Читать книгу Moloks leende: roman - Daniel Berg - Страница 7

Innehållsförteckning

Ingrid Wiepe skulle måla. Hon hade hela dagen känt den oro hon alltid erfor, då hon fått en i sitt tycke lyckad idé. En gammal man sedd från ryggen skulle stå framför en ung vårutsprucken björk. Hon hade plockat fram penslar och färger och spänt upp ett lagom stycke duk. Skisser gjorde hon sällan.

Hela dagen hade hon blivit hindrad att börja, och nu kom Gunnar in.

Det började lida mot skymningen.

— Känner du att det är sommar, Tuttan lilla, sade Gunnar.

— Ja bevars.

Hon slog upp båda sina fönster och satte händerna i posterna.

— Just det där skulle du måla. Ridrocken klär dig rasande bra, fortsatte brodern och gick fram och slog armen om henne.

Ingrid tog ibland på sig en grön ridrock då hon målade. Den framhöll hennes figur förträffligt, och hon var själv i fönstrets inramning verkligen ett präktigt motiv där hon stod och silhuetterade mot den ståtliga strömtavlan.

— Varför rider du så sällan nu, frågade Gunnar.

— Ja du, varför rider jag så sällan ...

De visste båda varför.

Ljudet av musik bortåt Kungsträdgården nådde dem. Det var en klagande melodi, och cellostämman följde med som en gråt.

— Hör du violoncellen, sade hon. Den skiljer sig från de andra. Det är jag ... hela mitt liv är en melodi spelad på violoncell. Jag kommer att vara med som cellostämman i kyrkan på min egen begravning ...

— Seså Ingrid, avbröt han. Du behöver komma ut, det är alltsamman.

— Men du vet ...

— Mycket väl. Det finns i alla fall ett sätt. Jag kommer så småningom att klara mig mycket bra på min lön. Om jag nu lånade några tusen av Stråvall och hjälpte dig i väg, vad skulle du säga om det?

— Att Stråvall inte är någon fin karl, och att det vore ytterst pinsamt, om du skulle få obehag ...

— Stråvall är så fin eller ofin, som han kan vara, för att bara vara en andra generation.

— Är han så pass ändå? Jag tycker han verkar alldeles nyuppkommen.

— Nåja, fadern var sjökapten i alla fall, efter vad han berättar, och modern var dotter till en musikdirektör. Och märk att han har ärvt pengarna, som han har. Dessutom har han hus på landet, och i morgon reser han och jag dit. Jag skall råda honom att sälja det och placera pengarna i ett stockholmshus. Det rådet kan vara värdt ett lån. Förresten är det ingen fara med Stråvall. Han är bra. Och Harriet ger mig nog rätt i det också.

De skrattade båda i samförstånd, och Gunnar gick att möta Adrian Stråvall i tamburen ...

Alltsedan Stråvall fått en närmare inblick i Gunnars och hans familjs omständigheter, hade han sökt utfundera något sätt att ekonomiskt överträffa Wiepes. Han hade inrotad misstro mot aktier, vilka hos honom kunde återuppliva den förfäran, med vilken han en gång som barn sett sina sparpenningar förvandlas till en sedel. Han hade ryckt och slitit i sedeln för att avvinna den de slantar den slukat, och han hade icke givit sig till tåls, förrän han åter satt framför sin hög av kopparslantar.

Det fordrades alltjämt något konkret för att han skulle vara riktigt med.

— Jobba kan man ju inte göra, hade Gunnar dessutom sagt en gång. Det var alltså uteslutet.

Modern hade dessutom allvarligt varnat Adrian för spekulationer.

Och likväl skulle det icke dröja länge ...

Det var sommar, och det var nu en gång Stråvalls farliga tid.

Resan till Stråvalls lantställe var beslutad. Gamla Tilda hade fått order om skjuts och matlagningshjälp, och hon hade med sitt »tyst, ja ja, men det är då för galet» förgruvat sig över detta nya bevis på den Stråvallska utvecklingen.

Det var sommar och ängarna doftade av honung. Från furuskogen nära villan böljade söt, mjuk barrluft; på kanalen och bortåt insjösystemet fläckade vita och bruna segel den blå vattenvägen, och båkarna längs farleden voro nymålade. Över landsvägen låg ett dimlätt dammstoft i luften. Allt detta var den atmosfär, som Stråvall andats i barndomen, men som han nu på senare år vid sina besök i det gamla hemmet kände som en ny behaglig lukt. Och för första gången inför vännens beundrande ord om allt detta vackra, blev han en smula känslosamt berörd av hemtrakten.

