Читать книгу Om hon visste - Блейк Пирс - Страница 11

Helt ärligt hade Kate förväntat sig bakslag för det hon hade gjort men ingenting i så hög grad som det hon upplevde när hon återvände till polisstationen. Hon visste att något var på gång när hon möttes av alla sneglande poliser som svepte förbi henne på väg mot sina respektive ärenden. Vissa blickar tydde på beundran medan andra var som spott i ansiktet.

Kate lät deras hånfulla blickar rinna av henne som vatten på en gås. Hon var för trött från konfrontationen på Neilbolts veranda för att bry sig.

Efter att ha väntat några minuter vid receptionen kom till slut en till synes nervös polisman fram till henne. ”Du är agent Wise, inte sant?” sa han.

”Ja, det är jag.”

Något i hans ögon sa att han kände igen henne. Det var något hon var van vid från den tid då polismän och agenter som tidigare bara hört talas om henne, mötte henne för första gången. Hon hade saknat den blicken.

”Polischefen vill prata med dig.”

Hon var ärligt talat chockad. Hon hade förväntat sig att få tala med Clarence Greene, eller någon annan i samma stil. Visst var hon tuff på telefonen men hon var väl medveten om att hennes övertalningsförmåga var dubbelt så effektiv ansikte mot ansikte. Polischef Randall Budd var dock en man som inte uppskattade något sorts trams. Kate hade bara träffat honom en gång, för några år sedan. Hon mindes knappt hur eller när det var men intrycket av Budd lämnade henne aldrig; han var viljestark och strikt professionell.

Trots detta ville inte Kate verka skrämd eller nervös. Så hon ställde sig upp och följde med polismannen från väntsalen ut i tjurfäktningsringen. De passerade ett flertal skrivbord från vilka de anställda gav henne osäkra sneglingar och nådde sedan en korridor. I mitten av korridoren befann sig polischefens kontor. Dörren stod öppen som om han hade väntat på henne länge.

Polismannen hade ingenting mer att säga henne; när han hade gjort sitt jobb och fört henne till Budds dörr vände han tvärt om och försvann. Kate kikade in i kontoret och såg Budds hand vinka in henne.

”Kom in, du,” sa han. ”Jag ska vara ärlig. Jag är inte så nöjd med var du håller på med men jag bits inte. Stänger du dörren efter dig?”

Kate steg på och stängde dörren som han bett om. Sedan drog hon ut en av de tre stolarna som stod mittemot Budds skrivbord och satte sig. Skrivbordet bar fler personliga än jobbrelaterade dekorationer: foton av hans familj, en signerad baseboll, en kaffemugg med personligt tryck och en sentimentalt inramad gevärskula.

”Låt mig börja med att säga att jag är väl medveten om dina meriter,” sa Budd. ”Mer än hundra arresteringar under hela din karriär. Bäst i klassen på akademin. Guld- och silvervinster i åtta kickboxningsturneringar på rad och detta utöver din basträning där du också sparkade röv. Ditt namn började cirkulera när man fattade att det var du som styrde saker och ting och jag kan säga det, att de flesta personer här i Virginias statliga polisdepartement respekterar skiten ur dig, alltså.”

”Men?” sa Kate. Det var inget försök att vara rolig men hon ville att han skulle förstå att hon inte hade problem att få skäll… även när hon inte kände sig förtjänt av det.

”Men trots allt det där har du ingen rätt att gå runt och misshandla folk för att du tror att de är inblandade i mordet på en av dina vänners döttrar.”

”Jag besökte honom inte med avsikten att klå upp honom,” sa Kate, ”Jag besökte honom för att ställa några frågor. När han blev hotfull så försvarade jag mig.”

”Han vittnade om att du slängde ned honom för trapporna och drämde hans huvud mot verandan.”

”Jag kan inte beskyllas för att jag är starkare än honom,” sa hon.

Budd såg över henne noggrant. ”Jag kan inte avgöra om du försöker vara rolig, inte kan ta det här på allvar, eller bara alltid har en attityd.”

”Budd, snälla, jag förstår din position och hur en pensionerad femtiofemåring som klår upp någon som nyss frågats ut av dina män och blivit släppt kan ge dig migrän men… snälla, försök förstå. Jag besökte bara Brian Neilbolt för att min vän bad mig. Och ärligt talat, ju mer jag fick reda på om honom, desto viktigare blev det att jag träffade honom.”

”Så du tog för givet att mina män inte utförde sina jobb?” frågade Budd.

”Det sa jag inte.”

Budd himlade med ögonen och suckade. ”Okej, jag försöker inte käbbla. Ärligt, jag skulle älska att veta att när du lämnar mitt kontor om några minuter så är hela grejen överstökad. Men du måste förstå att du har gått över gränsen och att om du gör något liknande igen så kan jag till och med behöva arrestera dig.”

Det fanns många saker Kate hade velat säga till sitt försvar men hon tänkte att om Budd kunde komprimera alla sina argument på det där viset, kunde även hon det. Det var helt i hans makt att slå med ordförandeklubban om han ville, därför hon behövde vara så hövlig hon bara kunde.

”Jag förstår,” svarade hon.

Budd tycktes överväga något för ett ögonblick innan han låste händerna över skrivbordet, som i ett försök att stadga sig själv. ”Och bara så du vet, vi är helt säkra på att Brian Neilbolt inte dödade Julie Hicks. Vi har honom på band från säkerhetskameror utanför en pub, samma natt som hon dödades. Han gick in runt tio och kom inte ut förrän vid midnatt. Och vi har även en SMS-konversation mellan honom och någon brud han höll på med, mellan ett och tre på natten. Allt klickar. Han är inte gärningsmannen.”

”Han hade sina väskor packade,” påpekade Kate, ”Som om han hade bråttom att ta sig ifrån stan.”

”I SMS:en diskuterar han och hans brud att åka till Atlantic City tillsammans. De skulle ha åkt nu i eftermiddag.”

”Jaså,” nickade Kate. Hon skämdes inte precis, men hon började ångra hur aggressivt hon hade betett sig på Neilbolts veranda.

”En sak till,” sa Budd, ”Och återigen måste du se det från mitt perspektiv. Jag hade inget val än att kontakta din före detta handledare hos FBI. Det är enligt protokoll. Det förstår du nog.”

Hon förstod sannerligen. Men hon hade inte tänkt på det. En gnagande irritation började växa i magen på henne.

”Jo, jag vet,” sa hon.

”Jag pratade med vice polisdirektör Duran. Han var inte glad. Han ville tala med dig.”

Kate himlade med ögonen och nickade. ”Visst. Jag ringer upp honom och säger att det är enligt dina instruktioner.”

”Nej, du förstår inte,” sa Budd. ”De vill att du kommer till DC.”

Och där växte hennes irritation till något hon inte hade upplevt på länge: riktig oro.