Читать книгу Äventyr och hugskott - Engström Albert - Страница 3

Innehållsförteckning

En figur arbetade sig upp emot regnbyn tvärs över gårdsplanen, fällde ihop ett drypande paraply på trappan och gjorde halt på min vildvinsskuggade veranda. En lång gestalt med något gewesenes över apparitionen, hållning, som påminde om militär, men knän på byxbenen som talade om borgaren, vita mustascher under en örnnäsa, som skulle ha imponerat, om den icke varit i miniatyr, och ett visst affekterat förnämt drag omkring ögonen, som kom en att tänka på adelskalendern men med baktankar. En liten slapp potatismage, som talade om stillasittande på andra klassens restaurangkaféschaggsoffor vid gammaldags tutingar efter en halvportion biffstek med två supar och en halv lageröl.

— Träffas herr Engström?

— Jo, det är jag. Vad kan jag stå till tjänst med? Var så god och stig in!

— Det är en konstig sommar vi ha. Regn och blåst och köld. Mitt namn är löjtnant Hultenhjelm. Jag såg visserligen att det står förbjuden ingång på grinden och anslag om vite, men jag tänkte att det inte var så allvarligt — — —

— Jo, jag försäkrar, att det är absolut allvarligt.

— Ja, jag försäkrar också, att mitt ärende är absolut allvarligt, hä hä, jag är representant för Stöldförsäkringsaktiebolaget Cautio, och efter jag är på trakten, tänkte jag föreslå er att ta en försäkring där. Förstklassiga villkor, verkligen enastående, och i dessa tider, ni läser ju dagligen i tidningarna om stöld och inbrott — — —

— Nej, sådant hoppar jag över. Stjäl dom så särskilt mycket nu för tiden?

— Kolossalt! Kolossalt!! Och allt ersätter bolaget försäkringstagarna. Inte bara det stulna, utan det förstörda, för som ni vet händer det, att tjuvar inte bara stjäla utan göra åverkan under sökandet efter dyrbarheter.

— Ja, men jag tror inte ändå. Jag har ingenting, som kan locka någon tjuv — — —

— Å, vart jag ser härinne ser jag en dyrbarhet. Alla konstverk till exempel. Alla saker ha värde och allt kan stjälas.

— Nej vet ni, jag har verkligen inga dyrbarheter. Det mesta jag äger har bara affektionsvärde och jag är inte livad för att ta flera försäkringar. För resten är här alltid folk i huset och vartenda ljud hörs — — —

— Ljud! Hörs!! Nutidens tjuvar ha så utvecklad teknik, att de kunna stjäla sängkläderna under en.

— Nå, så låt dem i guds namn göra det. Jag vill inte ta någon försäkring. Det vore för övrigt en rätt intressant upplevelse att bli bestulen på sängkläderna, medan man sover.

— Herr Engström skämtar! Tänk er själv vakna en morgon och upptäcka att allt vore, om inte stulet, så åtminstone sönderbrutet och förstört.

— Ja, men löjtnanten, tänk vilket satans oljud det skulle behövas för att bryta sönder allting. Det här pianinot till exempel, det skulle allt reagera för misshandel. Och de här båda taxarna, som sova i huset, ge hals vid minsta knäpp.

— Taxar! Hundar!! Kommer inte herr Engström ihåg stölden hos professor Morgen-Gaffler här om året ute på Saltsjöbaden! Professorn hade en ytterst vaksam och folkilsken ulmerdogg, som sov vid hans säng. Det kom tjuvar, som stal gulduret från professorns nattduksbord. Hunden sov, professorn sov. Nej, hundar — lita inte på hundar!

— Ja, men de här taxarna äro absolut pålitliga och för resten försäkrar jag att jag inte vill ta någon stöldförsäkring.

— Men ni skulle åtminstone se litet på tabellerna — — —

— Nej, jag vill inte se några tabeller. Jag har ont om tid för tillfället — — —

— Ja, men betänk — boksamlingen, silvret, kanske gammalt familjesilver, guld, ringar, klockor — — —

— Jag har inte använt klocka på snart tjugu år och jag vill inte ta någon försäkring. Jag skall be att få påpeka detta faktum: Jag vill inte ta någon försäkring.

