Читать книгу Moloks leende: roman - Daniel Berg - Страница 6

Innehållsförteckning

Om Adrian Stråvall liksom med förnimmelsen av en elektrisk stöt upptäckte, att hans kamrat Gunnar Wiepe var baron, kommo liknande sensationer en kort tid att avlösa varandra hos denne vardande gentleman, då han slutligen infördes i den aristokratiska familjen. Denna utifrån sett enhetliga miljö — ett gammalt kommendörkaptenshem, där endast kommendörkaptenen själv saknades — tedde sig inifrån för Stråvalls nyfiket mottagliga öga som en samlingspunkt för de mest motsatta element. I sitt eget hem hade han aldrig kommit i beröring med vad han själv kallade överklass. I verkligheten hade varken ordet överklass eller underklass gått över hans mors läppar.

Själv kunde Stråvall beträffande båda dessa samhällsgrupper endast berömma sig av de vanföreställningar som beteckna utomståendet.

Så mycket större voro hans överraskningar i familjen Wiepe.

Atmosfären i det gamla solida hemmet var någonting av Stråvall oanat. Han förnam den rent fysiskt som en söt lukt. Han stötte på något vars tillvaro han förut endast kunnat fatta som en ytlig ceremoni, någonting nästan konkret. Det var traditionen, som liksom utandad från människorna och de livlösa föremålen i hemmet, fyllde denna atmosfär. Familjeporträtten i olja, som sågo ned på de levande, ryckte honom in i historien. Det var namn och namn som han läst om, litteratur, konst, vetenskap och blodstänkt eller ordsprängd politik.

Att få andas denna luft, att få säga »friherrinnan» till den gamla fina, ständigt lorgnettbeväpnade, ännu ståtliga gråhårsdamen, Ursula Wiepe; att i hennes närvaro säga du till ättens huvudman Gunnar, att helt kamratligt otvunget få samtala med fröken Harriet Wiepe och hennes syster, den temperamentsfulla, ja kanske lidelsefulla — och därför i hans ögon farliga — Ingrid Wiepe och slutligen att av tjänstfolket behandlas som en familjen jämnvärdig, detta eldade Adrian Stråvalls alla livsandar. Men det manade honom samtidigt att vara på sin vakt ... Själv rotlös i samhället såg han här hägringen av en inplantering, som skulle överträffa hans mors djärvaste drömmar. Men, som sagt, här fordrades också försiktighet. Bakom allt låg ju från början endast den slump, som gjort Stråvall till Gunnar Wiepes studiekamrat. Fortsättningen och utvecklingen grundade sig på andra förhållanden, över vilka Adrian Stråvall tack vare sin anpassningsförmåga, sin försiktighet och sin förhållandevis goda ekonomi kunde göra sig till mästare.

Familjen Wiepe saknades knappast vid någon mera uppmärksammad teaterpremiär, vid något konstevenemang eller vid en mera representativ tillställning i societén. Fröken Harriet Wiepes namn återfanns bland styrande medlemmar i milda stiftelser och välgörenhetssällskap; Ingrid Wiepe hade studerat målning i Italien, Frankrike och Österrike, och Gunnar hade rest världen kring och talade sju språk — men han var inte officer, familjen gjorde inga lysande fester, och ingen social inrättning bar dess namn eller vapen. Detta motsatsförhållande väckte Stråvalls förvåning, och han anade snart en förklaring. Försiktigheten bjöd honom att icke fråga, och likväl var han oförsiktig nog att framtvinga ett svar.

Det var en vardagseftermiddag i Wiepes salong. Harriet hade begärt Stråvalls beskydd mot Gunnar, som broderligt hånat henne för att hon bar glasögon. Hon hade frambesvurit Stråvalls ridderlighet, och Gunnar hade sökt avväpna genom att framställa sin vän Adrian som kvinnohatare.

— Därför att han inte är en kvinnoförförare som du, hade Harriet riposterat.

Stråvall var här i en ytterst brydsam belägenhet och han skulle ha nödgats taga ställning — vilket var hans fasa — om icke möjlighet till en hederlig reträtt yppat sig.

