Читать книгу Äventyr och hugskott - Engström Albert - Страница 5

Innehållsförteckning

Just där järnvägen korsades av landsvägen, där bredvid låg handlanden Trencks stuga, mindre än andra stugor, smutsig och ogästvänlig, fast den var rödmålad med vita knutar.

Vid tio år, åldern, då en människa börjar förfalla, köpte jag snus där och bekantade mig med Trencks pojkar. Han hade åtta sådana, och vi tuggade snus tillsammans och rökte Nornan, en fruktansvärd cigarr, som bara krökte sig litet efter en halvtimmes arbete. Handelsboden var ungefär dubbelt så stor som det skrivbord jag nu sitter framför, och jag kommer ihåg att den verkade luden av smuts. I ett hörn stod en silltunna, och i den brukade bondpojkarna spotta, medan handlanden eller hans fru vände ryggen till för att söka efter den begärda varan. Två snusfjärdingar, en med Ljunglöfs och en med Jönköpings matsnus, hade sin plats innanför disken bredvid en burk Kungens av Danmark bröstkarameller. Den sista titeln imponerade på mig, och jag trodde mig höjas socialt, då jag köpte för två öre av de tummade, osunda, bacillimpregnerade sockerbitarna. Jag inbillade mig att Kungens av Danmark huvudsakliga föda var just sådana karameller. Borta i dunklet bakom disken försvann en vägg med hyllor och där fanns knappar och trådrullar och garn och griffeltavlor, och där hyllan slutade åt höger, lutade sig en knippa tagelpiskor mot väggen.

Oftast, då man kom in i boden, fanns ingen där. Men man hörde antingen en fiol eller också skrik och svordomar från rummet bredvid, och sedan man efter landets sed stått i stilla avvaktan några minuter, öppnades en dörr till höger och ut kom Trenck eller frun.

Han var en kraftig, högväxt, bredaxlad man om trettiofem år, med lugna, oberörda ögon under en gul, hård panna och röda mustascher, som tycktes växa ut direkt ur näsborrarna och genera andedräkten, ty det lät alltid som om luften ur lungorna mötte motstånd i näsan. Hon var en stor, mörkhyad kvinna på trettiotvå, alltid med klänningslivet oknäppt, ty hon hade ju jämt någon unge, som hon måste slita från bröstet för att betjäna oss kunder.

Trencks äldste son var min lekkamrat. Det hände, att jag sökte honom och kom in i rummet, där familjen bodde. Där fanns två fållbänkar och två vaggor, och i den ena fållbänken lågo oftast Trenck och hans hustru, medan barnen slogos och skreko eller rotade i askan i den öppna spiseln. Trenck låg med fötterna uppe på sänggaveln och rökte Candeloupe och bredvid honom låg hon med sitt öppna klänningsliv och utan skor.

Jag började nästan alltid, då jag kom in i familjens sköte: — Får Kalle komma med mig och meta i Ebbarpsgölen? — och Trenck svarade lika regelbundet: — Jaså, är det du, Albert — ja, gå ni bara, men akta er för gungflyna, och fan tar er om ni kommer hem med fisk!

Det sista sade han för att skaffa oss tur. Var och en vet hur galet det går, då man önskar fiskelycka åt någon.

Kalle och jag metade — och en gång träffade vi stadsbor vid gölen, kvinnor och män, det var visst handelsbokhållare från Eksjö med tjangser och matsäckar — och de stodo på stranden och sågo på, när Kalle och jag vilda och barfota gungande på flyet drogo upp den ena rudan efter den andra. Då sade en av bokhållarna.

— Hör ni pojkar, ni får fem öre, om ni äter opp var sin ruda levande!

Fem öre var pengar och Kalle Trenck åt genast upp en liten ruda, som ögonblicket efter det storslagna anbudet sprattlade mellan hans tänder. Jag försökte också ärligt, men jag måste kräkas. Även det hade väl varit värt fem öre men jag fick ingen slant och blev full av hat mot stadsborna. Bokhållarna skrattade bara åt mig och deras kvinnor lågo dubbla av glädje.

