skulle kolla om det var något mer ni behöver hjälp med.”

“Inget superviktigt", sa Kate. “Var du medveten om att en bit av samma tygstycke också hittades i halsen på Bethany Langley?”

“Inte förrän ungefär en halvtimme sedan. En av er ringde tydligen labbet för att få en bild skickad.”

“Ja", sa DeMarco. “Och det verkar som om den matchar biten som du gav oss.”

Kate lade bevispåsen som Palmetto hade givit henne på bordet. “Just nu är detta det enda bevismaterial vi har som kopplar samman morden på något konkret sätt.”

“Och kriminalteknikerna hittade mer eller mindre ingenting på den", sa Palmetto. “Förutom fru Nash DNA.”

“Den kriminaltekniska rapporten på tygbiten från Langley gav inget att gå på heller", sa DeMarco.

“Det kanske fortfarande är värt ett besök hos det kriminaltekniska labbet", sa Kate.

“Lycka till med det", sa Palmetto. “När jag pratade med dem om biten från fru Nash hade de inte en susning.”

“Var du med under utredning av mordplatsen i Langley-huset?” frågade Kate.

“Nej, jag kom precis efteråt. Jag såg liken och tittade igenom stället men det fanns ingenting. Men när ni pratar med kriminalteknikerna, fråga dem om det oidentifierade hårstrået de hittade bland den rena tvätten. Det verkar inte tillhöra fru Langley så de ska köra lite tester på det.

“Innan du går", sa Kate. “Har du några teorier du vill dela med dig av?”

“Jag har inga teorier", sa Palmetto torrt. “Efter allt grävande jag har gjort kan jag säga att det inte verkar finnas någon som helst koppling mellan makarna Nash och Langley. Tyget i halsarna dock… Något så personligt och tydligt kopplat till mördaren måste ju koppla samman dem på något sätt, eller hur?”

“Det är vad jag gissar också", sa Kate.

Palmetto daskade till dörren på ett skämtsamt sätt och Kate såg honom le för första gången. “Jag är övertygad om att du kommer lista ut det hela. Jag har hört mycket om dig, vet du. Det har många av oss här vid delstatspolisen.”

“Säkert", sa hon med ett flin.

“Mestadels bra saker. Och du avslutade din pension för att sätta stopp för någon för några månader sedan, eller hur?

“Det skulle man kunna säga.”

“Palmetto såg att Kate inte bara tänkte sitta där och låta sig hyllas och ryckte på axlarna. “Slå oss statskillar en signal om ni behöver hjälp med något på detta, agent Wise.”

“Det ska jag göra", sa Kate medan Palmetto gav sig av.

“När Palmetto hade stängt dörren bakom sig skakade DeMarco skämtsamt på huvudet. “Blir du aldrig trött på att höra folk sjunga din lov?”

“Det blir jag faktiskt", sa Kate, men inte på ett otrevligt sätt. Även om det var upplyftande att bli påmind om vad hon åstadkommit i sin karriär så visste hon innerst inne att hon alltid bara hade gjort sitt jobb. Kanske hade hon gjort sitt jobb med lite mer övertygelse än vad andra hade gjort, men det var precis vad det hade varit, ett väl utfört jobb. Ett jobb hon inte kunde lämna bakom sig.

Inom ett par minuter, och med lite hjälp från polisstationens systemadministratör, hade Kate och DeMarco fått tillgång till stationens databas. De arbetade tillsammans med att undersöka makarna Nash och Langleys förflutna. Ingen av familjerna återfanns i brottsregistret överhuvudtaget. Faktum var att båda familjernas bakgrunder gjorde det svårt att föreställa sig att någon någonsin hade hyst något agg mot dem. Makarna Langley hade ställt upp som fosterföräldrar under några år av sina liv och hade därför också genomgått grundliga bakgrundskontroller flera gånger under den tiden. Makarna Nash hade varit väldigt delaktiga i sin lokala församling och hade till och med varit på flera missionsresor de senaste åren, främst till Nepal och Honduras.

Kate gav upp efter ett tag och började vanka fram och tillbaka i rummet. Hon använde konferensrummets whiteboardtavla för att skriva ner lite anteckningar. Hon hoppades att synen av allt nedskrivet på ett ställe skulle få henne att fokusera lättare, men inget hände. Inga kopplingar, inga ledtrådar och ingen tydlig väg att gå.

“Inte du heller?” sa DeMarco. “Inget?”

“Inte än så länge. Jag tror att vi måste köra på det vi har snarare än att försöka komma på något nytt. Jag tror vi måste omvärdera tygbitarna. Även om labbrapporten inte hittade något så kanske själva materialet kan leda oss någonstans.”

“Jag hänger inte med", sa DeMarco.

“Det är lugnt", sa Kate. “Jag är inte säker på att jag hänger med heller, men jag hoppas att vi fattar när vi väl ser det.”

***

Kate kände de första riktiga vågorna av trötthet skölja över henne medan hon och DeMarco körde från polisstationen mot det kriminaltekniska laboratoriet. Det var en påminnelse om att hon inte hade sovit på ungefär tjugosju timmar och att hennes arbetsdag hade startat sinnessjukt tidigt. För tjugo år sen hade hon inte haft några problem med det, men nu när femtiosex bara var några veckor bort var saker och ting helt annorlunda.