Drängen Jakob från marmorbrukets disponentsgård kom och mötte med skjuts vid stationen. Hans friska korpralsansikte, som fallit ur Stråvalls minnesalbum, återtog sin plats och gav påminnelser. Det var när Jakob var en liten pojke på torpet invid gården som Adrian Stråvall dränkt hans kaninungar i en vattenspann. En liten fundering åt det hållet kom att oangenämt beröra Stråvall. Han kände små ryckningar av äckel vid tanken på de där ungarna.

— Är Jakob gift nu, frågade han utan att göra klart för sig tankeövergången från kaninerna.

— Näej, inte än, men ...

Kusken gjorde en sväng med piskan åt vägkanten och såg ut över betesmarken som hörde till gården. Där gingo vackra feta kor, och där satt en jänta i en solbacke och gäspade.

— Hm ... kom det från Jakob, men Stråvall hade olyckligtvis inte sett annat än korna.

Olyckligtvis ...

Vallmarken, där flickan satt och gäspade i solen, omgav två sidor av den Stråvallska villan. Han hade från fönstret till sitt pojkrum kunnat se den gröna gräsbacke, som kilade upp mot furuskogen och smög sig in mellan träden, tills den försvann som ett levande väsen bakom stammarna.

— Ja nu är vi här, sade Jakob och klatschade till hästarna för att köra fram på gården som herrefolk i den traditionellt landtliga slutspurten.

— Det ser verkligen riktigt trevligt ut, Adrian, sade Gunnar Wiepe. Stråvall fäste sig vid att detta var första gången någon av familjen Wiepe kallat honom vid hans förnamn. »Vad säger Stråvall», »tror du Stråvall tycker det» ... det var det vanliga uttryckssättet.

Tilda var ute och välkomnade. Hon stapplade en smula på stegen och hade blivit så gammal, tyckte Stråvall. Också detta vidrörde en känslosträng hos honom. Knappast för Tildas egen del. Han var inte sentimental på det sättet. Men han kom att tänka på, att så gammal hade hans mor nu varit, om hon fått leva.

Men Gunnar hoppade med ett stort skutt ur vagnen och omfamnade Tilda, klappade om henne och sade vänliga saker, som kom henne att snurra rundt på ett för henne eget sätt.

— Det är då för galet, det är då för galet, repeterade hon den gamla läxan och livade upp sig som en gammal trogen hund, när husbondfolket kommer hem.

Stråvall storskrattade och fann Gunnars välvilja ytterst skämtsam; han uppfattade den nästan som spjuveraktig drift med den gamla. Men när Gunnar efter middagen gick ut med honom utan hatt var Stråvall nästan orolig att detta brott mot ortens skick och bruk skulle verka störande bland befolkningen. Vad som emellertid sedan hände höll på att göra honom omtöcknad.

De voro ute i båt på sjön och fiskade.

Gunnar hade haft alla de sensationer som stå att avvinna ett tjog stora abborrar och några slantgäddor. Den oundvikliga döda punkten hade kommit, och det fanns inte liv kring krokarna. Solen var på väg ned bakom en sotsvart ås, vars kantlinje redan låg i förgyllningen. Skogarna smälte samman i blånande töcken, och lom började sträcka för natten. Sjön låg sammetslen utan krusning av vind, men här och där ringade vattnet ut från löjbettet efter en mal, från slaggfallet efter svalornas luftlinjer eller från plasket av en bastant gäddstjärt i vasskanten. Och inne i vassarna snackade änderna om rådligheten av en tur på det öppna.

Det kom en båt med glada röster och sång. Den sköt fram från en udde, som om den kommit rakt ur skogen, nu sedan alla uddar smält samman i kvällningen till en enda obruten strand.

En mandolin föll in, som om ljudet inte hunnit med sången.

Det var en italiensk sång, sjungen av en om inte vacker så åtminstone frisk kvinnoröst, och en flerstämmig kör tog upp refrängen, som varje gång drunknade i skratt.

— Jag tycker det börjar kännas kyligt, sade Stråvall och knäppte om sig en gammal ytterrock han släpat med sig.

