Читать книгу Moloks leende: roman - Daniel Berg - Страница 4

Innehållsförteckning

Rusthållaregatan låg i nattdimma. Stenläggningen svettades. På gångbanornas smutsfeta sluttande ytor bildade gasskenet små glittrande kretsar under lyktorna som sicksackvis krökte arm från husknutarna. Kvarteren stodo dåligt rättade i gatulinjen som sömniga kompanier vid en nattuppställning.

Vid porten till ett av de yngre husen satt en våt pudelhynda och gnällde, övergiven av make eller husse, vilket det nu kunde vara. Storstadens fjärrljud smälte samman till en tynande symfoni, då och då överröstad av klockslagen från Pauli kyrka i gatans förlängning.

Det var en sådan där natt, då råttorna äro ute och gno längs stenmurarna. Kanske de äro ute och se sig om efter varmare bostäder, när det lider mot snötiden. Men även eljest bruka de göra Rusthållaregatan till sin nattliga rännarbana. Här tassa de gladeligen fram och tillbaka mellan Kvarntorgets kötthallar och Pauli kyrkas gravar. Det är en gammal ful råttstam med otäcka anor, som grasserar i denna stadsdel. Här ligga vägg i vägg med pantinrättningar, kommissionsaffärer och antikvariat de stora slakterigrossisternas köttmagasiner, som påfyllas varje dygn för att det nästa mätta storstadens hunger.

Husen ligga gyttrade samman och bilda de gamla kvarteren:

Hästmanen,

Metmasken,

Stövelknekten,

Poeten,

Änkemannen och

Skedbladet.

Överantvardade åt en tid som gått dem förbi sucka de nu i minnen från förnöjsammare generationer.

— — —

Tornklockan i Pauli pekade mot midnatt.

En gammal nattuggla strök längs den snedgångna trottoaren. Hon såg sig om i gatukorsningarna, sade några hesa ord och gnolade dessemellan, allt under det hennes trasiga bottiner sörplade i sig av gatans elände. Hon mötte pudelhyndan, som igenkännande kom fram och vänskubbade sig mot hennes kjol.

— Jaså, det är så nu igen, småmuttrade kvinnan och följde med djuret, som vädjande såg upp i hennes ansikte, viftade med svanstofsen och gnällde mot porten.

Denna port var stor och solid till skillnad från de andra i grannskapet, och den hade i sin ena halva en liten dörr. Hunden ville in här, men när den såg, att dörren var låst — vilket djuret tycktes begripa — sprang den bort till en i hushörnet invälvd trappentré för att genast komma igen och klaga över att också där var låst.

— Nej måntro, hon stänger hellre ute den här klenoden än hon låter porten stå öppen för mig, knarrade nattugglan och ryckte i dörrlåset.

Och så kom det som ett dovt buller ur halsen på henne:

— Ändå fick hon en krona i söndags för att låta por...

Det slamrade i soptunnor inne på gården. Trötta steg slevade fram över cementen. Åter buller av ett lock som slogs igen och så klafs, klafs.

— Hm, nu går hon och rotar i tunnorna igen den gamla dassråttan.

Hunden gnällde, och kvinnan ryckte på nytt i dörren. Stegen inne på gården stannade av, liksom tvekande, närmade sig sakta och kommo till slut till porten.

— Vem är det, frågade en ängslig gumröst inifrån.

— Jo, det är klenoden som vill upp till husse sin, svarade kvinnan ackompanjerad av hundens klagolåt.

Den lilla dörren i porten låstes upp, och i skenet från gatan framträdde en gammal böjd, nästan dubbelvikt gumma. Paltorna hon hade på sig kommo henne mest att likna ett vandrande jättestort getingbo.

— Du får en krona i morgon, om du låter dörren stå, viskade nattugglan, men i detsamma hörde hon steg på gatan och vädrade rov.

— Seså, tag nu hundkräket ... men dörren ...

Hon knöt näven i luften, ruggade upp sig ett tag och strök åter ut på gatan.

— Tyst, jaja men det är då för galet, sade den gamla för tredje gången på den lilla stunden och slevade in på gården i sina nedtrampade för stora manspjäxor.

Så tryckte hon på en knapp och trollade fram ljus i fem trappvåningar. Hunden sprang före uppför fyra marmortrappor, krafsade på en dörr, återvände för att möta den gamla och fortsatte så upp och ned för trapporna, tills gumman med en skrällande hostattack hunnit upp.

En ung kvinna i nattdräkt och med huvudet fullt av papiljotter öppnade dörren på glänt, och hunden trängde sig in.

— Å det var snällt Tilda, sade hon. Vad skulle direktören sagt, om Bjuttan hade varit ute i natt. Det kan väl inte ha hänt något?

— Äsch, dom ränner väl inte så här tids heller, sade den gamla godmodigt och hostade sig åter nedför trapporna.

Nere på gården plockade hon till sig en kruka och en spann som hon satt i trappdörren. Hon kastade en skygg blick mot planket, som avslutade den obebyggda ändan av cementgården. Där stodo tre hängbjörkar med grenarna gråtande av dimma mot fjärrljuset. Där var också ett slags berså med några trädgårdsbänkar. Det var som ett par skuggor, stycken av natt, hade rört sig därborta, men den gamla vågade inte se närmare efter. Hon fick en påminnelse om kronan hon skulle få nästa kväll, mumlade om att något var på tok, stramade nästan upp sig ett tag, men med sitt vanliga, »tyst, ja ja, men det är då för galet» traskade hon rakt över gården och ned genom en av källaringångarna.

