Читать книгу Om hon visste - Блейк Пирс - Страница 10

Kate hade inte kvar sitt ID-kort från byrån men hon hade den sista polisbrickan hon hade ägt. Den stod lutad mot spiseln ovanför öppenspisen i hennes hem, som en relik från en svunnen tid, inte mer värd än ett slitet fotografi. När hon kom hem från tredje distriktet gick hon direkt fram till öppenspisen och tog ned brickan. Hon funderade hårt och länge på om hon också skulle plocka på sig sitt sidovapen. Hon gav sin M1911 en längtande blick men beslutade sig för att lämna den där den låg i nattduksbordslådan. Att ta den med sig dit hon var på väg skulle vara ett recept för ytterliggare problem.

Hon tog däremot handklovarna som delade rum med några andra skatter från hennes karriär i en skokartong under sängen.

Utifall att.

Hon lämnade huset och begav sig mot adressen som Deb hade gett henne. Det var ett ställe i Shockoe Bottom, en tjugo minuters bilfärd från Kates hem. Hon var inte nervös under resans gång men hon kunde känna en viss ivrighet gro inuti henne. Hon visste att det var en dålig idé att göra det hon planerade men samtidigt kändes det bra att vara ute på jaktmarkerna igen—även om det var i hemlighet.

Så fort hon nått hem till Julie Hicks expojkvän, en ung man vid namn Brian Neilbolt, kom Kate att tänka på sin make. Han dök upp i hennes huvud då och då men ibland verkade han vilja stanna en längre stund. Det gjorde han när hon svängde upp på den sista gatan. Hon kunde se honom skaka på huvudet i frustration.

Kate, du vet att du inte borde göra det här, tycktes han säga.

Hon flinade smalt. Ibland var saknaden efter honom så häftig, en passande kontrast till hur hon ibland kände att hon gått vidare efter hans bortgång lite väl snabbt.

Hon viftade bort spindelväven som minnena lämnat efter sig och parkerade bilen framför huset som Deb hade lett henne till. Det var ett ganska fint hus, delat i två olika lägenheter med varsina verandor. När hon klev ur bilen hörde hon genast att det var någon hemma; högljudda röster kom från huset.

Kate gick upp för den lilla ytterdörrstrappan och fick intrycket av att ha taget ett steg bakåt i tiden, närmare bestämt ett år tillbaka. Hon kände sig som en hemlig agent igen, trots den tomma platsen på höften där sidovapnet saknades. Fastän den känslan styrde henne framåt visste hon inte alls vad hon skulle säga efter att ha knackat på; hon var fortfarande bara en pensionerad agent.

Det fick inte stoppa henne. Hon knackade på dörren med samma fasad av auktoritet som hon hade haft för ett år sedan. Vid ljudet av den stökiga konversationen inomhus bestämde hon sig för att helt enkelt hålla sig till sanningen. Att ljuga i en situation som hon inte ens borde vara del av skulle göra saker och ting mycket värre, om hon blev påkommen.

Hon överraskades av mannen som öppnade dörren. Han var drygt hundranittio centimeter lång och minst sagt vältränad. Bara axelbredden i sig avslöjade en utförlig gymrutin. Han kunde lätt misstas som professionell brottare. Det enda som bedrog fasaden var ilskan i hans ögon.

”Nå?” sa han. ”Vem är du?”

Där kom det—tillfället hon hade längtat efter så utomordentligt mycket. Hon visade honom sin bricka.

Hon hoppades att den skulle hålla vikten mot hennes presentation. ”Jag heter Kate Wise, jag är en pensionerad FBI-agent och jag hade hoppats att få prata med dig en liten stund.”

”Om vadå?” frågade han i kort och koncis ton.

”Är du Brian Neilbolt?” frågade Kate.

”Ja.”

”Så då är Julie Hicks din exflickvän, eller hur? Tidigare Julie Meade?”

”Men vad fan, det här igen? Hör nu här, polisen har redan dragit mig ur huset för utredning. Ska FBI hålla på nu i stället?”

”Oroa dig inte, jag är inte här för en utredning. Jag vill bara ställa några frågor.”

”Det låter som en utredning,” sa han. ”Oavsett så sa du ju att du är pensionerad. Då är jag ganska säker på att jag inte behöver göra nåt du säger.”

