Читать книгу Äventyr och hugskott - Engström Albert - Страница 4

Innehållsförteckning

En kväll i november för åtskilliga år sedan satt jag i min salong och ägnade mig åt det vällovliga patiensläggandet. Jag kan nämligen en enda patiens, vars namn jag inte vet, och då min hjärna känns tom efter mycket arbete, lägger jag den. Det var en mörk kväll utan måne, telefonen var just avstängd och jag började glädja mig åt friden, den absoluta, som en man stundom behöver ehuru den inte existerar i realiteten.

Naturligtvis existerade den inte heller den här kvällen. Jag hade just fått hem ett par tvåor i patiensen då det knackade på verandadörren. Jag tog lampan och mötte den besökande med ett ovänligt kritiskt ansikte. Han var en lång mager karl med markerade och tärda drag.

— Var god och stig in och ursäkta att jag möter i skjortärmarna, men jag väntade verkligen inte besök i kväll!

Jag lyste mannen in och betraktade under tiden hans profil. Svartmuskig, gulblek, kroknäsig, utlänning alltså. Därtill bröt han på något språk som inte var finska men som låg nära finskan. Inte var det tyska, inte — jo, kanske ungerska. Något orientaliskt var det i alla händelser. Han hade en bonjour av gammalt snitt och med kantband, misärens kännemärke då för tiden, men hans sätt att bugande passera mig hade något av gentilhomme i gammal stil.

— Med vem har jag den äran?

— Mitt namn är Emdow, tekniker.

Emdow, ett ovanligt namn! Han stod kvar vid dörren och gnuggade sina gula, frusna händer medan ögonen mönstrade det skumma rummet.

— En cigarrett?

— Tack!

— Och vad förskaffar mig den äran?

— Jag hoppas jag inte stör på något sätt?

— På intet vis! Vill ni inte ta plats?

— Tack! Jo — jag bor här — har slagit mig ned här för att kunna leva billigt — jag har väl bott här en månad och mera — jag har mina idéer — jag har gjort bekantskap med folket här, ett rått material, utan intressen, utan hyfsning, ja, ni känner ju till det! Och — — —

— — Förlåt, men jag tror att ni misstar er — — — efter så kort vistelse här —

— Ånej, ånej — herr Engström, vi kunna ju tala som ett par bildade karlar tillsammans och se det hela ovanifrån — medge i alla fall att det är mycket som brister, vi ha ju superiet, snustuggningen, den råa umgängestonen mellan olika kön, alltsammans — — — Det behövs lyftning, just lyftning!

— Vet ni, herr E — — em —?

— Emdow — — —

— Vet ni, herr Emdow, jag tror att ni misstar er. I varje fall vill inte jag bli någon reformator. Det reder sig nog — — —

Min hustru kallade på mig från ett inre rum. Där stod en av mina jungfrur och sade: — Känner inte redaktören den ryska spionen? Det är just han. Han har hyrt Jan Lars’ stuga och hålls och lodar här utanför varenda dag. Han säger att han är urmakare, men inte finns här några klockor att laga! Och han får utländska brev på posten var dag och skickar av stora buntar papper flera gånger i veckan.

Jag återvände till min gäst.

— Nå, vad avser herr Emdow egentligen med den här expeditionen till mig? Är ni inte ryss för övrigt? Jag tycker mig känna igen brytningen.

— Har varit! Har varit. Jag har varit löjtnant i ryska armén, det vill säga jag blev löjtnant under rysk-turkiska kriget. Jag har slagits under Skobeleff, jag var med vid Plevna, och nu lever jag på min lilla pension. Jag lever här för att här är billigt och — tja — jag är urmakare — man säger att man är tekniker, man är ju av familj och man söker ju maskera sin fattigdom — — —

— Utmärkt, herr Emdow, då kan ni laga mitt matsalsur? Det är en gammal klocka med trähjul — jag är ledsen att inte för tillfället ha någon bättre klocka att ge er till reparation — men ni förstår, jag vill göra i den mån jag kan — — —

— Tack, tusen tack — — — men nu kom jag egentligen hit för att tala om befolkningen här — — —

— Vill ni inte ha något att dricka? En grogg — eller kanske en pilsner?

— Tack, jag är egentligen absolutist — men en pilsner — ni förstår, jag har måst undvara bildat umgänge så länge, så länge, men den här pilsnern blir en hemlighet mellan oss — ty för befolkningen här är jag absolutist — — —

— Föredöme? — — —

— Just! Och nu vill jag komma till själva kärnan. Jag har tänkt bilda en gentlemannaklubb här — — —

— Gentlemannaklubb?!!

— Ja, med grader i, naturligtvis. Redaktören och jag ha den högsta graden och ungdomen får så småningom stiga från grad till grad — — —

— Jag förstår verkligen inte — — —

— Den måste byggas på absolutistisk grund! I första graden lägger man bort sprit, i andra snustuggning, i tredje svär man inte — — —

— Man får alltså tugga snus i första graden och svära till och med andra — nej, herr Emdow, driver ni med mig eller vad fan menar ni? Förlåt att jag svär men jag måtte bara vara i andra graden!

I detsamma kom pilsnern in. Herr Emdow drack med ett förskrämt uttryck i ögonen, men han smackade av välbefinnande. Jag tog en grogg och satte mig bekvämt till rätta i min stol. Karlen var antingen idiot eller också en simulant av hög rang.