Färden till labbet tog bara fem minuter och låg nära både polisstationen, domstolshuset och häktet. De visade sina ID-brickor och blev eskorterade förbi receptionen på det kriminaltekniska labbet och in till själva hjärtat av laboratoriedelen. De blev ombedda att vänta i ett litet väntrum ett tag medan labbet eftersökte teknikern som hade varit ansvarig för svabbandet av tygbitarna.

“Tror du att det finns någon chans att tyget är något sorts signum för mördaren", frågade DeMarco.

“Det kan vara så. Det kanske inte kan förklara motivet för brotten. Det kanske bara har en betydelse för mördaren. Hur som helst verkar det som att tyget är vår enda koppling till honom, och jag är rätt säker på att det är från en filt av något slag.”

Det fick Kate att tänka på ett brutalt fall vars utredning hon hade varit delaktig i under början av nittiotalet. En man hade mördat fem människor som alla hade varit ex-flickvänner till honom. Innan han hade mördat dem genom att strypa dem hade han tvingat var och en att svälja en kondom. Det hade visat sig att han inte hade haft någon specifik anledning till varför han hade tvingat dem till det, förutom att han alltid hade hatat att bära kondom under sex. Kate kunde inte låta bli att fundera på om de här tygbitarna skulle visa sig vara lika meningslösa i det här fallet.

Det blev en kort väntan. En lång, äldre man kom skyndsamt ut genom en dörr och gick rakt emot dem. “Är ni från FBI?” frågade han.

“Det är vi", svarade Kate och visade sin ID-bricka. DeMarco gjorde detsamma och mannen studerade var och en noggrant.

“Trevligt att träffa er", sa mannen. “Jag heter Will Reed och det var jag som gjorde testerna på tygbitarna från morden. Jag antar att det är därför ni är här? Agent DeMarco, det var väl dig jag skickade bilden till tidigare idag?”

“Det stämmer", sa DeMarco. “Vi hade hoppats på att du skulle kunna berätta något mer om det här bitarna för oss.”

“Jag hjälper er mer än gärna men om det gäller de där två tygbitarna är jag rädd att jag inte kan erbjuda er så mycket. Det ser ut som om att mördaren inte bara ansträngde sig väldigt mycket för att trycka in tyget i munnarna på offren, han var också väldigt försiktig med att inte lämna några spår efter sig.”

“Ja, vi förstår det", sa Kate. “Men eftersom vi inte har några konkreta fysiska resultat att gå på så undrar jag om det finns något du kan berätta om själva materialet.”

“Ja", sa Reed. “Det kan jag faktiskt göra.”

“Jag är av åsikten att bitarna kom från samma källmaterial", sa Kate. “Troligtvis en filt.”

“Jag tror att det är högst troligt", sa Reed. “Jag var inte helt säker innan jag fick se den andra biten. De passar ihop ganska väl – färg, textur och så vidare.”

“Kan man på något sätt slå fast hur gammal filten är?” frågade Kate.

“Jag är ledsen, men jag tror inte det. Jag kan berätta vad filten är gjord av dock och det fick mig att reagera. Såvitt jag vet så är det en märklig kombination av material med tanke på hur en vanlig filt brukar se ut. Till största delen består filten av ylle och det är ju såklart inte ovanligt alls, men det andra materialet den består av är bambutyg.”

“Är det så ovanligt jämfört med andra material?” frågade Kate.

“Jag är inte helt säker", sa han. “Men vi ser mängder av kläder och tyg här och jag kan räkna gångerna på ena handen som vi har fått in något som bär så tydliga spår av bambufibrer. Det är inget extremt ovanligt material men det är inte lika vanligt som exempelvis vanlig bomull.”

“Med andra ord", sa DeMarco, “borde det inte vara så svårt att hitta vilka företag som använder det som huvudmaterial?”

“Det vet jag faktiskt inte", sa Reed. “Men jag kan berätta att bambutyg är vanligt i många av de fluffigare filtarna som finns. Det andas väldigt bra vad jag har sett. Ni borde antagligen leta efter något som är lite dyrare. Det finns faktiskt ett lager precis utanför stan som tillverkar precis den sorten som jag menar. Dyra filtar, täcken, lakan. Den sortens saker.

“Vet du vad det heter?” frågade DeMarco.

“Biltmores tyg. De är ett litet företag som nästan gick i konkurs när folk började köpa allt på nätet.”

“Finns det något mer som du kan berätta för oss?” frågade Kate.

“Ja, men det är ganska hemskt. Jag tror att tygbiten trycktes så långt ner i fru Nash hals att hon nästan kräktes, till och med när hon var så nära döden. Det fanns magsyra på tyget.”

Kate tänkte på hur mycket kraft och styrka det skulle krävas för någon att lyckas med något sånt, och hur mycket av någons hand som skulle behöva tvingas in i offrets mun.

“Tack för hjälpen, Mr. Reed", sa Kate.

“Ingen orsak. Låt oss bara hoppas att jag inte behöver se en tredje bit av den där filten.”