Hon låtsades bli sårad över hans ord och lät blicken vandra ifrån honom. Egentligen försökte hon bara se förbi hans massiva siluett på vad som kunde tänkas vara bakom honom. Hon såg en resväska och två ryggsäckar lutade mot väggen. Hon såg även ett pappersark liggande ovanpå resväskan. En stor logga avslöjade att det var ett utskrivet kvitto från resebyrån Orbitz. Det verkade som att Brian Neilbolt tänkte lämna staden ett tag.

Kanske inte det bästa scenariot när ens exflickvän blivit mördad och man blir omedelbart intagen—och släppt—av polisen.

”Vart är du på väg?” frågade Kate.

”Det angår inte dig.”

”Vem pratade du med så högt i telefonen innan jag knackade på?”

”Återigen, det angår inte dig. Så om du ursäktar mig…”

Han tog tag i dörrhandtaget för att stänga men Kate stretade på. Hon tog ett steg framåt och använde foten som dörrstopp.

”Herr Neilbolt, jag ber bara om fem minuter av din tid.”

En våg av ursinne sköljde över hans ögon för att sedan spolas bort. Han sänkte huvudet och för ett ögonblick såg han ledsen ut. Ungefär lika ledsen som Kate hade sett paret Meades vara.

”Du sa att du är en pensionerad FBI-agent, eller hur?” frågade Neilbolt.

”Det stämmer,” bekräftade hon.

”Alltså inte anställd,” sa han. ”Då kan du dra åt helvete.”

Hon stod stadigt kvar för att visa att hon inte tänkte dra någonstans.

”Jag sa dra för i helvete bort från mitt hus!”

Han nickade och sträckte sig ut för att putta henne. Hon kände kraften i hans händer när de slog i hennes axlar och agerade så fort hon kunde. Hon blev genast imponerad av sina egna reflexer, hur de vaknade till liv tillsammans med muskelminnet.

När hon föll bakåt grabbade hon tag i Neilbolts högerarm med båda sina egna. Samtidigt sköt hon ut ett knä bakåt för att bromsa sitt fall. Hon gjorde sedan sitt bästa försök att höftkasta honom men hans vikt var alldeles för mycket för henne. När han insåg vad hon försökte göra kastade han en våldsam armbåge i hennes revben.

Andan slets ur henne men eftersom han hade slängt ut armbågen hade han tappat fästet. Hon försökte återigen med höftkastningen—och denna gång fungerade det. Men då hon hade satsat all sin styrka på den manövern, fungerade den lite för bra.

Neilbolt flög från verandan och landade i slutet av trappan. Han vrålade av smärta och försökte direkt ta sig upp på fötterna igen. Han såg upp på henne som i ett försök att förstå vad som just hänt. Driven av raseri och chock stapplade han uppför trappan mot henne, uppenbart omtöcknad.

Hon lurade honom med ett högerknä mot hans ansikte när han närmade sig toppen av trappstegen. När han drog sig åt sidan för att undvika attacken, fångade hon hans huvud och tvingade det återigen mot knät. Hon slog hans huvud ned i verandans trägolv medan han fäktade med armar och ben i ett desperat försök att få fäste på nytt. Kate var snabb att rycka handklovarna ur sin innerficka och spänna dem över hans handleder med en smidighet som bara trettio års erfarenhet kunde ligga bakom.

Hon backade ett steg och såg ned på Brian Neilbolt. Han stretade inte emot handklovarna. Han såg mest yrvaken ut, insåg hon.

Kates hand sökte mobilen för att ringa polisen och hon insåg hur skakig den var. Hon var uppjagad av adrenalinet som forsade genom henne. Och hon insåg att hennes läppar var dragna i ett leende.

Gud, vad jag har saknat det här.

Slaget mot hennes revben värkte något djävulskt—mycket mer än det hade gjort för fem eller sex år sedan, utan tvekan. Och inte brukade väl lederna och knäna göra så här ont efter ett litet bråk?

Hon lät sig själv njuta av det hon gjort en stund innan hon ringde polisen. Under tiden hon hade dem på luren förblev Brian Neilbolt lika groggig vid hennes fötter. Kanske undrade han hur en tjugo år äldre dam hade lyckats spöa honom så lätt.