Читать книгу Om hon såg - Блейк Пирс - Страница 11

Medan de båda kollegorna lämnade den lilla staden Whip Springs och körde mot Roanoke använde DeMarco sin iPad för att ta fram filerna om den första mordplatsen. Den var nästan en exakt kopia av morden av makarna Nash. Även där hade ett gift par mördats i sitt hem på ett ovanligt makabert vis. Inga misstänkta hade dykt upp i de preliminära sökningarna och det hade inte funnits några vittnen.

“Står det något om något har lämnats i halsen eller i munnen på något av offren?” frågade Kate.

DeMarco skummade rapporterna och skakade på huvudet. “Inte vad jag kan se. Jag tror att det kanske är… Nej, vänta. Här står det. I obducentens rapport. Tygbiten hittades inte förrän igår, en och en halv dag efter att kropparna hittades. Men ja… Det står i rapporten att det fanns en liten bit tyg som satt fast i mammans hals.”

“Finns det någon beskrivning?”

“Nej. Jag ringer obducenten och ser om jag kan få en bild av den.”

DeMarco spillde ingen tid och ringde med en gång. Medan hon ringde försökte Kate komma på vad som skulle kunna länka samman två till synes slumpmässiga par med tanke på vad som hade hittats i kvinnornas halsar. Även om Kate ännu inte hade sett tygbiten som plockats ur halsen på den första kvinnliga offret så var hon övertygad om att den skulle matcha biten som plockats ur halsen på fru Nash.

DeMarcos samtal varade i tre minuter. Bara några sekunder efter att hon hade lagt på fick hon ett sms. Hon tittade på sin mobil och sa: “Vi har en matchning.”

De närmade sig ett trafikljus på väg mot Roanoke. Kate tittade på skärmen på DeMarcos telefon som hon visade för henne. Precis som Kate hade väntat sig var tyget mjukt och blått till färgen, en exakt kopia av biten de hade hittat i halsen på Olivias mamma.

“Vi har väl ganska grundliga bakgrundsfakta på båda paren, eller hur?” frågade Kate.

“Ganska bra, skulle jag säga", sa hon. “Det kanske fattas några få grejer med tanke på bakgrundsuppgifterna och utredningsrapporterna vi har, men jag tror vi har en hel del att gå på.” Hon gjorde en paus eftersom GPS-appen på hennes iPad plingade till. “Sväng till vänster här vid trafikljuset", sa DeMarco. “Huset ligger en kilometer nedför nästa gata där.”

“Kates tankeprocess snabbade upp allteftersom de närmade sig den första brottsplatsen.

Två gifta par, brutalt slaktade. Överblivna bitar eller resten från en gammal filt hittas i halsen på fruarna…

Det fanns många olika vägar att välja baserat på bevismaterialet de hade fått, men innan Kate kunde fokusera på vilken hörde hon DeMarcos röst.

“Där är det.” Hon pekade på en litet tegelhus på höger sida.

Kate svängde upp bredvid trottoarkanten. Huset var beläget på en smal sidogata som kopplade samman två större vägar. Ytterligare några få småhus stod utplacerade längs den lugna gatan. Gatan kändes nästan antik. Trottoarerna var blekta och spruckna och husen var även de i ett liknande skick.

Det stod LANGLEY i blekta, vita bokstäver på brevlådan. Kate såg även ett prydnads-L i åldrat trä som hängde på ytterdörren. L:et stod i kontrast till den skarpt gula avspärrningstejpen som hängde från trappräckena till verandan.

DeMarco halvt läste och halvt reciterade bakgrundsinformationen de hade på familjen Langley.

“Scott och Bethany Langley. Scott femtionio år gammal, Bethany sextioett. Scott hittades död i köket och Bethany i tvättrummet. De hittades av en femtonårig pojke som fick gitarrlektioner av Scott. Det beräknas att de mördades bara några timmar innan deras lik hittades.

När de klev in i makarna Langleys hus stod Kate kvar i dörröppningen en sekund och undersökte husets layout. Det var ett mindre hus, men välskött. Precis innanför dörren fanns en liten hall som sedan ledde till ett vardagsrum. En liten barbänk separerade köket från vardagsrummet. Till höger låg en korridor som ledde till resten av huset. Bara genom att titta på layouten av huset förstod Kate att maken antagligen hade blivit mördad först, men från ytterdörren såg man mer eller mindre rakt in i köket. Scott Langley hade behövt vara väldigt upptagen för att inte märka att någon bara gick in genom framdörren.

