Читать книгу Mord i slottet - Fiona Grace, Фиона Грейс - Страница 11

Med kvast i handen satte Lacey igång att sopa golvet i butiken hon nu var stolt ägare av och kände hur hjärtat nästan sprängdes i bröstet.

Hon hade aldrig känt så här förut. Som om hon hade kontroll över hela sitt liv, hela sitt öde, och att framtiden var hennes att fånga. Hennes tankar rusade i full fart och sammansatte redan stora planer. Hon ville förvandla det stora bakre rummet till en auktionssal för att ära drömmen hennes pappa aldrig hade fullföljt. Hon hade varit på tusentals auktioner medan hon arbetade för Saskia (om än på den säljande sidan snarare än den köpande) men hon var säker på att hon kunde lära sig det som krävdes för att själv hålla i en. Hon hade aldrig skött en affär förut heller, men här var hon. Och, oavsett, så var ju ingenting som var lätt att få värt att ha.

Precis då såg hon en figur som var på väg förbi fönstret stanna upp och stirra på henne genom glaset. Lacey såg upp från sopandet och hoppades att det skulle vara Tom men insåg att figuren som stod still som en sten framför henne var en kvinna. Och inte vilken kvinna som helst, en som hon kände igen. Spinkig som en kvast, svart klänning och samma långa, mörka, vågiga hår som Lacey. Det var hennes onda tvilling – butiksbiträdet i lokalen bredvid.

Kvinnan stormade in i affären genom den olåsta ytterdörren.

”Vad gör du här inne?” skällde hon.

Lacey vilade kvasten mot disken och höll självsäkert ut handen mot kvinnan. ”Jag är Lacey Bishop. Din nya granne.”

Kvinnan stirrade på hennes hand som om den var full med baciller. ”Va?”

”Jag är din nya granne,” upprepade Lacey med samma självsäkra ton. ”Jag skrev precis på kontraktet för det här stället.”

Kvinnan såg ut som att hon precis hade blivit slagen över ansiktet. ”Men…” mumlade hon.

”Äger du butiken eller jobbar du bara där?” uppmanade Lacey i ett försök att styra tillbaka den chockerade kvinnan till sitt förnuft.

Kvinnan nickade som om hon vore hypnotiserad. ”Jag äger den. Jag heter Taryn. Taryn Maguire.” Sedan, plötsligt, skakade hon på huvudet som om hon äntligen kommit över överraskningen och tvingade fram ett vänligt leende. ”Tja, så fint att ha en ny granne. Det är ett vackert ställe, eller hur? Jag är säker på att det dunkla ljuset kan vara till din fördel, det döljer hur sjaskigt det ser ut.”

Lacey hindrade sig själv från att höja ena ögonbrynet. Efter åratal av att hantera sin mammas passivaggressivitet hade Lacey övats på att inte beröras av det.

Taryn skrattade högt, kanske i ett försök att kväva sitt tvärtomsmicker. ”Så, säg mig, hur fick du egentligen hyrestillstånd? Det senaste jag hörde var att Stephen skulle sälja det helt.”

Lacey ryckte bara på axlarna. ”Han skulle det, men det blev ändrade planer.”

Taryn såg ut att ha sugit på en citron. Hennes ögon flackade runt i lokalen och den uppåtvända näsan som Lacey redan hade fått riktad mot sig tidigare under dagen verkade nå ännu längre upp mot himlen desto mer Taryns avsky syntes.

”Och du tänker sälja antikviteter?” tillade hon.

”Det stämmer. Min pappa höll på med sånt när jag var liten, så jag följer i hans fotspår för att ära honom.”

”Antikviteter,” upprepade Taryn. Uppenbarligen stördes hon av tanken att en antikaffär skulle öppnas alldeles bredvid hennes trendiga butik. Hennes blick höll fast Laceys som en höks. ”Och du har tillåtelse till det, alltså? Skutta över Atlanten och öppna affär?”

”Med rätt visum,” förklarade Lacey lugnt.

”Det var… intressant,” svarade Taryn. Hon verkade välja sina ord varsamt. ”Jag menar, när en utlänning vill ha ett jobb i det här landet måste företaget bevisa att det inte finns någon som är född i England att fylla positionen. Jag är bara förvånad att inte samma regler gäller för att driva företag…” Föraktet blev tydligare och tydligare i hennes röst. ”Och Stephen bara hyrde ut det hux flux till en främling? Efter att butiken blev tom för, vad då, två dagar sen?” Artigheten hon hade tvingat fram förut tynade snabbt bort.

Lacey valde att inte provoceras av det.

”Det var ren tur bara. Stephen råkade vara i butiken när jag började snoka runt. Han var uppriven av att den förra hyresgästen bara övergav allt och lämnade honom med en massa räkningar och jag antar att stjärnorna helt enkelt stod rätt. Jag hjälper honom, han hjälper mig. Det måste vara ödet.”

Lacey såg hur Taryns ansikte hade blivit rött.

”ÖDET?” skrek hon. Passivaggressiviteten blev till vanlig aggressivitet. ”ÖDET? Jag har haft ett avtal med Stephen i flera månader att om lokalen blev ledig så skulle han sälja den till mig! Jag skulle utöka min affär genom att ta på mig grannlokalen!”

Lacey ryckte på axlarna. ”Tja, jag köpte den inte. Jag hyr den. Han har nog fortfarande den planen i åtanke, att sälja till dig när tiden är rätt. Tiden är väl inte rätt just nu.”

”Jag kan inte tro det!” tjöt Taryn. ”Du svansar in här och tvingar in honom i ett nytt hyreskontrakt? Och han skriver på inom ett par dagar? Hotade du honom? Körde du med någon slags voodoo?”

Lacey lät sig inte rubbas. ”Du får fråga honom varför han hyrde ut till mig i stället för att sälja till dig,” sa hon, men tänkte i hemlighet, Kanske för att jag är en trevlig person?

”Du stal min affär,” avslutade Taryn.

Sedan stormade hon iväg och drämde igen dörren efter sig med sitt långa, mörka hår viftande bakom henne.

Lacey insåg att hennes nya liv inte skulle bli så idylliskt som hon hade trott. Och att hennes skämt om att Taryn var hennes onda tvilling faktiskt var sant. Det fanns dock en sak hon kunde göra åt saken.

Lacey låste butiken och stegade bestämt ner för vägen mot frisören, där hon marscherade in. Frisören – en rödtopp – satt sysslolöst och bläddrade igenom en tidning, förmodligen mellan bokningar.

”Kan jag hjälpa dig?” frågade hon och såg upp på Lacey.

”Det är dags,” sa Lacey med beslutsamhet. ”Dags att klippa kort.”

Det var ännu en dröm hon aldrig hade varit modig nog att uppfylla. David hade älskat henne i långt hår. Men det fanns inte en chans att hon skulle likna sin onda tvilling en sekund till. Tiden var kommen. Dags för avklippningen. Dags att göra sig av med allt som fanns kvar av den Lacey hade varit. Det här var hennes nya liv och hon skulle följa sina egna regler.

”Är du säker på att du vill ha det kort?” frågade kvinnan. ”Jag menar, du verkar bestämd, men jag måste fråga. Jag vill inte att du ångrar dig.”

”Åh, jag är säker,” sa Lacey. ”När jag väl har gjort det här har jag uppfyllt alla mina tre drömmar på lika många dagar.”

Kvinnan flinade och greppade sin sax. ”Men då så. Nu kör vi hattricket!”