Читать книгу Mord i slottet - Fiona Grace, Фиона Грейс - Страница 10

“Jag trodde att det var en semester!” exploderade Naomis arga röst genom luren som Lacey höll fast mellan örat och axeln.

Hon suckade, stängde öronen för sin systers tirad och knappade vidare på tangentbordet vid en av Wilfordshires biblioteksdatorer. Hon kollade statusen på sin online-ansökan om att byta semestervisum till affärsstartvisum.

Efter att ha träffat Stephen hade Lacey kastat sig in i sin forskning och lärt sig att, då hon redan var engelsktalande och hade ett generöst belopp på bankkontot, var det enda hon behövde en duglig affärsplan, något hon redan hade erfarenhet av tack vare Saskias tendens att dumpa sina ansvar på Laceys axlar. Vilket hon egentligen aldrig fick betalt för.

Det hade bara tagit några kvällar att sätta ihop en plan och skicka in den; en smärtfri process som gjorde henne ännu mer säker på att världen gav hennes nya liv en hjälpande hand.

När hon loggade in på Storbritanniens regerings officiella portal såg hon att hennes ansökan fortfarande var markerad med ”bearbetas.” Hon var så desperat att komma igång med det hela och kunde inte låta bli att säcka ihop en aning från besvikelsen. Sedan vände hon tillbaka koncentrationen till Naomis röst i hennes öra.

”Jag KAN INTE fatta att du ska flytta!” skrek hennes syster. ”Permanent!”

”Det är inte permanent,” förklarade Lacey lugnt. Hon hade mycket erfarenhet i att hålla Naomis humör i schack. ”Mitt visum är bara för två år.”

Hoppsan. Felsteg.

”TVÅ ÅR?” röt Naomi, vars ilska hade nått sin kokpunkt.

Lacey himlade med ögonen. Hon hade varit fullt medveten om att hennes familj inte skulle stötta hennes beslut. Naomi behövde henne i NYC som barnvakt, trots allt, och deras mamma behandlade Lacey praktiskt taget som ett känslomässigt stöddjur. Det exalterade meddelandet hon hade skickat iväg i Bishop Girlz-chatten hade bemötts med samma grad tacksamhet som en atombomb. Flera dagar senare försökte Lacey fortfarande att städa upp efter förödelsen.

”Ja, Naomi,” svarade hon besviket. ”Två år. Jag tycker att jag förtjänar det, gör inte du det? Jag gav fjorton år till David och femton till mitt jobb. New York City hade mig i trettionio år. Jag är snart fyrtio, Naomi! Vill jag verkligen leva hela livet på ett och samma ställe? Med ett och samma jobb? En och samma man?”

Toms stiliga ansikte skymtade till i hennes tankar när hon yttrade orden och hon kände hur kinderna blev varma med detsamma. Hon hade varit så upptagen med att organisera vad som eventuellt kunde bli hennes nya liv att hon inte hade hunnit återvända till fiket – hennes föreställning om smäktande frukostar på altanen hade för tillfället ersatts av en medtagen banan och färdiggjord frappuccino från närbutiken. Faktum var att det först nu slog henne att om detta gick igenom med Stephen och Martha, skulle hon hyra lokalen mittemot Tom och därmed träffa honom varenda dag. Hennes mage vred sig i förtjusning vid tanken.

”Men Frankie, då?” gnällde Naomi. Lacey drogs tillbaka till verkligheten.

”Jag har skickat lite kolor till honom.”

”Han behöver sin moster!”

”Han har mig fortfarande! Jag är inte död, Naomi, jag ska bara bo utomlands ett tag.”

Hennes syster lade på.

Trettiosex år, snart sexton, tänkte Lacey hånfullt.

När hon lade tillbaka mobilen i fickan, fångade plötsligt något fladdrande på datorskärmen hennes blick. Statusen på hennes formulär hade skiftat från ”bearbetas” till ”godkänd”.

Med ett tjut flög Lacey upp från stolen och slog med knytnäven i luften. De äldre stadsborna, som satt och lade patiens på de andra biblioteksdatorerna, vände sig bestört mot henne.

”Ursäkta!” utbrast Lacey och försökte att tygla sin extas.

Hon sjönk ner i stolen igen, andfådd av förundran. Hon hade lyckats. Hon hade fått grönt ljus att sätta igång med sina planer. Det hela hade dessutom varit så smärtfritt att Lacey inte kunde låta bli att återigen tänka att det var ödets förtjänst.

