Читать книгу Moloks leende: roman - Daniel Berg - Страница 5

Innehållsförteckning

Det var från gamla Tildas synpunkt naturligtvis också »alldeles för galet», att varken hon eller den vackra husfröken i femte våningen Rusthållaregatan 5 kunde finna någon annan beteckning för direktör Adrian Stråvalls verksamhet än att han »räknade». Iakttagelsen var riktig. Herr Stråvall sysslade mycket med siffror. Han skulle i det ögonblick som var ha beklätt en aktningsbjudande post, om han inte funnit klokare att helt gå upp i sina privata siffror och samtidigt i något, som han avsåg att göra till sitt eget stora sociala system. Han hade redan klart för sig, hur han skulle förverkliga detta system. Den tid han levde i hade givit honom möjligheterna, och utvecklingen skulle gynnas av konjunkturerna. Att det verkligen skulle kunna mottagas som ett socialt system ville han gärna övertyga sig om. Att det omsatt i teknik skulle kunna liknas vid en elevator, vilken skulle lyfta honom själv till de högsta samhällsskikten, därom var han redan på god väg att bliva förvissad.

Till och med mer än förvissad om att framgången som väntade Stråvall var högvälborna fröken Harriet Wiepe.

Sådan var ställningen i det nu, då pudelhyndan Bjuttan av gamla Tilda insläpptes i den Stråvallska lägenheten.

Fröken Wagner, så hette husföreståndarinnan, var som sagt en mycket vacker kvinna. Hon var av familj och hade uppfostran, men omständigheter hade funnits som fört henne in på en ungkarlshushållerskas vanskliga bana. Sedan erfarenheten fört henne till den punkt, där en kvinna upphör att drömma sig framtiden i form av ett uteslutande på kärlek grundat äktenskap, hade hon stannat kvar. Hos Stråvall hade hon blivit så mycket hellre som han å ena sidan givit henne en del förtroenden rörande sina siffror och å andra sidan i sig uppenbarat för henne en typ av man, vars förekomst i detta livet hon med sin tidigare erfarenhet skulle ha betvivlat.

Hon var klädd för natten, då Tildas ringning angav Bjuttans hemkomst. Djuret måste släppas in till sin herre. Fröken Wagner log ett av de många kvinnliga små leenden, som aldrig kunna fullt artbestämmas, tog utom nattrocken och tofflorna också på sig en liten skär spetsmössa och gick ut i korridoren, som skilde hennes sovrum jämte köket från direktörens våning.

Stråvall var inte i sitt förmak, inte i sitt kabinett, inte heller i sitt sovrum, alltså i ateljén — så kallade hon hans arbetsrum.

Fröken Wagner knackade lätt på dörren och öppnade.

— Är det någon som får komma in, frågade hon, som om det gällt henne själv, medan hon höll hunden undan i halsbandet.

I stället för svar drog Stråvall till hälften ned rulljalusien på sitt amerikanska skrivbord, där han suttit fördjupad i sina hemligheter. Han böjde lampan att lysa mot dörren och såg på henne med ett leende som kunde haft till uppgift att bara visa hans vita tänder, ett leende som en skolpojkes, när han blivit gripen på bar gärning med ett ofarligt fuffens. Hela hans barnsliga körsbärsansikte sken, och de fylliga läpparna formades till en tafatt, outtalad fråga.

Fröken Wagner visste, att i nästa ögonblick skulle detta ansikte kunna stelna till i blekt allvar, också det utan ord, och hennes herre skulle efter detta ett par dagar gå omkring med ett listigt kallgrin på läpparna, som om han i henne sett en i sista stund före kuppen avväpnad bov.

— Det var bara Bjuttan, som ville komma in, sade hon och sköt igen dörren.

Inkommen till sig blev fröken Wagner stående mitt på golvet och skärpte ögonbrynen i en kort funderare. »Det måste vara något i görningen», tänkte hon i det hon lade av sig nattrocken och mössan. Hon gjorde en avfärdande axelryckning, slätade ut sin pyjamas med en strykning över höfterna, tog en spegelbild av hela sin person, vilken syntes tillfredsställa henne, och sedan hon plockat fram ett cigarrettetui, en roman och en spegel, kröp hon upp i sin väntande bädd och gladde sig åt livet.

Herr Adrian Stråvall log ganska gott, när han åter var ensam, trippade ut på golvet, klappade hunden, som svansade omkring honom, och lyssnade ett ögonblick.

— Jo jo du Beauty, ni fruntimmer har allt era planer och aspirationer ...