Ingrid Wiepe kom helt enkelt och tog honom i rocken och drog honom med sig. Han var räddad.

— Kom och titta på min lilla Daphne, stojade hon och drog honom ystert med sig genom rummen till sitt eget, där hon stängde dörren om dem.

— Ja, ni förstår, jag ville bara hitta på en skaplig anledning att få mig en cigarrett. Mamma skulle rynka på näsan, och Harriet skulle svimma, om jag rökte i främmandes sällskap i salongen, fortsatte hon och bjöd honom ock av den förbjudna frukten.

Stråvall log. Något annat kunde han egentligen inte göra.

— Säg något som visar, att ni inte är kvinnohatare, sade hon nästan spefullt och blåste ut en smalpinad rökstrimma mellan läpparna, som hon formade till en högst obetydlig cirkel.

Stråvalls leende övergick till skratt. Han var osäker, men samtidigt erinrade han sig räddningen från den ännu mera kritiska situationen i salongen.

— Daphne, sade han nästan i en viskning och blygt som en flicka.

— Ja visst sjutton ...

Ingrid Wiepe hann resa sig upp och vända sig mot sitt staffli, innan hon avbröt sig, såg honom skälmaktigt rakt i ansiktet och sade:

— Filur!

Brydd men smickrad försäkrade Stråvall, att han menade tavlan. I själva verket gjorde han det också, eftersom han inte skulle ha vågat sig på en tvetydighet, som han dessutom inte behärskat.

— Vad tror ni jag kan få för den här, frågade hon och blottade sin tavla.

Stråvall tappade alldeles fattningen inför denna ekonomiska fråga, så förbluffande för honom.

— Ni behöver väl inte sälja det ni målar, frågade han med ögon och mun vidöppna av leende undran.

— Kors, jag är ju fattig som en kyrkråtta, och man måste ju ha färg, penslar och cigarretter ...

Det hade bara fattats att hon sagt smör, köttbullar och potatis. Som det nu var fann Gunnar, som kom in genom dörren, sin vän uteslutande skrattande och berömmande tavlan, vilken han trodde skulle inbringa tillräckligt för penslar och färg.

Här såg Stråvall ett första avslöjande av familjen Wiepes verkliga ställning, varmed han förstod den ekonomiska. Det var nämligen för honom mera än en bekräftelse på riktigheten av hans tidigare slutledning.

Men samtidigt var han själv efter Ingrid Wiepes mening avslöjad som en »filur» ... Och för de flesta temperamentsmänniskor bli andra just vad de från början menat dem vara — även om de i verkligheten äro och förbli något helt annat.

För Harriet Wiepe var Stråvall också något helt annat men också något som han i verkligheten inte var — om han nu var något i verkligheten. Han var i hennes ögon den så småningom allt starkare inkarnationen av rättsinnigheten. Det var hans rädsla för att taga ståndpunkt i någon som helst fråga, till vilken hennes och familjens ställning var honom oklar, som givit henne detta första intryck. Av en tillfällighet menade hon sig ha fått bekräftelsen.

I matrummet, med utsikt mot Strömmen och slottet, voro de tre mittfönstren utskjutande och bildade ett litet burspråk. Det var skymning. Harriet satt fördjupad i färgskiftningarna över vattnet och metallglansen på den ilande ytan under de mörka brovalven. Stråvall kom in med Gunnar, som ville visa honom ramen till ett av familjeporträtten. Gunnar gick rakt fram och strök eld på en tändsticka. Stråvall hade redan — sin vana trogen — sett sig om i hörnen och upptäckte Harriet men låtsades icke se henne. Hon hade vänt sig om och såg dem utan att ge sig till känna.

Det hade varit någon helt oskyldig dispyt mellan de båda syskonen efter middagen.

— Typiskt flandriskt träsnideri, som du ser, hade Gunnar förklarat.

— Och kanske gjort i Böhmen, lade Stråvall in för att ej bestrida men likväl vidga möjligheterna.