Förutom ett sista problem. Hon behövde få Stephen och Marta att gå med på att hyra ut lokalen till henne.

*

Lacey kände nervositeten sätta rot när hon begav sig mot torget. Hon ville inte ströva för långt från butiken; så fort Stephen ringde henne skulle hon rusa dit med checkhäfte och penna i hand och skriva under innan självsabotören i henne övertalade henne att hon inte kunde göra det. Men Lacey var en exceptionellt duktig fönstershoppare och satte igång med att granska allt som staden hade att erbjuda. När hon promenerade fastnade hennes billiga flygplatsskor i kullerstenarna så att hon snavade och vred fotleden. Det var då som Lacey insåg att hon verkligen behövde göra sig av med sin sparsamma utstyrsel om hon skulle tas på allvar som potentiell affärsägare.

Hon gick till klädbutiken som låg bredvid den lokal hon hoppades snart skulle tillhöra henne.

Lika bra att träffa grannarna, resonerade hon.

Hon klev in i det minimalistiskt inredda stället, som bara hade några få utvalda artiklar utsatta. Kvinnan bakom disken såg upp när Lacey kom in och höjde näsan snobbigt när hennes blick färdades över Laceys kläder. Kvinnan var spinkig som en kratta med skarpa ansiktsdrag men hennes bruna hår var stylat på exakt samma vis som Laceys. Kvinnans svarta klänning fick henne att se ut som Laceys onda tvilling, tänkte Lacey roat.

”Kan jag hjälpa dig?” frågade kvinnan med en tunn, otrevlig röst.

”Nej tack,” svarade Lacey. ”Jag vet precis vad jag är ute efter.”

Hon valde en två-delskostym från klädhängaren, den typen hon var van att ha på sig i New York, men stannade sedan upp. Ville hon verkligen återskapa sig själv? Klä sig som den kvinnan hon hade varit förut? Eller ville hon vara någon ny?

Hon vände sig tillbaka till affärsbiträdet. ”Förresten, jag kan nog behöva lite hjälp.”

Kvinnans ansikte förblev uttryckslöst medan hon gick runt disken och fram till Lacey. Hon antog uppenbarligen att Lacey bara skulle slösa hennes tid – vilken secondhandhandlare skulle ha råd med något i en butik som denna? – och Lacey såg fram emot stunden hon skulle få vifta sitt kort framför kvinnans dömande ansikte.

”Jag behöver något för jobbet,” sa Lacey. ”Formellt men inte stelt, liksom.”

Kvinnan blinkade. ”Och vad jobbar du med?”

”Antikviteter.”

”Antikviteter?”

Lacey nickade. ”Japp. Antikviteter.”

Kvinnan valde ut något från hyllorna. Det var trendigt, något experimentellt, aningen androgynt i modellen. Lacey tog med det till provrummet och testade det för att se om det var rätt storlek. Spegelbilden hon mötte fick ett flin att bryta ut på hennes läppar. Hon såg – vågade hon säga det? – cool ut. Affärsbiträdet, trots sitt aggressiva anlete, hade ett imponerande öga för hur man framhävde figuren.

Lacey lämnade provrummet. ”Det är perfekt. Jag tar det. Och fyra till i olika färger.”

Affärsbiträdets ögonbryn flög upp. ”Ursäkta?”

Laceys mobil började ringa. Hon såg ner på skärmen och möttes av Stephens nummer.

Hennes hjärta tog språng. Nu hände det! Det var samtalet hon hade väntat på! Samtalet som skulle avgöra hennes framtid!

”Jag tar det,” upprepade Lacey, plötsligt bortom sig av förväntan. ”Och fyra till i vilka färger du än tror skulle passa mig.”

Affärsbiträdet såg förvirrad ut när hon gick ut genom den bakre dörren – till de där fula, gråa lagringsrummen, tänkte Lacey – för att leta fram fler kostymer.

Lacey tryckte på den gröna luren. ”Stephen?”

”Hej – Lacey? Jag är här med Martha. Skulle du vilja komma hit till butiken för ett litet snack?”

Hans ton lät lovande och Lacey kunde inte låta bli att le.

”Absolut. Jag är där om fem minuter.”