Om någon timme skulle sällskapet gå till stationen för att passa på kvällståget. — Jag vet en genväg, sade jag, och man såg på klockorna och fann, att man behövde en genväg. Från gölen gick ett brett dike och över det diket låg en planka. Från den ledde en gungande stig mellan svarta dyhål, över starrtuvor och skvattrambuskar till gölens avlopp på andra sidan mossen. Men där fanns ingen spång, och där var det bråddjupt vid berget, där stigen fortsatte inåt skogen. Det var en genväg, men man måste simma, om man ville begagna den.

— Om du visar oss den där genvägen, får du din femöring, sade en av bokhållarna.

— Kom bara över plankan, sade jag. Kalle Trenck förstod, och knappt hade sällskapet vandrat ut i mossen, förrän vi båda som vesslor sprungo tillbaka, drogo till oss plankan och voro i säkerhet på ängssluttningen, därifrån vi kommit.

— Gå bara först rakt fram, så till vänster och sen till höger och så tillbaks igen och hämta plankan, skrek Kalle Trenck. Det blev ett liv i mossen, kan man förstå. De klevo ned sig och stodo ibland rådvilla balanserande på vacklande och sjunkande tuvor, tills de äntligen hunnit tillbaka till platsen, där plankan legat. Där måste någon offra sig och antingen vada i gyttja till axlarna eller också simma över. Då funno vi vår tid vara inne och lade benen på ryggen släpande plankan mellan oss. Vi gömde den bland ljungen i småskogen och befunno oss snart i säkerhet.

Bokhållarna och deras kvinnor kommo verkligen i tid till kvällståget, men mellan brädstaplarna lågo Kalle och jag och fröjdade oss över deras till oigenkännlighet dyiga byxor och kjolar. Varför skulle de locka hyggliga smålandspojkar att äta levande rudor? Vår hämnd var lyckad och ljuv, och när tåget gick, hjulade Kalle Trenck och sjöng något på ett främmande språk. Jag frågade vad det betydde. Han svarade: — Det betyder Käre Gud och käre Faen — det hade hans pappa lärt honom.

Läsaren tycker kanske, att jag talar litet för mycket om mig själv och om Kalle Trenck, men han var ju min bästa kamrat. Han blev gardist sedan och försvann i det vimmel vi — du och jag — äro i.

Nu övergår jag till fru Trenck. En gång kommo jag och min bror och Kalle Trenck ner till ån för att bada i Den Stora Hålan. Den ån och den hålan skola en gång få sin särskilda historia. — Bon! som Strindberg säger — vi kommo utmed videstranden och mellan några alars blanka grönska fingo vi se två kvinnor kliva ned i vattnet. Det var fru Trenck och hennes syster, som plötsligt kommit på besök, jag vet ej varifrån. Hon var svart, svarta ögon och blåsvart hår, mörkare än systern, och jag kommer särskilt ihåg, att hon hade svart hår på axlarna. Vi började krypa alla tre, som man kryper på en älg — och just som vi lagt oss till rätta bakom en albuske och kände oss härligt syndiga — tänk, 10, 12, 13 år — vände sig fru Trencks syster om i vattnet och sade: — Kom hit ni, pojkar, var inte blyga! — och i detsamma stego båda kvinnorna upp på andra stranden. Som gudinnor! Som gudinnor! Jag försäkrar, att jag minns det — nå, vi voro ju pojkar och den enas son var ju med oss — och vi sprungo som jagade genom det höga gräset. Än kommer jag ihåg, hur gräset kändes under fötterna, varmt av solen och mjukt att springa i. Det var syra med röda knoppar på stänglarna och klöver och den växt som kallas De vitas fotspår.

Den kvällen tordes Kalle Trenck inte gå hem. Vi snärjde gäddor bland näckrosorna längre uppåt ån hela dagen. Kalle skulle ligga i en lada på natten. Han gjorde det, men dagen därpå genljöd nejden av hans skrik och inte bara hans, ty det var allmän uppståndelse i Trencks stuga. Han hade slagit sin hustru också och hon hade sökt riva ut ögonen på systern. Man sade, att det var svartsjuka — det var en mystisk åkomma, som vi pojkar inte hade erfarenhet av — ännu. Alltnog — systern försvann ur huset.