— Å bevare mig väl, nu blir det ju både varmt och trevligt, tyckte Gunnar. Det är ju som en majkväll på Lago di Como.

— Ja du har naturligtvis varit på Lago ..., reflekterade Stråvall.

— ... på Lago di Como kompletterade han försiktigtvis.

Hela situationen började besvära honom, men Gunnar Wiepe var upplivad.

— Känner du det där herrskapet, frågade han.

— Det är disponentens fru och svägerska, förmodar jag.

— Svägerskor i så fall, det är tre damer.

Nu kom båten helt nära. Sången tystnade, och man iakttog Stråvall och hans sällskap. Naturligtvis hade Gunnars ankomst bebådats av Tilda. Det låg ett tydligt närmande i båtens manövrering, fastän den redan började förlänga avståndet igen. Och så kom den första hälsningen. Flykt var otänkbar, eftersom Stråvall icke var simmare. Båtarna närmade sig åter varandra. Presentation och frågor; förtjusta blickar från den främmande båten; Gunnar talade italienska; också här var han situationens man; Stråvall nästan baxnade; Gunnar visste till och med vad abborre hette på italienska ...

Disponenten ville improvisera en venetiansk fest på kvällen och det talades om Comosjön och kulörta lyktor med en stigande livlighet, som kom Stråvall att hålla sig i relingen. Till all lycka började man ro mot land. Stråvall fann sig till rätta med disponenten och resonerade marmorkonjunkturer från tvättstället till graven. Men dessa kvinnor skrämde honom, inte bara som kvinnor i allmänhet skulle ha skrämt honom utan på ett sätt, som om han blickat ned i Vesuvius. De kunde när som helst spruta eld ... Han hade lagt av ytterrocken igen och fann, att kvällen icke var fullt så kall som han föreställt sig. Gunnar hade en märklig förmåga att hålla värme omkring sig. En och annan gång föll Stråvall in med en replik, som han dock först balanserade på tungan. Och han tyckte sig utföra ett halsbrytande vågstycke, då han djärvdes att mera som ett skämt föreslå en månskenstur en följande afton.

Baron Wiepes besök var en stor händelse för disponentfamiljens damer. Det hade varit en oändlighet av frågor då Tilda bebådat sina herrars ankomst. Därför blev med all säkerhet den fest, som nu hastigt bestämdes ute på sjön, inte alldeles så improviserad som kanske det egentliga föremålet för den trodde. Så mycket bättre för Stråvall! Hans andra reservation gentemot disponentfamiljen grundade sig på gammalt groll mellan modern och de levnadsglada italienska damerna. Hon hade hyst en bestämd motvilja för dessa damer liksom för kvinnor i allmänhet, som möjligen kunde ha lust att fånga hennes son för pengars skull ... eller kanske hon till och med trott honom vara personligen tilldragande. Men just nu trodde Stråvall sig vara föremål för välvilja närmast från disponentens och hans frus sida. Detta berörde honom mera angenämt, och när han för att vara fullt sig själv mätt dem med sin sociala måttstock, måste han lyfta dem betydligt över det plan, där han vid sin avresa från hemmet efter moderns död lämnat dem.

Å andra sidan hade Stråvall, hur mycket han än umgåtts med Gunnar, aldrig varit tillsammans med honom i sällskapslivet utanför hans egen familj. Han tyckte sig förstå, att Gunnar var intresserad av denna sin nya bekantskap, och det smickrade honom, att det var han som kunnat sammanföra sin vän med dessa sina bekanta av värld.

Den muntra afton som följde blev därför en ljuspunkt i Stråvalls liv. Han kunde inte tänka sig mätt på, att det var han som iscensatt allt detta. Ännu ett par dagar skulle de vara tillsammans, och han gjorde ett hastigt överslag över möjligheterna. En middag skulle man vänta av honom. Den skulle komma redan följande dag, och han satt på spänn för att finna det verkningsfulla ögonblicket för att kasta fram bjudningen. Det föll honom till och med in, att denna korta samvaro skulle kunna få en mera beständig betydelse för Gunnar. Hans intresse var ju ganska märkbart, så som Stråvall såg saken.

Men på natten då de båda återvände till villan, förvånade sig Stråvall storligen:

— Att du inte säljer villan och köper dig ett hus i Stockholm, sade Gunnar ...