Читать книгу Äventyr och hugskott - Engström Albert - Страница 6

Innehållsförteckning

Har någon varit på Omnium Bar? Den ligger strax bredvid Sorbonne, om jag minnes rätt vid första eller andra tvärgatan på Rue des Ecoles från Boul’Miche räknat. Den är eller var helt säkert en tämligen grovt maskerad institution, ty om man kom dit klockan 10 på kvällen fick man stundom vänta tills en sömnig, fyrtioårig, vitpudrad, karminläppad Hebe uppenbarade sig och presenterade sina former bakom kolsyremaskinen på disken. På hennes vita sidenbröst lyste ett diamantsmycke av väldiga dimensioner. Hon kom upp ur underjorden uppför en trappa, och ur den trappans djup hördes det makabra glammet från det underjordiska Quartier Latin som ur en gruva.

— Men madame, här är ju intet liv!?

— Ni är amerikanare, inte sant? Nå, kom igen halv tolv — — — men först bjuder ni på en vieux Marc — — —?

— All right! Three vieux Marcs and then at half past eleven!

Varför inte vara amerikanare?

Kom man då tillbaka klockan halv tolv fanns ingen sömnaktighet på lokalen. Den fyrtioåriga värdinnan strålade av vieux Marcs och juveler och hade en ung kvinnlig assistent, kostymerad som spanska, en sextonåring, som just höll på att dyka ned i Paris’ helveten.

Men hon hade också en annan assistent. Det var en idiot, som dansade och sjöng därinne. En liten förkrympt karl som var lam i halva kroppen. Hans vänstra arm var uppdragen under hakan och vänstra benet vägrade ibland att göra tjänst, men han skrattade ett kyrkogårdslöje hela tiden och sökte göra sig så komisk som möjligt. Om halsen hade han en kedja och vid den en sparbössa, som han kysste efter var slant som ramlade ned.

Jag var där under en tämligen typisk epok i det moderna Paris’ historia. Det var under det interregnum, då man inte visste om La mattchiche eller La petite Tonkinoise dominerade, alltså sommaren 1906. Där dansades inne i Omnium Bar och endast med sextonåringen, som var skön som en demon och kanske också erfaren som den gamla ärevördiga innanför disken, vilken bara drack och lät sina juveler blixtra och ibland rullade en tumtjock cigarrett. Publiken bestod av svarta latinare med lugg och absinter framför sig på bordet, där trasiga kortlekar blevo ännu trasigare.

Men en kväll kom jag in där och vid baren mitt framför ingången satt en gammal herre i grå storm och oklanderlig redingote. Jag beställde en vieux Marc och tog ett av de fem borden i det lilla rummet. Sedan mina ögon vant sig vid belysningen, började jag se mig ikring och märkte att den gamle elegante herrn saknade sulor i sina skor. Jag såg att han sökte dölja bristen genom att skjuta upp fötterna under redingoteskörten.

Jag gick fram till baren och bad om en tändsticka. Den gamle mannens krage var icke absolut fräsch men ljuset förmildrade det defekta i hans dräkt. Innan den gamla vitsminkade hunnit tända en tändsticka åt mig hade jag en vaxsticka ur gubbens låda. Jag tackade och frågade, om han inte ville sitta vid mitt bord. Jag skall aldrig glömma den överlägsna blick han gav mig, då han steg ned från sin höga stol för att följa mig till min plats.

— Herrn är amerikanare, sade den gamla vitsminkade som ett slags presentation till min fördel.

— Nej, ni är inte amerikanare, sade gubben, sedan vi placerat oss. Ni är holländare eller tysk, ty ni talar så dålig franska. Ni har engelska kläder, men ni har skor som tala om något annat, och ni är orakad. Möjligen är ni ryss, men ni är ensam, och ryssar gå aldrig ensamma här, men deras franska är bra, och därför kanhända — — — men jag vill inte forska! Vet ni, man har mera utbyte om man inte känner varandras ursprung. Ni är väl journalist eller artist fast ni inte precis går i uniform. Ni dricker vieux Marc — alltså är ni mera alkoholist än något annat. Inför alkoholen försvinna nationaliteterna och alla bli gamla bekanta oavsett ålder och kön — — —

— Ja, men kön — — — kvinnorna reagera mot alkohol på annat sätt än vi män!

— Inte då de nått mogen ålder! Se på mig! Tror ni inte att jag känner kvinnorna?