Han nickade storskrattande till hunden ett par gånger efter sin lilla anmärkning och fann stort behag i den. Så rättade han åter till det åt sig vid det amerikanska skrivbordet, böjde ned lampan och rullade upp jalusien. Han satt där och smålog för sig själv i den höga pulpetstolen som en lekande baby i sin patenterade barnkammarmöbel, och så tog han åter fram det han sysslat med.

Det var ett damporträtt från en fashionabel ateljé.

Herr Adrian Stråvall satt vid det bord, där han helst utförde sina räkenskaper, han vistades i det rum, där han uteslutande plägade umgänge med sina sociala och ekonomiska planer. Vid sidan hade han ett litet rum inrett som för en ung kvinna med kärlek till antikviteter i prydnadsföremål ända ned till kinesisk mikroteknik. Det kallades kabinettet. Där borde han ju haft en lämpligare miljö för studium av sina kvinnliga vänners porträtt. Men nu satt han i en omgivning som kunde gjort heder åt generaldirektörens arbetsrum i en hög institution, vilken han tillhört ... men det var vid klarare belysning än den Stråvall för tillfället anlitade icke något prål över rummets inredning, det var en arbetslokal, sammansatt av all möjlig kontorsteknik från allehanda tider och leverantörer, möjligen en andrahandsuppsättning anskaffad till »facila priser» på konkursauktioner. Där funnos kartställ av typ som skulle kunna återfinnas i statens skolor, påhängda med detaljer och översiktskartor från olika skeden i stadens byggnadshistoria och kartor och skisser angivande till och med dess tänkta utseende i framtiden. En amerikansk fackmöbel innehöll massor av blåkopior över lägenheter. Där funnos roterande bokställ och fasta väggskåp med ett respektingivande referensbibliotek: volymer av socialt vetande, statistik, statik, byggnadsteknik, elektricitet, mekanik, nationalekonomi och pyroteknik — allt tydligen angivande olika facer och utvecklingsmöjligheter i ägarens verksamhet. Lexika, glossarier och uppslagsböcker kompletterade samlingen. Där funnos också stafflier med ritningar, och på ena kortväggen i det stora avlånga rummet var inrättad en elektrisk rapporttavla med små lampor, vilka kunde angiva var ström för tillfället förbrukades inom fastigheten.

Det var således knappast platsen för ett enbart svärmiskt hänsjunkande i bilden av en kvinna.

Om det nu var svärmeri ...

Säkert var det i alla fall första gången som Adrian Stråvall umgicks med ett damporträtt vid sitt amerikanska skrivbord. Han hade från början varnats för kvinnligt umgänge över huvud taget. Av modern. Hon hade erfarenheten av sin mans vidlyftigheter i bittert minne. Ja, alla hennes minnen från äktenskapet voro bittra. Hela den tiden av hennes liv hade varit ett försvar. Sig själv hade hon måst taga i försvar, hemmet hade hon måst försvara för riskerna av mannens äventyrliga storhetsplaner. Och när det lilla barnet helt brådstörtat kastats in i världen, hade hon satt in hela sin kraft på dess försvar. Vart flämtande litet andetag han tog kunde hota att blåsa ut livsgnistan. Så flydde hon efter branden och mannens försvinnande som en annan Maria med sitt gossebarn och tog med sig den förmögenhet hon lyckats rädda. Och gamla Tilda var ju ett oumbärligt inventarium.

Liksom hon själv inriktade sig på defensiven fyllde hon från de tidigaste åren den lille Adrian med fasa för den farliga världen, mot vilken hon satte honom i försvarsberedskap. På samma gång måste han skyddas mot en del av sig själv — fadersarvet.

Ett marmorbruk fanns nära villan på platsen, där de slagit sig ned. Produkterna från detta fördes kanalledes ut i världen. Detta företag syntes intressera gossen, som ibland kunde sitta och fantisera om marmorpalats — drömmar som skrämde modern. Det var faderns ängsliga jakt efter storhet hon trodde gick igen. Kunde han ha fått detta sinne så utpräglat under de två år fadern varit med i hans liv? Hon skrämde gossen för marmorbrottet uppe i skogen. Där sprängdes med dynamit!

Men på platsen var också en anstalt för sinnesslöa. Den massiva stenbyggnaden i en furuskog, stängslet kring området och den goda skötsel där bestods de sjuka verkade lugnande på Adrians mor, fastän hon själv eller barnet icke kunde behöva detta slags vård. Denna trygghetskänsla övergick till Adrian, särskilt sedan han fått lov att leka innanför det skyddande stängslet. Han gjorde upptäckten, att han kunde fly dit in vid alla faror. Dit följde ingen efter. En gång hade han lagt små kaninungar i en spann vatten. Han hatade dessa djur, och deras ungar ville han utrota. När mordet upptäcktes och Adrian skulle bestraffas, tog han sin tillflykt inom hägnet där uppe. Han sprang till doktorns barn, som han kände, och stannade länge hos dem.

