Читать книгу Om hon visste - Блейк Пирс - Страница 12

Efter sitt möte med polischef Budd ringde Kate upp sina före detta handledare för att försäkra dem om att hon hade mottagit deras förfrågan om att få henne till DC. Hon erbjöds ingen vidare information via telefon och fick heller inte prata med någon som satt på någon riktig makt, utan lämnade i stället några smått otrevliga hälsningar genom två stackars sekreterare. Det hjälpte henne i alla fall att släppa ut en del av stressen hon bar på.

Hon lämnade Richmond morgonen därpå när klockan hade slagit åtta. Märkvärdigt nog fann hon mer iver än nervositet i sig. Det gick kanske att likna med en student som återbesöker sitt gamla universitetscampus efter tillräckligt lång tid på annan ort. Hon hade saknat byrån något enormt under det senaste året och såg fram emot att vara tillbaka i den välkända omgivningen… även om det var för att bli uppläxad.

Hon distraherade sig själv genom att lyssna på någon obskyr podcast om film—en rekommendation från hennes dotter. Fem minuter in i poddens första avsnitt hade berättarrösten blivit till ett sus i bakgrunden av hennes reflekterande. De senaste åren passerade revy framför hennes ögon. För det mesta var hon inte en sentimental person men, av någon anledning som hon aldrig hade förstått sig på, hade hon en tendens att bli nostalgisk och begrundande när helst hon satt i förarsätet.

Så i stället för att lyssna på podden tänkte hon på sin dotter—sin gravida dotter, vars förlossningsdatum låg endast fem veckor fram i tiden. Det var en liten flicka som var på väg; Michelle, skulle hon heta. Barnets pappa var en hyfsad man men han hade aldrig, enligt Kates bedömning, varit bra nog för Melissa Wise. Melissa, som Kate hade kallat för Lissa sedan hon börjat krypa på alla fyra, bodde i Chesterfield, ett område som officiellt tillhörde Richmond men som ansågs avskilt av invånarna. Kate hade aldrig berättat för Melissa att det var därför hon flyttade tillbaka till Richmond. Inte bara för hennes anknytningar till staden från collegetiden, utan för att det var där hennes familj var—det var där hennes första barnbarn skulle bo.

Ett barnbarn, spekulerade Kate ofta. Hur blev Melissa så gammal? Fan, hur blev jag så gammal?

Och när hennes tankar fokuserade på Melissa och ofödda lilla Michelle, rörde de sig snart även till Kates avlidne man. Han hade blivit mördad för sex år sedan, skjuten i bakhuvudet under sin kvällspromenad med hunden. Hans plånbok och telefon blev stulna och hon blev kallad att identifiera kroppen mindre än två timmar efter att han hade lämnat huset med deras hund.

Det hela var fortfarande ett öppet sår men för det mesta kunde hon dölja det. När hon tog pension hade hon gjort det med bara åtta månader kvar till den officiella pensionsåldern. Men hon hade varit fullständigt inkapabel att ägna sin tid, sin uppmärksamhet och sin fokus på jobbet, efter att ha spritt Michaels aska över en övergiven gammal basebollplan i närheten av hans barndomshem i Falls Church.

Kanske var det därför hon hade spenderat det senaste året deprimerad över att lämna jobbet. Hon hade trots allt haft fler månader hos byrån än hon i slutändan utnyttjat. Vad hade de där sista månaderna kunnat erbjuda? Vad mer kunde hon ha gjort av sin karriär?

Hon hade alltid funderat över dessa saker men aldrig gått långt nog att faktiskt känna ånger. Michael förtjänade de där månaderna av hennes totala uppmärksamhet. Han förtjänade mer men hon visste att till och med efter döden skulle han inte förvänta sig att hon orkade vara utan jobb särskilt länge. Han skulle ha förstått att det krävdes stor ansträngning från henne att nå den punkt där hon kunde sörja på riktigt—och den ansträngningen innebar att jobba för byrån så länge som hennes kropp orkade efter hans död.

Det var en lättnad att inse att ju närmare hon kom DC desto mindre kände hon att hon på något vis förrådde Michael. Hon trodde inte att döden var det sanna slutet. Vare sig det innebar en himmel eller återfödelse visste hon inte men hon var okej med att inte veta. Hon visste att oavsett var Michael befann sig, skulle han vara lycklig av att veta att hon var på väg tillbaka till DC—även om det var för en utskällning.