Ett par mörkgrå ögon lyste mot mig ur ett gult ansikte med en örnnäsa mitt i över ett par vita uppvridna mustascher. Hakans ställning skvallrade om brist på tänder men käkarna voro fortfarande energiska. Hela ansiktet var ett system av rynkor, där en stort anlagd människostuderare möjligen skulle ha kunnat avläsa en historia och konstruera dess fortsättning. Jag kom att tänka på en bok om kiromantien från början av 1500-talet, som jag har här hemma och där en verkligt stor tanke är framställd i enkla satser: — Lika väl som en kiromant på grund av handens linjer kan konstatera en människas historia och bestämma hennes framtid, lika säkert kan den vise beskriva jordklotets forntid och framtid efter floder och bergsträckningar.

Fan vet hur jag kom att tänka på min gamla bok hemma i Grisslehamn, men min bordskamrats ansikte påminde mig om den här planeten sedd von oben!

— Ni bjuder mig på en absint?

— Naturligtvis! Två absint, madame!

— Ni tillåter att jag slår mig ned vid ert bord? sade madame.

— Naturligtvis! Tre absint alltså!

Nu voro vi tre vid bordet och den sextonåriga övertog serveringen. Människor döko ned- och uppför trappan vid sidan av baren. Under tiden dansade idioten fram och tillbaka och på borden smällde flottiga kortlappar, medan tillfälliga besökande drucko med flickan eller beställde en drink för att se på den vansinniga solomattchichen utförd av en riktig idiot.

— Ni bjuder på ett glas champagne också! föreslog madame.

— Nej, men jag vill gärna höra monsieur tala om kvinnan, sade jag. — Ni är ju specialist på kvinnor.

— Om!! min herre! Jag är artist, eller rättare, jag var artist, och så kommo kvinnorna. Jag blev bara människa, vilde, sauvage, då de kommo, och jag upphörde att vara artist. Nu är jag oberoende, jag är inte rik, men jag är lycklig, ty kvinnorna ha gett mig allt — — —

Jag började tro att jag kommit i en fälla och ville bräcka av från början:

— Men jag observerade, att ni inte har sulor under era skor.

— Min herre, ni observerar, ni är artist, men vet ni vad det betyder, att jag inte har sulor?? Ni har alltså sett det, cent millions bordelles de Dieu de merde, ni observerade det alltså! Kvinnorna ha gett mig allt och nu på slutet ha de gjort mig fattig. Fattigdomen — madame, återtag er plats innanför baren, ni är en stjärna där, en komet, som förr eller senare stöter mig ur min bana, men ni är ett moln här, jag måste tala med den här herrn alldeles ensam. Ni ursäktar, ni förlåter alltså! Ni är en ängel och jag vill icke låtsas märka jordstoftet på vingarna! Madame! Jag är er tjänare och jag återvänder i kväll eller nästa kväll! Jag är er tjänare, helt och hållet er, madame!

Madame drog ett väldigt bloss på sin cigarrett och återvände innanför baren, som om intet hänt.

— Min herre, ni är kanske målare?

— Kanske något litet.

— Ni har haft en modell, och har tyckt om färg! Ni arbetar! Ni stirrar på den lilla kvinnan, och ju mer ni stirrar, ju mer ser ni! Först var det kött och sen kommo alla metaller, pärlemor och stjärnor från himlen och medan blodet under hennes hud arbetade, fick ni en sensation av allt som existerar, inte bara av färg utan av liv och härlighet och evighet och avgrund och död och förintelse. Och ni märkte att ni inte hade färg på er palett och era penslar voro kvastar och era händer voro tölpiga och dumma. Bara muskulatur och dumhet — vet ni vad jag gjorde? Jag blev en man och gick ut bland kvinnorna. Och de gjorde mig lycklig och olycklig, stolt och förlägen, djärv och feg, klok och dum — de skänkte mig alla sensationer av allt som kan upplevas. En kvinna gjorde mig rik och den sista gjorde mig fattig — min herre, har ni 20 francs? Jag behöver ett par skor och frukost i morgon!

— Nej, men här har ni 2 francs. Var så god!

— Min herre, ni är gentleman, ni är amerikanare! Vill ni se något av Paris, träffas jag här nästan varje kväll klockan halv tolv. Jag kan visa er — — —

— Men jag bor här i kvarteret och kan nästan alltsammans själv.

— Men en absint till bjuder ni på?

— Naturligtvis! Madame, en absint till!

— Monsieur! Monsieur Périn går ner och lägger sig just nu. Han är trött.

Monsieur Périn reste sig upp och gjorde en alldeles lagom bugning samt försvann utför trappan som ledde till hans privathelvete.

— Madame, c’est votre mari, n’est ce pas?

— Mais naturellement, monsieur!

Jag reste mig upp för att gå.

— Monsieur, ni är välkommen i morgon. Monsieur Périn skall inte vara här då. Han skall vara borta. En vieux Marc till? Och en åt mig? Tack, monsieur! Jag tackar er!

— Men vet ni, att jag tycker att er man är intressant. Han är uppriktig, och han blottar sig!

— Han är artist! Han är humbug, monsieur!