— Om herr Engström får del av villkoren skulle ni helt visst komma på andra tankar. Se här till exempel! Premien för — — —

— Nå, då måste jag använda en annan taktik. Jag tycker, att det vore riktigt trevligt, om någon ville stjäla litet. Tjuvar ska också leva. Och vidare skulle jag kanske bli överlupen av hyggliga tjuvar, som stule från mig bara därför att de veta, att det i alla fall blir ersatt av ert bolag. Det bleve kanske besvärligt och nervöst i längden.

— Skämt åsido, herr Engström. Ni är ju en modern människa och måste följa med er tid. Och det ekonomiska av saken är en så försvinnande bagatell, att — — —

— Ja, men jag har nu en stund sökt framhålla det oomkullrunkliga sakförhållandet, att jag icke kommer att ta någon försäkring i ert Cautio. Det skulle glädja mig, om ni ville se följande ord i eldskrift framför er just nu: — Den mannen förtjänar jag inte på. Han tar aldrig någon stöldförsäkring! Jag menar att denna sanning borde vara på god väg att ingå som trosartikel i ert medvetande.

— Jag förstår skämt, bästa herr Engström, och jag senterar det i allra högsta grad, men se nu på den här tabellen. Terminer och premier äro — — —

— Snart måste jag använda en brutalare taktik. Tror inte löjtnanten att ett bolag som ert just fostrar tjuvar. Det är ju strängt taget en oskyldig form av stöld att tillägna sig en sak, vars värde ögonblickligen blir ersatt av en så filantropisk inrättning som ert bolag måste vara. Och det finns hyggliga, försynta, väluppfostrade, blyga människor, som inte vilja störa mig ens med en anhållan om ett lån i någon tillfällig förlägenhet, utan helt enkelt stjäla något ifrån mig av bara hänsynsfullhet, därför att de veta, att jag genast får igen fulla värdet av er. Jag blir en försörjningsinrättning, en sjukkassa, en personifierad institution för välgörenhetens ordnande, men jag ligger inte åt det hållet. Jag vill ha frid och just i det här ögonblicket längtar min själ efter stillhet och tystnad i högre grad än eljest.

— Ja, men visthusboden och ladugården — betänk osäkerheten! Och mitt bolag har just — —

— Hundgården med fyra stövare ligger alldeles bredvid. Detta är en parentes! Och nu övergår jag till den brutala taktiken jag nyss talade om. Jag har verkligen blivit bestulen. En överrock försvann i dag på ett oförklarligt sätt ur min garderob. Just nu kommer jag att tänka på, att en verkligt energisk stöldförsäkringsagent skulle närma sig fullkomligheten, om han gjorde små förarbeten hos sina offer för att göra dem mogna och fallfärdiga. Kan herr löjtnanten tänka sig en bättre taktik än att hugga en och annan småsak ända tills ägaren av bara nervositet tar en försäkring? Missförstå mig inte, det hela är bara en idé, men den är nog så värdefull. En idealisk stöldförsäkringsagent är endast den som genom upprepade småstölder tvingar mig att ta en försäkring. Jag hoppas löjtnanten på intet vis missförstår mig, men nog är sättet det enda verkligt effektiva, ty som ni nog känner, äro övertalningsförsök inte tillräckliga, åtminstone inte visavi mig. Förlåt om jag förefaller brutal, men jag vill ju inte insinuera, att löjtnanten använder den mest fruktbärande taktiken. Jag kom bara av en händelse att tänka på min försvunna överrock. Kanske hänger den i en annan garderob, kanske är den inte borta alls, men tjuvarnas teknik nu för tiden är ju fulländad, bättre än stöldförsäkringsagenternas, det kunna vi ju komma överens om. Jag tror att det skulle vara lättare att stjäla sängkläderna under mig än att tvinga mig ta en stöldförsäkring.

Löjtnanten höll redan om dörrvredet.

— Ja, då ber jag om ursäkt att jag besvärat. Tråkig sommar det här! Barometern sjunker ideligen, ideligen. Herr Engström känner emellertid min adress, löjtnant Hultenhjelm, Stöldförsäkringsaktiebolaget Cautio. Kaste tjänare!