Där uppför de många marmortrapporna bodde pudeln, men här, en cementtrappa ned, hade den gamla sitt rum, där golvet var tre och en halv aln under jordens yta. Det hade direktör Stråvall själv sagt, och sannerligen om han tog fel på siffror och mått.

Men gamla Tilda fick vara glad att bo här.

Hon såg till värmepannan, vars skötsel var hennes enda livsuppgift, och gick in till sig i det lilla rummet. När hon vridit om ljusknappen, såg hon misstroget upp mot lampan i taket — det elektriska hade aldrig riktigt vunnit hennes förtroende — och så satte hon bort sin kruka och spannen vid den trefota spisen. Det var naturligtvis bara ett styggt förtal, att gamla Tilda skulle gå och vittja soptunnorna för att få mat ... Hon lade in ett par vedpinnar i spisen och började tugga på en brödkant som legat i blöt på en tallrik.

Det var i alla fall inte så oävet detta hennes lilla krypin. Hon hade allt sitt här, och hennes gamla tältsäng stod varmt vid väggen till pannrummet. Klutmattor täckte nästan hela golvet. En byrå stod vid ena väggen. Över den låg en gulnad virkduk med spindelvävsmönster. Där stod en fällspegel med en krökt hårnål i draglådshålet — eftersom knappen gått sin kos — och inne under dess vinkeltak hade droppflaskor, pilleraskar och burkar med allehanda giktsalvor sin plats. En öronlös urna av alabaster och Martin Luther i glacerad lera delade det övriga utrymmet på byrån med en liten vit flätkorg av porslin, vari vilade ett stilleben i målad vax med röda och blå blommor, druvor och en huvudlös domherre. Allt detta var saker som hon satte stort värde på, stationer, där gamla minnen kopplades till. Men kärast voro henne de båda dekorationerna på den rappade stenväggen, oljetrycksbilden av hennes »granne kung» och ett präntat papper, där man de slitna vikningarna och flugsmutsen till trots ännu kunde läsa:

»Till Bothilda Severina Zachrisdotter för långvarig och trogen tjänst ...» Och under stod namnet Cathrina Stråvall. Därvid var fästad en medalj i blått och gult band.

På bordet låg en stor bibel med träpärmar och skinnknäppen, ett par andaktsböcker och ett brett glasögonfodral av mässing. En väckarklocka, som visade en rund timme för mycket, fullbordade samlingen.

Hon kunde vara bortåt åttio år den gamla, men skräcken för »inrättningen», dit Stråvall velat förflytta henne, hade hållit henne uppe och i rörelse. Hon visste, att om hon lade sig ned ett par dagar, när gikten satte åt henne som svårast, så skulle hon bli skickad till ålderdomshem, och det där med »inrättningen» var hennes fasa. Inte heller var hon glad åt den stora ugnen, som hon var satt att passa, sedan värmeledningen kommit till på våren i sällskap med marmortrapporna och en del annat, vilket Tilda satte i sammanhang med »det stora högmodet», som efter hennes mening nu gick fram över världen. Men hur det var, tack vare den hade hon fått en uppgift att fylla, och hon kände sig vid närmare eftertanke ett gott stycke från ålderdomshemmet, nu när hon »hade plats».

Om det funnits barn i huset, skulle man nog ha givit dem kvällskräcken för Tilda, ty fager var hon inte, det är säkert, men i Rusthållaregatan 5 funnos — för så vitt man visste — icke några barn. Och den dag skulle nog inte komma brått, då små fötter skulle traska på golven i Stråvalls hus.

Tilda hade nog haft sina funderingar över varför och varthän i denne Adrian Stråvalls liv — han var och förblev för hennes tanke ingenting annat än Stråvallspojken — och sedan hon en gång funnit sin stora bibel vara det hedersammaste förvaringsrummet för de enda tre fotografier hon ägde i världen, hade hon lagt in hans bild mellan fjärde och femte kapitlet i Salomos Predikare, där hon trodde sig ha funnit hans plats anvisad av de förunderliga orden:

”En är ensam och icke sjelf annar och baswer hwarken barn eller syskon, likwäl är ingen ände på hans arbete, och hans ögon warda aldrig mätt af rikedomar ...”

De två andra porträtten voro Nestor Kruses, fadern, och modern Cathrinas — just från den tid, då hon efter många betänkanden anlagt namnet Stråvall —. Det förra porträttet hade Tilda lagt undan i de Apokryfiska böckerna, men det senare hade en hedersplats i Judiths bok, där hon vid hennes frånfälle strukit under elvte kapitlets nittonde vers:

”Denna qwinnones like är icke på jordene, med däglighet och wishet ...”

Mellan Skriften och originalen till dessa tre porträtt hade Tildas liv haft sin pendelsvängning.

Den första växlingen i hennes liv var den, att hon från hemmet, där fjorton barn trängdes om maten, skickades till en klockare långt ute bland skären. En vacker dag var hon med på hans dotter Cathrinas bröllopsresa.

Klockaren hade haft besök av en kustskeppare Nestor Kruse, känd för skicklighet i byten; ägde än båt, än skog, än annat fast eller löst av värde. Efter besöket hos klockaren ägde han också Cathrina, och Tilda ingick i hemgiften.

I tre år bestod detta äktenskap. Kruse bytte på sista året till sig hemmanet Stråvallen. När gården slutligen brann, och detta ledde till underligt tal, försvann Kruse för alltid.

När mannen flyktat sin kos och fru Cathrina lyft försäkringssumman, flyttade hon med Tilda och barnet inåt landet till säkrare ort. Hemmanet sålde hon men behöll namnet Stråvall, under vilket hon skulle uppfostra den lille Adrian till en man och en gentleman — något som Tilda fann vara »alldeles för galet» ...