Förmodligen fick han sig ett gott skratt på hennes bekostnad.

Det fick Kate att le, trots alltihop. Hon stängde av radion och fokuserade på vägen som sträckte ut sig framför henne, sina tankar; och även om hon hade klantat till det för sig själv, verkade livet förbli ett naturligt kretslopp.

***

Hon fick ingen våg av känslor över sig när hon klev över tröskeln till FBI-högkvarterens stora lobby. Hon kände snarare hur påtagligt hon inte hörde hemma där—som en kvinna som besöker sin gamla högstadieskola för att finna att korridorerna numera gjorde henne mer sorgsen än nostalgisk.

Känslan av bekantskap fanns dock fortfarande där och den hjälpte. Hon tyckte sig vara malplacerad men kände samtidigt hur kort tid hon faktiskt varit borta. Hon gick genom lobbyn, gav sitt namn till receptionisten och begav sig mot hissarna som om hon varit här senast förra veckan. Till och med det lilla utrymmet i hissen tycktes trösta henne då den förde henne upp till chefsassistentens kontor.

När hon klev ut på våningen där Durans kontor låg möttes hon först av ett väntrum och, inuti det, samma kvinna bakom receptionsdisken som hade suttit där för ett år sedan. Kate hade aldrig varit särskilt nära med henne men kvinnan flög ändå upp ur sin stol för att ge henne en kram.

”Kate! Vad roligt att se dig!”

Tack och lov dök receptionistens namn upp i hennes huvud just i rätt ögonblick. ”Detsamma, Dana,” sa Kate.

”Jag trodde inte att du skulle klara dig som pensionerad,” skämtade Dana.

”Ja du, det är rätt så dötrist.”

”Gå in du bara,” sa Dana. ”Han sitter och väntar på dig.”

Kate knackade på den stängda kontorsdörren. Till och med det buttra lätet hon fick till svar från andra sidan dörren hjälpte henne att slappna av.

”Det är öppet,” ropade vice polisdirektör Vince Duran.

Hon öppnade och steg på, fullt beredd att mötas av Duran—inte lika beredd på hennes före detta arbetspartner, Logan Nash, som log åt henne och reste sig från en av stolarna framför Durans skrivbord.

Durans blick föll åt sidan för att låta återföreningen ske i någorlunda avskildhet. Kate och Logan Nash mötte varandra i en vänskaplig kram vid de två gäststolarna. Hon hade arbetat med Logan under de sista åtta åren av hennes karriär. Han var tio år yngre men på god väg att väva ihop sin egen fartfyllda karriär då hon hade stuckit.

”Vad kul att se dig igen, Kate,” sa han intill hennes öra innan de släppte kramen.

”Dig med,” sa hon. Hennes hjärta svällde och långsamt, nästan retsamt, sänktes insikten över henne, att oavsett hur hon såg på saken, hade hon saknat den här delen av hennes liv smärtsamt mycket.

När de lutade sig ifrån varandra igen blev det plötsligt stelt att sitta där framför Duran. Under sin tid tillsammans som kollegor hade de suttit här många gånger men aldrig med avsikt att bli tillrättavisade.

Vince Duran tog ett djupt andetag och suckade ut det. Kate kunde ännu inte avgöra exakt hur upprörd han var.

”Vi ska inte tassa på tå runt ämnet,” sa han. ”Kate, du vet varför du är här. Och har jag försäkrat polischef Budd om att jag tänker hantera situationen så effektivt som möjligt. Han verkade okej med det och jag är rätt säker på att hela det här stöket med dig som slungar misstänkta över verandor kan sopas under mattan. Det jag skulle vilja veta är hur det ens kom sig att du var hemma hos honom från första början.”

Hon visste att den sortens barska konversation hon hade förväntat sig inte skulle ta plats. Duran var mer best än man; runt hundratio kilo ren och skär muskelmassa. Han hade varit en sväng till Afghanistan i sina unga år och fastän Kate aldrig fått reda på exakt vad han hade upplevt där fanns det tillräckligt med rykten som cirkulerade. Idag verkade han dock vara på gott humör. Hon undrade om det hade att göra med att han inte längre talade till någon som han var ansvarig över. Situationen kändes mer som två vänner som uppdaterade varandra om livet.

