Читать книгу Om hon visste - Блейк Пирс - Страница 6

Ingen såg honom när han sent en kväll smög nedför den stilla gatan i församhället. Klockan var ett på natten och det var den sortens grannskap där folk gick och la sig vid ett anständigt klockslag och en vild kväll bestod av ett glas vin för mycket i soffan, med The Bachelor på TV:n.

Det var den sortens grannskap han avskydde.

De betalade sina fastighetsföreningsavgifter, de skyfflade upp sin hundskit i små plastpåsar för att inte förnärma grannarna och deras barn spelade säkerligen någon sport, både i skolan och i privata länsligor. Hela världen fanns tillgänglig för dem. De kände sig trygga. Visst, de låste dörrarna och ställde in sina larm men när allt kom omkring kände de sig trygga.

Det skulle komma att ändras.

Han svängde upp över en särskild gräsmatta. Hon var säkert hemma vid det här laget och hennes man var alltid och jobbade i Dallas. Han visste vilket fönster som var hennes sovrumsfönster och han visste att deras säkerhetslarm alltid slutade fungera i den bakre delen av huset när det regnade.

Han vred på sig och kände sig uppmuntrad av den undanstoppade kniven mellan byxkanten på kalsongerna och jeansen. Han höll sig längs husets sida, öppnade vattenflaskan han bar med sig och stannade när han nådde baksidan. Där glödde den gröna lilla lampan på larmdosan. Han visste att om han försökte förstöra den skulle larmet gå igång.

Men han visste också att den trasslade såhär i regnet. Det var något med fukten, trots att den här sortens system skulle vara hundra procent vattentätt. Med detta i åtanke höjde han flaskan och dränkte lådan i vatten.

Han såg på medan det gröna ljuset flackade, tappade styrkan.

Med ett leende rörde han sig mot den smala bakgården och upp för trappstegen till altanen. Att bända upp skärmdörren med kniv var en barnlek; den gav inte ifrån sig mycket till ljud i den stilla natten.

Han rundade korgstolen i hörnet, lyfte sittkudden och hittade nyckeln alldeles under. Han tog upp den med sin handskklädda hand, återvände till bakdörren, lät nyckeln glida in i låset, vred om och klev in.

En liten lampa var påslagen i den smala hallen som ledde ut från köket. Han följde hallen till en trappuppgång och rörde sig uppåt.

Ängslan virvlade i hans mage. Han började bli upphetsad—inte på ett sexuellt vis, utan snarare på samma sätt som han blev när han åkte bergochdalbana, med förväntan som växte inom honom då han steg uppför banans första kulle.

Han höll hårdare i kniven och gick mot sovrummet i slutet av hallen. Där låg hon i sin säng.

Hon sov på sidan med knäna smått böjda. Hon hade en t-shirt och ett par springshorts på sig, inget imponerande, då hennes make var bortrest.

Han närmade sig sängen och iakttog henne sova en stund. Han funderade på livets fibermassa. Hur ömtåligt det var.

Sedan lyfte han kniven och svepte den nedåt, nästan nonchalant, som om han bara målade en tavla eller viftade bort en fluga.

Hon skrek. Bara för ett ögonblick—innan han högg till ännu en gång. Och ännu en.