Några månader därefter dog plötsligt fru Trenck. Då fingo vi veta, att hon aldrig varit gift med Trenck. Vi förstodo inte det där, vi pojkar, men intressant och hemlighetsfullt var det.

En vecka efter hennes död kom systern tillbaka för att se efter barnen och sköta hushållet.

Några veckor senare kommo zigenare till samhället. En kvinna i smörjiga, grant färgade trasor kom hem till oss och tiggde och talade något slags tysksvenska. Jag var stolt över att förstå några ord. Hon spådde mig för en tolvskilling och berättade, att jag skulle dö innan jag blivit fyrtio år och att min bästa vän skulle bedra mig och att jag skulle gå vithårig i graven. Och före och efter spådomen kysste hon på sitt pekfinger och rörde min panna. Så gick hon.

Zigenarna stannade länge och bodde hos Trenck. Det var hon, spåkvinnan och hennes man, naturligtvis förtennare till yrket, en lång karl med stort svart helskägg och långt oljigt hår och en liten pojke på fem, sex år, deras son. De dagarna var det liv hos Trencks, så det förslog.

En kväll blev jag vittne till en scen. Det lät som om de slagits därinne. Barnen skreko och sprungo sin väg. Kalle kom ut följd av ett vedträd. Jag visslade och han kom. Vi gömde oss bakom några buskar på andra sidan vägen, medan oväsendet tilltog. Plötsligt kom den långe zigenaren som utslungad med Trenck efter sig. Trenck höll en bössa i handen och var vit i ansiktet och kring hans hals hängde båda kvinnorna, zigenerskan och den jag trott vara hans svägerska. De gräto och bådo, men han skakade dem av sig och slog efter dem med bösskolven. De sprungo ut på landsvägen och Trenck tycktes tänka efter ett ögonblick. Zigenaren hade satt sig på dikesrenen och vaggade fram och tillbaka med överkroppen utan ett uttryck i ansiktet. Han var full som en kaja.

Men så tycktes Trenck ha fattat ett beslut. Han sprang efter sin svägerska och gav henne ett väldigt slag i ryggen, så att hon blev liggande som avdånad. Så vände han sig mot zigenerskan. Men hon ställde sig rak framför honom och skrattade mellan snyftningarna och skrek: — Tag mig, tag mig! Och plötsligt rusade Trenck fram och lyfte upp henne och bar in henne, medan han bet i hennes flätor och stötte fram ljud som läto som morrningar. Om några sekunder kom han ut igen och bara väste och knöt nävarna ut mot landsvägen, låste dörren och lade på bommen innanför.

Kalle och jag sprungo därifrån. Han var lugn och sade bara, att nu fick han ligga i ladan igen, och det var roligare än att ligga inne, när det var sommar.

Dagen därpå kom länsmannen dit. Zigenaren och hans lille son voro försvunna tillsammans med Trencks svägerska, men zigenerskan fanns kvar. Det blev förhör och en massa saker, som vi ej förstodo, och om några dagar stod handelsboden med tillskruvade fönsterluckor. Barnen kommo i fattigvårdens händer, sedan Trenck en morgon befanns borta med sin nya fru.

Ja, så var det med det!

Men väl tjugu år efter dessa händelser återsåg jag Trenck. Då gick han på träben och spelade fiol vid en lägerplats i en annan trakt av Sverige, långt från min hemsocken. Han hade blivit överkörd av tåget uppe i Norrland, sade man. Men tror ni att han gick ensam? En ung, vacker, mörkhyad kvinna med en unge på armen följde honom och tog upp slantarna.

Trenck hade blivit gråhårig och hade ett stort rött skägg, men samma lugna, oberörda ögon lyste under samma hårda panna, och ensam behövde han ju aldrig gå. Han hade aldrig behövt det.

Somligt folk är så beskaffat.