Det var inte bara det försiktiga omdömet som föll i godan jord hos Harriet. Gunnar hade ryckt till i ramen och ett sidoornament hade brutits sönder. Han sköt utan vidare in stycket bakom ramen med ett avfärdande »det där lagar mamma». Han släckte tändstickan och lät den falla på golvet. Stråvall dröjde kvar, när Gunnar lika hastigt som han kommit gick tillbaka till sitt rum, och han satte ornamentet till rätta, tog upp tändstickan och smög försiktigt tillbaka efter Gunnar.

Harriet hade behållit iakttagelsen för sig själv. Hon trodde sig ha funnit ett nytt bevis på klassindelningens orättfärdighet, ty till någon lägre klass hade hon instinktivt räknat Gunnars vän. Men nu hade hon också i honom funnit ett stöd för sin vurm att bevisa alla goda mänskliga egenskapers jämna fördelning med de dåliga över hela samhällsskalan ...

Möjligen hade Harriet låtit sin mor förstå sitt intresse för Adrian Stråvall, en bekännelse som kunde förklara den gamla damens omsorgsfulla lorgnettering av den unge mannen, hennes lika noggranna iakttagelse av dotterns uppträdande mot honom samt en del ganska direkta frågor till Gunnar om Stråvalls extraktion. Men den vänlighet hon själv visade honom borde närmast ha uppfattats som välgörenhet. Å andra sidan fann hon Stråvalls servila uppträdande icke på något sätt överskrida de mått hon »i sin ställning» kunde avfordra en ung man av det bättre »folket». Det var också andra inflytanden, som blevo bestämmande i fortsättningen för hennes ställning till Gunnars vän och samtidigt för den övriga familjens syn på honom.

Mera direkt rörde detta hans förhållande till Gunnar.

Andra gången Stråvall fick en inblick i familjen Wiepes ekonomi var när han fick tillfälle att rakt på sak fråga Gunnar, varför han inte blivit officer.

Det kom sig av en spydig anmärkning från Gunnars sida om en officer, »som alltid gick omkring och törstade, för pank att dricka champagne och för fin att dricka pilsner», som Gunnar uttryckte det.

Stråvalls kategoriska syn på tingen förledde honom till frågan:

— Att du är knekthatare, du som ändå ...

Längre halkade han inte åstad.

— Jag sätter det yrket över de flesta andra, svarade Gunnar Wiepe kort.

— Men du ...

— Ja, just det. Den typen hatar jag innerligt. Det är den som förstör vårt försvar, förrycker en hel del folks sociala begrepp och förvirrar hela samhället. Om jag inte varit utfattig, hade jag blivit sjöofficer som min far och farfar och farfars far. Infanterist kunde jag ha blivit, men jag kom ett tidevarv för sent till världen för det. Just nu skulle man bli den där Strixtypen, bara därför att visst folk skulle uppfatta en som sådan ... ja, man skulle helt enkelt anlägga typen bara för att reta pack med den där förvrängda synen på »militären». Det är värdenas uppochnedvändning bara som kritik av värdesättningen.

Stråvall hörde inte mycket av utläggningen. Han erfor ett slags njutning. »Gunnar är fattig, hans familj är fattig», sade han för sig själv upprepade gånger. Hans leende, som följde hela resonemanget, blev allt blekare, och det kanske var deras vänskaps tur, att icke Gunnar såg dödskallegrinet, som satt kvar över Adrian Stråvalls stelnade drag.

— Nej, till dig som är min uppriktige vän kan jag säga hur vi ha det ställt, fortsatte Gunnar och såg halvt uppåt i rymden som alltid vid ett förtroligare samtal om saker som besvärade honom.

Stråvall kände sig på ett sätt lugnad men på ett annat ökades hans spänning. Han väntade nu närmast en beskrivning av familjens ekonomiska ställning, som skulle mana honom till ett diskret erbjudande att få träda hjälpande emellan.

— Vi ha precis på öret 80,000 kronor att leva av, det vill säga räntorna på det beloppet.

Stråvall nickade utan ord, och de gingo en stund tysta. Det var ett oanat slag, som kom Stråvalls hela begreppsvärld att gunga. Han, som själv ansåg sig vara rik, ägde bara sin mors villa och ett kapital, som kunde räknas i några få tiondelar av Wiepes.

Han måste förkovra detta kapital — hastigt ...