Читать книгу Mord i slottet - Fiona Grace, Фиона Грейс - Страница 12

“Så där,” sa Ivan och sköt fram sig från under köksdiskhon. ”Det där läckande röret kommer inte att störa dig mer.”

Han tog sig upp på fötter igen och drog obekvämt i nederkanten på sin rynkiga, gråa t-shirt, som hade glidit upp över hans liljevita krukmage. Lacey låtsades artigt att hon inte hade sett.

”Tack för att du lagade det så fort,” sa Lacey, tacksam över att han var en sådan omtänksam hyresvärd och fixade alla problem som dök upp i huset – det hade varit många – på sådan kort tid. Men hon började också känns skuldkänslor över alla gånger hon hade dragit ut honom till Crag Cottage; klippuppgången var ingen barnlek och han var inte precis ung.

”Vill du ha något att dricka?” frågade hon. ”Te? Öl?”

Hon visste redan att svaret skulle bli nej. Ivan var blyg och gav henne intrycket av att han såg sig själv som en börda. Ändå frågade hon alltid.

Han skrockade. ”Nej då, det är okej, Lacey. Jag har en del administrativa affärer att ta hand om i kväll. Ingen vila för de ogudaktiga, som det sägs.”

”Ja, jag säger då det,” svarade hon. ”Jag var i butiken vid fem i morse och kom inte hem förrän åtta.”

Ivan rynkade pannan. ”Butiken?”

”Åh,” sa Lacey, förvånad. ”Jag trodde jag nämnde det den där gången du rensade avloppet. Jag ska öppna en antikaffär i stan. Jag hyr en tom lokal från Stephen och Martha, den som var en trädgårdsaffär förut.”

Ivan såg chockerad ut. ”Jag trodde att du bara var här på semester!”

”Det var jag. Men jag bestämde mig för att stanna. Inte just i det här huset, förstås. Jag hittar någon annanstans att bo så fort du behöver stugan.”

”Nej då, jag är glad,” sa Ivan och såg fullständigt överlycklig ut. ”Om du trivs här, trivs jag med att ha dig här. Är det inte irriterande att jag måste fixa så många saker?”

”Jag gillar det,” svarade Lacey med ett leende. ”Jag blir lite ensam annars.”

Det var det svåraste med att lämna New York; det var inte platsen, inte lägenheten, inte de bekanta gatorna, utan folket som hon lämnade.

”Jag borde kanske skaffa en hund,” tillade hon med ett skratt.

”Du har inte mött din granne än, antar jag?” sa Ivan. ”Härlig kvinna. Excentrisk. Hon har en hund, en collie som vallar fåren.”

”Jag har mött fåren,” berättade Lacey. ”De kommer in i trädgården hela tiden.”

”Ah,” sa Ivan. ”Det är nog ett hål i stängslet. Jag kan fixa det. Men i alla fall, kvinnan här bredvid går alltid med på tebjudning. Eller öl.” Han blinkade med ena ögat. Det var som på ett faderligt sätt; det påminde henne om sin pappa.

”Verkligen? Hon har ingenting emot att en okänd amerikanska dyker upp vid hennes dörr?”

”Gina? Inte alls. Hon skulle älska det! Gå och knacka på. Jag lovar att du inte kommer ångra dig.”

Han gick och Lacey gjorde precis som han hade föreslagit: begav sig till grannens hus. Dock var ”granne” en lös beskrivning. Huset låg åtminstone fem minuters gångväg bort längs klipporna.

Hon nådde fram till stugan, en envåningsversion av hennes egen, och knackade på. Från andra sidan hörde hon direkt ett ståhej, en hund som käbblade och en kvinnlig röst som sa åt den att vara tyst. Sedan öppnades dörren flera decimeter. En kvinna med långt, lockigt, grått hår och exceptionellt unga ansiktsdrag för en sextio-någonting-åring kikade ut. Hon hade på sig en laxfärgad bomullscardigan över en lång, blommig kjol. Nosen tillhörande en svartvit border collie försökte tränga sig förbi henne.

”Boudicca,” sa kvinnan ner till hunden. ”Håll sniffen ur vägen.”

”Boudicca?” frågade Lacey. ”Vilket intressant namn på en hund.”

”Jag döpte henne efter den hämndlystna, hedniska krigardrottningen som gick bärsärkagång mot romarna och brände London till marken. Nå, vad kan jag hjälpa dig med, gullet?”

Lacey kände omedelbart hur hon slappnade av i kvinnans närvaro. ”Jag heter Lacey. Jag bor här bredvid och jag tänkte att jag skulle presentera mig nu när jag ska bo här permanent.”

”Bredvid? Crag Cottage?”

”Det stämmer.”

Kvinnan sken upp. Hon slängde upp dörren och armarna samtidigt. ”Åh!” utbrast hon med ren och skär glädje innan hon drog in Lacey i sin famn. Hunden Boudicca blev vild, hoppade och skällde. ”Jag är Georgina Vickers. Min familj kallar mig George och mina vänner kallar mig Gina.”

”Och dina grannar?” skojade Lacey när hon till slut släpptes från kvinnans benkrossande kram.

”Vi kör nog på Gina.” Kvinnan fick tag i hennes hand och drog i den. ”Kom in nu! Kom in, kom in! Jag sätter på te.”

Lacey hade inget val annat än att följa med in i stugan. Hon hade inte insett det än men ”Jag sätter på te” skulle bli ett uttryck hon hörde ofta.

”Kan du tro det, Boo?” sa kvinnan när hon skyndade genom den låga korridoren. ”En granne, äntligen!”

Lacey följde henne in i ett kök. Det var ungefär hälften så stort som hennes eget, med mörkrött kakelgolv och en stor köksö som tog upp det mesta av utrymmet. På sidan av köket där diskhon fanns, såg hon ett stort fönster som blickade ut mot en trädgård full med blommor och havsvågorna som slog emot stranden i bakgrunden.

”Planterar du?” frågade Lacey.

”Jajamän. Det är min stolthet och glädje. I trädgården har jag alla möjliga sorters blommor och örter för hälsan. Som en häxdoktor.” Hon kacklade åt sin egen självbeskrivning. ”Skulle du vilja prova nånting?” Hon gestikulerade mot en rad bärnstensfärgade glasflaskor som stod tätt ihop på en provisorisk, ostadig trähylla. ”Jag har läkemedel mot huvudvärk, kramp, tandvärk, reumatism…”

”Åh… Jag tror att jag nöjer mig med te,” svarade Lacey.

”Te får det bli!” utbrast den excentriska kvinnan. Hon skramlade runt på andra sidan köket och rotade fram två muggar från ett skåp. ”Vilken sort? English Breakfast? Assam? Earl Grey? Lady Grey?”