Till och med för sin mors bestraffning flydde han dit in ...

Mot dessa sonens undanflykter sökte fru Stråvall råda bot, men ibland befarade hon, att det var för sent. Hon hade själv drivit honom för långt. Det var mycket av fadersarvet, som hon icke skulle kunna fullt utrota, nycker och plötsliga infall, som kunde fylla Adrian med tysta funderingar, så intensiva att han satt blek och stum långa stunder med ett obegripligt löje på läpparna.

Under de senare uppväxtåren voro dessa i barndomen röjda drag liksom utplånade. I varje fall voro de dolda för modern. Han blev student och började sin slutliga utbildning ... och ännu hade han icke givit anledning till sin moders varningar mot hans jämnåriga av det andra könet.

Vid den tiden gick hans mor ur världen. Kanske trodde hon sig ha fyllt sin uppgift beträffande sonen. Kanske hade denne ännu aldrig röjt, vad som kunde bo inom honom.

Fysiskt var han obetydligt utvecklad, nästan späd. Han var en gänglig linhårig yngling med flickläppar och röda kinder. Han erfor en känsla av obehag inför de kvinnor han icke kunde undvika att möta. Ett leende av dem betraktade han som ett försåt, ett smeksamt infall skulle kommit honom att fly.

— Ungt kvinnfolk är så farliga, det är alldeles för galet, varnade honom gamla Tilda, som ansåg det vara en gärd av tacksamhetens pliktuppfyllelse mot moderns minne att fullfölja försvaret av denne »Stråvallspojken».

Också hon hade erfarenhet av hans fader. Men hos denne yngling ville hon i det längsta se endast moderns goda sinne.

Själv var Adrian Stråvall fullt medveten om, att gamla Tilda var hans goda ande. Hon skulle få bo kvar tills vidare i moderns villa. Ibland, när han var ensam i studiestaden, kunde han plötsligt känna sig ängslig, och då for han hem till Tilda. Men när han hade en framgång eller kände sig stark, var hon borta ur hans minne.

Andra människor voro för honom endast faror, fiender, avundsmän — eller medel i hans väg framåt, en väg som för honom också måste leda uppåt. Någonstans högt uppe trodde han sig en gång kunna komma att känna den trygghet, som han inbillade sig vara sitt livsvillkor.

Med ett stilla löje, ett leende som ett barns, såg han på sina medmänniskor, men inom sig bar han ett dödskallegrin, som så lätt vid en smula upprörda tillfällen kunde komma att avspeglas i hans ansikte, blekt, kallt och vidrigt.

Under studietiden trodde han sig i en av sina kamrater ha funnit ett första trappsteg uppåt. När Gunnar Wiepe trädde in på samma bana som han själv, hade Stråvall redan vetat att göra sig till hans vän och till en vän i hans familj. Hans första sammanträffande med kamraten hade givit honom en elektrisk stöt. Det var när han fick höra, att denne var baron. Han hade blivit stum inför detta faktum men genast insett, att det öppnade möjligheter. När han väl genomtänkt dessa möjligheter, fann han sig äga alla förutsättningar att nyttja dem.

Tanken att han skulle kunna lyftas socialt genom familjen Wiepe blev Adrian Stråvalls fixa idé.

Han anpassade sig till en början helt efter sin kamrat, skapade om sitt yttre och följde inifrån verkan av sitt beteende. Gunnar Wiepe var öppen och svekfri och såg i Adrian Stråvall en vän, som han trodde vara beredd att också offra något för honom, om det skulle gälla. Men som den fysiskt starke kände sig Gunnar Wiepe som Stråvalls beskyddare — liksom generationers kultur och ridderlighet omedvetet kom honom att omge sin vän med en andligen närande atmosfär.

— Denne Stråvall skall bli en gentleman, hade hans mor sagt till Tildas häpnad, och Adrian Stråvall hade åtminstone klarlagt för sig nyttan av en gentleman.

Men om han droge nytta av sin vän skulle han veta att göra det på ett försiktigt sätt.

— Det är oförsiktigt att visa sig alltför försiktig, men man kan aldrig vara försiktig nog, det var Adrian Stråvalls levnadsregel, till en början undermedveten, så småningom formad i hans tankar och till sist vorden hans hemliga lag.