Affärsbiträdet kom tillbaka med armarna fulla av kostymer. Lacey lade märke till den perfekta färgpaletten: beige, svart, marinblå och diskret rosa.

”Vill du prova dem?” frågade hon.

Lacey skakade på huvudet. Nu hade hon bråttom och hon kunde inte vänta med att få betala och springa över till butikslokalen. Hon tittade ständigt över axeln mot utgången.

”Nepp. Om de är samma som den här så litar jag på att de passar. Knappar du in dem är du snäll?” sa hon snabbt. Hennes tvinande tålamod hördes. ”Åh, jag behåller den här på, förresten.”

Affärsbiträdet såg föga imponerad ut från sättet Lacey försökte skynda henne på. Som för att irritera henne tog hon sin tid med att knappa in dem i kassan och försiktigt slå in dem i papper.

”Vänta!” utbrast Lacey när kvinnan drog fram en papperskasse att lägga kläderna i. ”Jag kan inte bära en shoppingkasse. Jag behöver en handväska. En bra en.” Hennes ögon flög till raden av väskor på hyllan bakom kvinnans huvud. ”Kan du välja en som passar till kläderna?”

Från affärsbiträdets ansiktsuttryck att döma kunde man tro att hon hade att göra med en galning. Ändå vände hon sig lydigt om, granskade vardera reaväska och valde ut en stor, svart kuvertväska med guldspänne.

”Perfekt,” sa Lacey och praktiskt taget studsade upp och ner på tårna som en löpare redo för startpistolens skott. ”Lägg till den.”

Kvinnan gjorde som hon blev tillsagd och började försiktigt att packa ner kostymerna i väskan.

”Då blir det—”

”SKOR!” ropade plötsligt Lacey, mitt i kvinnans mening. Vilken virrhöna. Det var hennes usla skor som förde henne till butiken från första början. ”Jag behöver skor!”

Affärsbiträdet lyckades se ännu mindre imponerad ut. Hon kanske trodde att Lacey spelade något sorts spratt på henne och att hon skulle rusa ut ur affären i sista sekund.

”Vi har skor här borta,” sa hon kallt och gestikulerade med armen.

Lacey mönstrade det lilla urvalet av vackra klackskor hon skulle ha haft på sig i New York City, där hon ansåg att ömma fotleder bara var en del av jobbet. Men saker och ting var annorlunda nu, påminde hon sig själv. Hon behövde inte ha på sig obekväma skor.

Hennes blick drogs till ett par lackade, svarta oxfordskor. Hon slängde sig över dem.

”De här,” sa hon och släppte dem på disken framför affärsbiträdet.

Kvinnan frågade inte ens om Lacey ville prova dem den här gången utan knappade direkt in dem i kassan och hostade till mot knytnäven åt det fyrsiffriga priset som syntes på kassaskärmen.

Lacey tog fram sitt kort, betalade, drog på sig sina nya skor, tackade kvinnan och skuttade ut ur affären mot den tomma lokalen bredvid. Hopp blomstrade till liv i hennes bröstkorg nu när hon var några få ögonblick från att ta emot nycklarna från Stephen och bli granne med den onöjda affärskvinnan hon precis hade köpt en helt ny identitet från.

När hon kom in såg Stephen ut att inte känna igen henne.

”Jag trodde du sa att hon var lite knasig?” mumlade kvinnan bredvid honom ur mungipan, som måste ha varit hans fru, Martha. Om det var ett försök att vara diskret, misslyckades hon totalt. Lacey hörde vartenda ord.

Lacey gestikulerade mot sina kläder. ”Ta-da. Sa ju att jag visste vad jag höll på med,” retades hon.

Martha gav Stephen en blick. ”Vad oroade du dig för, din tok? Hon är svaret på våra böner! Ge henne kontraktet direkt!”

Lacey kunde inte tro det. Vilken tur. Ödet hade definitivt lagt sig i.

Stephen drog stressat fram några dokument ur sin väska och lade dem på kassadisken framför Lacey. Till skillnad från skilsmässopapperna hon hade stirrat på med misstro i en stund av overklig sorg, tycktes dessa papper lysa av löften – av möjligheter. Hon tog fram sin penna, samma som hon hade signerat skilsmässopapperna med, och skrev under med sitt namn.

Lacey Bishop. Affärsägare.

Hennes nya liv var slutet.