Detta gjorde det enkelt att berätta om mordet på Julie Hicks. Hon gick igenom hur hon hade talat med paret Meade när hon besökte deras hem och hur de hade mått. Hur de hade betett sig. Hon återberättade även scenen som utspelat sig vid Neilbolts ytterdörr och förklarade hur hon hade försvarat sig, för att sedan kanske ta det steget för långt.

Då och då drog hon ett skratt ur Logan. Duran, däremot, förblev nästan helt uttryckslös. När hon vad klar inväntade hon hans reaktion och förvånades när den bara var ett ryck på axlarna.

”Alltså… som jag förstår det,” sa Duran, ”är det inget problem. Visst, du kanske satte näsan i blöt men den där mannen hade ingen rätt att lägga händerna på dig—särskilt inte efter att du förklarat att du var en före detta FBI-agent. Det var ju bara dumt av honom. Det enda jag reagerar på är att du satte handbojor på honom.”

”Som sagt… Jag kanske gick lite över styr.”

”Du?” utbrast Logan i falsk förvåning. ”Nä!”

”Hur mycket vet du om fallet?” frågade Duran.

”Bara att hon mördades i sitt hem medan hennes man var borta på affärsresa. Expojkvännen var huvudmisstänkt men polisen avfärdade det spåret ganska snabbt. Jag fick senare reda på att han hade ett vattentätt alibi.”

”Ingenting annat?” sa Duran.

”Inte som jag vet om.”

Duran nickade och fick fram ett vänligt leende. ”Så förutom att kasta ut män från sina hus, hur har du haft det som pensionerad?”

”För jävligt,” erkände hon. ”Det var trevligt de första veckorna men det blir trist snabbt. Jag saknar mitt jobb. Jag har läst sjukligt många deckare. Och jag ser på alldeles för många kriminalsåpor på Biography Channel.”

”Du skulle förvånas av hur många agenter som hör av sig efter bara sex till tolv månaders pension. En del bönar och ber att få komma tillbaka till nåt slags arbete. Vad som helst. Till och med att sortera sketna transkriberingar av dold-mikrofon-inspelningar.”

Kate sa ingenting men nickade för att indikera att hon kunde relatera.

”Men du ringde inte,” sa Duran. ”Om jag ska vara ärlig hade jag förväntat mig att du skulle det. Jag trodde inte att du kunde släppa det så enkelt. Den här lilla incidenten tyder på att jag hade rätt.”

”Med all respekt,” sa Kate, ”kallade du hit mig för att slå mig på fingrarna eller trycka det i ansiktet på mig att jag inte kan växa ur mitt gamla jobb?”

”Ingetdera,” sa Duran. ”Jag gick igenom dina filer igår efter att jag fick samtalet från Richmond. Jag lade märke till att du hade varit vittne i ett rättsfall om villkorlig frigivning. Stämmer det?”

”Ja, det gör det. Det var Muellerfallet. Dubbelmord.”

”Är det första gången du har blivit kontaktad av oss sedan du gick i pension?”

”Nej,” sa hon, säker på att han redan visste svaret. ”Någon assistent ringde mig ungefär två månader efter att jag slutat för att fråga om ett ouppklarat brott som jag jobbade på 2005. Och killarna på registeravdelningen har hört av sig några gånger angående metodiken på några äldre fall också.”

Duran nickade igen och lutade sig tillbaka i sin stol. ”Du bör också veta att en del handledare på akademin använder dina tidigare fall som exempel i kursuppgifterna. Du har verkligen gjort ett intryck här hos oss, agent Wise. Och, ärligt talat, jag hoppades att du skulle vara en av dem som ringde upp för att se om hon kunde hjälpa till trots sin pensionering.”

”Så du vill att jag ska börja hjälpa till med några fall då, eller?” frågade Kate. Hon gjorde sitt absolut bästa för att hålla den hoppfulla tonen ur rösten.

”Tja, riktigt så simpelt är det inte. Vi tänkte kanske sätta en eller två agenter med fina meriter på våra cold cases. Dock inget långsiktigt eller på heltid. Och, ja, när vi diskuterade ropade i stort sett alla ut ditt namn i kör. Men innan du blir helt till dig, var medveten om att det inte är något som sätter igång nu med en gång. Vi ser gärna att du slappnar av ett tag först. Ta lite semester. Riktig semester.”

”Det kan jag göra,” sa Kate. ”Tack så mycket.”

”Tacka mig inte än,” sa Duran. ”Det kan handla om några månader. Och tyvärr kommer jag att behöva ta tillbaka mitt erbjudande om du åker hem och slår ned en massa män i deras egna hem.”