Kanske kom mördaren in någon annanstans, tänkte Kate.

De gick in i köket där blodfläckarna fortfarande lyste tydligt på det laminatgolvet. En stekpanna och en flaska matlagningsspray stod bredvid spisen.

Han skulle precis laga någonting att äta, tänkte Kate. Så kanske blev de mördade precis runt middagsdags.

DeMarco gick nedför korridoren och Kate följde efter. Det fanns ett litet rum precis till vänster som visade sig vara ett belamrat tvättrum. Blodstänket här inne var mycket värre. Det var blodfläckar på tvättmaskinen, torktumlaren, väggarna, golvet och på en hög med prydligt vikta rena kläder som låg i en tvättkorg.

Nu när kropparna hade flyttats verkade det inte som om makarna Langleys hus kunde erbjuda dem speciellt mycket men Kate ville kolla en sista sak. Hon gick tillbaka ut till vardagsrummet och tittade på fotografierna som satt på väggen och stod ovanpå stereohyllan. Hon såg fotografier av familjen Langley som log och var glada. På ett fotografi såg hon ett äldre par som poserade på en strandpromenad tillsammans med makarna Langley.

“Vad har vi på makarnas familjeliv?” frågade Kate.

DeMarco scrollade igenom informationen på iPaden som hon fortfarande höll i ena handen och började läsa upp detaljerna de hade. För varje sak DeMarco läste upp kände Kate att hennes föraning några minuter tidigare antagligen stämde.

“De var gifta i tjugofem år. Bethany Langley hade en syster som dog i en bilolycka för tolv år sedan och ingen av deras föräldrar lever längre. Scott Langleys pappa dog nyligen, för bara sex månader sen, i en aggressiv form av prostatacancer.

“Står det något om barn?”

“Nix. Inga barn.” DeMarco pausade här och verkade förstå vad Kate spekulerade. “Du tänker på tygbiten, eller hur? Att det ser ut som ett barns filt.”

“Ja, det var vad jag tänkte, men om paret Langley inte hade några barn så tror jag inte att det finns någon uppenbar koppling.”

“Jag tror inte jag någonsin har sett en uppenbar koppling till något", sa DeMarco med ett litet skratt.

“Det är sant", sa Kate, men hon kände ändå att det måste finnas en här. Även om paren verkade vara slumpmässiga offer fanns det några saker de faktiskt hade gemensamt.

Båda paren var i femtioårsåldern eller tidiga sextioårsåldern. Båda var gifta. Båda fruarna har fått vad som verkar vara en bit av en filt nedkörd i halsen.

Så, jo. Det fanns likheter, men de hade inte lett till några ordentliga kopplingar. Inte än i alla fall.

DeMarco, tror du att du kan ringa några samtal och se till att vi får lite kontorsutrymme hos den lokala polisen?

“Redan fixat", sa hon. “Jag är rätt säker på att Duran tog hand om allt sådant innan vi ens anlände.”

Han tror att han känner mig så väl, tänkte Kate lite irriterad. Men å andra sidan så verkade det som om han faktiskt kände henne ganska jäkla väl.

Kate tittade sig runt i huset igen, på fotografierna, på blodfläckarna. Hon skulle behöva gräva djupare i bakgrundsdetaljerna på båda paren om hon skulle komma någonstans med det här. Hon skulle också behöva någon slags kriminalteknisk analys av tygbitarna. Att döma av likheterna mellan de två brottsplatserna antog hon att lite hederligt detektivarbete dock skulle leda till fler ledtrådar än något annat skulle göra.

De återvände till bilen och Kate påmindes återigen om att de hade börjat den här dagen löjligt tidigt. Hon kände sig lite piggare när hon såg att klockan bara var strax efter tio på morgonen. De hade fortfarande den större delen av dagen framför sig. Om hon hade tur och fallet gick som hon hoppades skulle hon kanske kunna vara tillbaka i Richmond till helgen för att kunna träffa Michelle igen, om nu Melissa tillät det.

Titta, sa en vis del av henne när hon satte sig bakom ratten på bilen. Till och med när du är omgiven av blodiga mord tänker du på ditt barnbarn och din familj. Säger inte det dig något?

Hon antog att det gjorde det. Men till och med när hon nu hade påbörjat den sista fjärdedelen av sitt liv hade hon fortfarande väldigt svårt att erkänna att det fanns mer i livet än sitt arbete. Det var ännu svårare när hon nu var en mördare på spåren och visste att han när som helst skulle kunna slå till igen.