— Hör nu, herr Emdow, för att bilda en så kallad gentlemannaklubb måste man ha reda på vad som menas med en gentleman. Tror ni inte att en gentleman kan tugga snus och supa och svära? Jag till exempel tuggar visserligen inte, men jag snusar och röker och super, och ändå vill herr Emdow att jag skall vara med om stiftandet av en gentlemannaklubb, där en av förutsättningarna för uppnående av högsta graden är att man lägger bort det där. Jag är ingen gentleman. Herr Emdow har vänt sig till vilse person.

Herr Emdow såg eftertänksam ut.

— Nå, man kunde ju inte behöva kalla den Gentlemannaklubb. Man kunde ju säga Vikingaklubb, till exempel!

— Nåja, men jag tror att vi lämna det här ämnet. En rospigg lägger aldrig bort att tugga snus, och han tar en sup, då det behagar honom och svär när han vill. Jag tycker, att det är riktigt så. Jag går inte alls med på den här klubben. Jag reserverar mig. Jag vill bara fråga, om inte herr Emdow vill ha mera pilsner i all hemlighet?

— Tack, tack — redaktören tycker naturligtvis att jag är en konstig herre — — —

— Ja, jag kan inte neka till det.

— Men redaktören förstår väl, att då man bor ensam som jag och inte har något att göra — — — man längtar efter sällskap — man är djärv nog som jag att göra intrång — — —

— För ingen del! Jag är också enstöring, så att jag förstår er utmärkt. Jag begär bara att få sitta här i fred, just i fred — — —

— Alltså stör jag! Jag skall genast — — —

— Nej, tvärtom, herr Emdow intresserar mig och är hjärtligt välkommen. Nå, ni fiskar väl här ute, ror och seglar?

— Ack nej, jag kan inte segla — — — men fiskar gör jag ju litet — — — man måste ju —

— Nå, berätta litet om kriget!

— Ack ja, kriget! Det är minsann intet nöje att komma ihåg. Å, jag har sett en hel del och varit med också. Se här!

Herr Emdow drog upp rockärmen och visade en röd strimma som gick från armbåge till handled. — Det är efter en kula som bara rispade upp skinnet, men det var ett otäckt sår. Jag har ett ärr på benet också. Det var en granatskärva och det blev blodförgiftning. Herr Engström märker nog, att jag haltar litet. Jag har en orden också — ja, jag räddade en gammal fru, som baschibosukerna hade bundit fast på en vedtrave och hällt fotogen över och tänt på. — Ja, kriget, det är ingenting att minnas. — — — Men jag stör visst. Jag blir inte förstådd. Jag ber tusen gånger om ursäkt, att jag — — —

— För ingen del. Välkommen åter!

Herr Emdow gick och jag såg honom aldrig mer inom mina dörrar. Han fick min matsalsklocka och behöll den ett par månader, skickade hem den och påstod, att den inte kunde lagas.

Men jag såg honom nästan dagligen i sällskap med yngre fiskarpojkar. Han hade bildat en Vikingaklubb som sammanträdde en gång i veckan och dansade. Herr Emdow var arrangören och satte verkligen liv i befolkningen under några månader. Jag var en gång med på en dans. Det fanns ingen pojke som inte tuggade snus eller tog nubben — så att grader måtte han inte lyckats instifta. Där dansades med pipa i mun, och i storstövlar och spottades ogenerat.

Men Emdow kunde ju inte segla.

En dag satt jag norröver med mina vettar på Fogdö Leje. Jag sköt ett par fåglar och måste söka mig inomskärs, ty en orkanby kom norrifrån och gjorde hela havet skummigt. Fast jag satt i lä hade jag svårt att klara mig ut med min kanot — det började blåsa döda djävlar i luften — och sjön växte. Jag arbetade mig ut på läns och lät min kanot följa sjöarna. Då möter jag en skötbåt innanför Svartkubbarna. Det var Emdow som kryssade upp emot Svartkubben. Det såg verkligen ståtligt ut i den höga sjön med brott på var kam. En karl som kan segla så och påstår att han inte kan segla är antingen ytterligt blyg eller också en humbug.

Jag passerade honom på några båtlängders avstånd och hade fullt att göra med att hålla kanoten i vindriktningen. Emdow satt lugn med skotet och rodret i händerna och seglade som en gud.

Jag började misstänka honom, fast han inte var sågfilare. Och jag mötte honom ofta i närheten av Riddarskärets stångmärke, just där militärmärket bestämmer kursen från havet in i Singö sund. Där höll han till och därifrån rodde han alltid, då min kanot dök fram från läet under Fogdö sten.

Man började allmännare tala om honom som spion. Man hade sett honom loda utanför Singösundet och inne i Grisslehamnshamnen. Pojkarna kände sig som patrioter, och herr Emdow fick inte mera något folk på sin Vikingaklubbs danstillställningar.

En dag kom en rysk båt in i hamnen. Emdow gick ombord och inom kort lade ett 10-tal ekor till vid sidan. Det gällde att förtjäna pengar av någon anledning som jag nu glömt. Bland pojkarna var Matts Abraham, full och bra. Då han såg Emdow stå i samspråk med kaptenen, smög han sig försiktigt fram och gav Emdow en fruktansvärd spark i den så kallade ändan. Emdow sjönk ihop av trötthet och måste ros i land. Den ryska båten gick. Dagen därpå flyttade Emdow från orten. Han hade uppfyllt sin bestämmelse här och reste norrut! Jag vet ju inte bestämt om han var rysk spion. Men jag vet inte heller att han inte var det. Han var antagligen antingen ett stort original eller också full av den så kallade fan. Jag tror nästan det sista.