”Jag ska nog kunna hålla mig i skinnet,” sa Kate.

Återigen gav Logan ifrån sig ett litet skratt bredvid henne.

Duran såg underhållen ut han också när han reste på sig.

”Om du nu verkligen ska hjälpa till kommer vi tyvärr behöva börja med något mindre roligt.”

Kate antog att det var prat om pappersarbete och frågade, ”Formulär? Dokument?”

”Nej nej, inget sånt,” sa Duran. ”Jag har schemalagt ett möte för att få igång det hela. Jag tänkte att det var det bästa sättet att hålla alla inblandade parter uppdaterade.”

”Ah, jag hatar möten.”

”Åh jo, det vet jag,” sa Duran. ”Jag minns det. Men, du… vad finns det annars för bättre sätt att välkomna dig tillbaka?”

Logan skrockade där han satt och reste sig från stolen han också. Kate gjorde detsamma och hon och Logan följde Duran ut ur kontoret. För Kate var det hela kusligt bekant.

***

Det visade sig vara ett inte allt för farligt möte. Det var endast tre övriga personer i det lilla konferensrummet i slutet av korridoren. Två av dem var agenter, en man och en kvinna. Så vitt Kate visste hade hon inte mött någon av dem tidigare. Den tredje personen var en man som hon tyckte sig känna igen; hon var nästan helt säker på att hans efternamn var Dunn. När Duran stängde dörren efter dem, ställde sig en av agenterna upp och sträckte ut handen.

”Agent Wise, det är en ära att få träffa dig,” sa han.

Hon skakade hans hand—inte helt bekväm i situationen—och agenten verkade inse att han hade gjort ett spektakel av det hela.

”Förlåt,” sa han under andan och satte sig snabbt ned igen.

”Det gör ingenting, agent Rose,” sa Duran och satte sig vid bordets ände. ”Du är inte den första som blir golvad av den nästintill legendariska agent Kate Wises närvaro.” Hans ord yttrades med sarkasm genom ett smalt leende åt Kates håll.

Mannen som hon trodde hette Dunn stod ut från de andra två—de var uppenbart yngre än honom. Han var nog någon slags handläggare; det syntes på hans stoiska uppsyn och finstrukna kostym.

”Agent Wise,” sa Duran, ”dessa två agenter är Rose och DeMarco. De har varit partners under de senaste sju månaderna men bara för att chefsassistent Dunn och jag har haft problem att hitta en bra placering åt dem. De har båda sina unika styrkor. Och om du väljer att ta på dig fallet i Richmond kommer du förmodligen att bli tilldelad en av dem som partner.”

Agent Rose såg fortfarande generad ut men vägrade bryta sin koncentration. Kate kunde inte minnas sist hon mötte någon som blev så synligt påverkad av att träffa henne. Det måste ha varit under hennes näst sista år när någon från Quantico hamnade i labbet med henne en dag.

Man lärde sig om ödmjukhet men det var samtidigt avskräckande.

”Jag borde tillägga,” sa chefsassistent Dunn, ”att vice polisdirektör Duran och jag är de som har kämpat för det här programmet för att få in pensionerade agenter. Jag vet inte om han har sagt det än men ditt namn var det första som dök upp.”

”Jo,” samtyckte Duran. ”Naturligtvis skulle vi uppskatta det om du kunde hålla lite låg profil med det här för tillfället. Och, givetvis, att du gör ett fantastiskt jobb.”

”Jag ska försöka mitt bästa,” sa Kate. Hon började förstå att det hela kom till priset av förväntningarnas press. Men det gjorde henne inte särskilt mycket. Trots allt fungerade hon bättre under lite stress.

”Underbart,” sa Duran. ”Till att börja med, skulle du vilja gå igenom fallet som du förstått det?”

Kate nickade och klev omedelbart tillbaka in i rollen hon alltid hade haft. Det var som om det inte hade gått en enda dag, ännu mindre ett helt år. Medan hon gav sitt sammandrag om vad som pågick i Richmond och hur hon hade blivit inblandad höll Rose och DeMarco ständig ögonkontakt med henne. Kanske för att klura ut hur de bäst skulle jobba med henne.

Hon lät det inte distrahera henne. Då hon tog dem igenom fallets detaljer kände hon hur de åkte bakåt i tiden.

Det var överlägset den nutid hon precis hade levt.