Читать книгу Mord i slottet - Fiona Grace, Фиона Грейс - Страница 8
KAPITEL TRE
ОглавлениеLacey väcktes av ett konstigt ljud.
Hon sköt upp i sängen med en sekunds förvirring över det obekanta rummet, som bara lystes upp av den tunna strimman dagsljus mellan gardinerna. Det tog en stund att ställa om hjärnan och minnas att hon inte längre var i sin lägenhet i New York City, utan en stenstuga i Wilfordshires engelska klippor.
Där kom ljudet igen. Det var inte slamret av rören denna gång; det var något helt annat, något som tycktes komma från ett djur.
Lacey undersökte mobilskärmen med suddiga ögon och såg att klockan var lokaltid fem på morgonen. Med en suck drog hon sin trötta kropp ur sängen. Jetlag satte sig direkt som en tyngd i hennes armar och ben när hon barfota tassade fram till balkongdörren och drog undan gardinerna. Där var klippkanten och havet som sträckte ut sig mot horisonten tills den mötte en klar och molnfri himmel som alldeles precis börjat bli blå. Hon såg inga djur att skylla ljudet på där på framsidan och när det lät igen, lyckades Lacey följa ljudet till husets baksida.
Hon drog på sig morgonrocken som hon hade kommit ihåg att köpa i sista sekund på flygplatsen och gick ner för den knarrande trappan för att undersöka. Hon gick direkt till baksidan och in i köket där de stora glasfönstren och glasdörren gav en ostörd utsikt över bakgårdens gräsmatta. Där fann hon till slut ljudens ursprung.
Det stod en hel flock får i trädgården.
Lacey blinkade. Det måste ha varit minst femton! Tjugo. Kanske fler!
Hon gnuggade ögonen men när hon öppnade dem igen var alla de fluffiga varelserna kvar, gnagde på gräset. En av dem lyfte huvudet.
Lacey fick ögonkontakt med fåret i en stirrtävling tills den till slut tippade huvudet bakåt och släppte lös ett utdraget, högljutt, jämmerligt bräkande.
Lacey brast ut i fniss. Hon kunde inte tänka sig ett bättre sätt att börja sitt nya liv e.D. på. Att vara här i Wilfordshire kändes plötsligt inte som en semester längre, utan snarare ett uttryck för hennes avsikt: att ta tillbaka sitt gamla jag – eller kanske ett helt nytt jag, ett hon inte hade mött än. Vad än känslan var, satte det bubblor i hennes mage som sprack som om det vore champagne (eller kanske bara jetlag – så visst hennes interna klocka visste, hade hon precis fått en riktigt generös sovmorgon). Hur som helst, kunde Lacey inte vänta på att få börja dagen.
Hon fylldes med en plötslig entusiasm för äventyr. I går hade hon vaknat till de vanliga ljudet av New York Citys trafik; idag till ljudet av ändlöst bräkande. I går hade hon känt lukten av tvätt och rengöringsprodukter; idag kände hon damm- och havsdoft. Hon hade tagit det familjära i livet och låtit det sprängas. Som nyskild kvinna verkade världen för första gången tillgänglig för henne. Hon ville utforska! Upptäcka! Lära! Plötsligt fylldes hon med en entusiasm för livet som hon inte hade känt sedan… tja, sedan innan hennes pappa lämnade henne.
Lacey skakade på huvudet. Hon ville inte tänka på ledsna saker. Hon var fast besluten att inte låta någonting förstöra hennes nyfunna glädje. I alla fall inte idag. Idag skulle hon greppa den känslan och hålla den hårt. Idag var hon fri.
I ett försök att hålla tankarna borta från sin kurrande mage testade Lacey att duscha i det stora badkaret. Hon använde det slangliknande tillägget som satt fast på kranen för att spola kroppen, liksom man gör en lerig hund. Vattnet skiftade från varmt till iskallt utan varning då och då och rören lät klang-klang-klang under hela duschen. Men den direkta mjukheten i vattnet, jämfört med skarpheten hon var van vid i New York, kunde liknas med att smeta en dyr fuktkräm över hela kroppen och Lacey njöt av det, till och med när det kalla vattnet fick hennes tänder att skallra.
När flygplatssmutsen och storstadsavgaserna var borta från hennes hud – och gjorde den fullständigt glansig – torkade hon sig och klädde sig i plaggen hon hade köpt på flygplatsen. Det stod en enorm spegel på insidan av Narniagarderobens ena dörr som Lacey kunde bedöma sin utstyrsel i. Den var inte fin.
Hon grimaserade. Hon hade valt kläder från en strandbutik på flygplatsen med resonemanget att något avslappnat skulle passa bäst till hennes havskustssemester. Strand-avslappnat var hennes avsikt, men detta såg mest bara begagnat ut. De beigea byxorna satt något snävt, den vita bomullströjan var som ett tält och de tunna båtskorna var ännu mindre passande för kullerstensgator än hennes klackar hade varit! Hon fick ha ”inhandla några anständiga kläder” som högsta prioritet idag.
Laceys mage kurrade.
Näst högsta prioritet, tänkte hon och klappade sig på magen.
Hon begav sig ner med vått hår som droppade ner för ryggen, svängde in i köket och såg genom fönstret att bara några eftersläntrare stod kvar av morgonens fårflock. Hon undersökte köksskåpen och kylen som alla visade sig vara tomma. Det var fortfarande för tidigt för att bege sig ner till staden och hämta nybakat frukostbröd från bageriet på huvudgatan. Hon fick hitta något sätt att få tiden att gå.
”Få tiden att gå!” utbrast Lacey högt med glädjefylld röst.
När hade hon senast haft tid över? När hade hon någonsin tillåtit sig själv friheten att slösa tid? David var alltid så organiserad med den lilla tid de hade över. Gymmet. Brunch. Familjeaktiviteter. Drinkar. ”Fritiden” var alltid fullbokad. Lacey fick en plötslig uppenbarelse; själva planerandet av fritiden motsade friheten i det. Genom att låta David planera och diktera vad de gjorde med sin tid hade hon tagit på sig en tvångströja av sociala skyldigheter. Ögonblicket av klarhet träffade henne på ett vis som nästan liknade en buddhistisk upplysning.
Dalai lama skulle vara så stolt över mig, tänkte Lacey och klappade fröjdfullt ihop händerna.
Just då bräkte fåren ute på gården. Lacey bestämde sig för att nyttja hennes nyfunna frihet åt att spela amatördetektiv och ta reda på var fåren hade kommit ifrån.
Hon öppnade glasdörrarna och gick ut på altanen. Morgonens havsspray lade sig över hennes ansikte när hon gick längs trädgårdens lilla stig mot de två pälsbollarna som fortfarande stod och åt hennes gräs. När de hörde henne närma sig travade de klumpigt iväg utan någon som helst elegans och försvann genom en glugg i buskarna.
Lacey gick fram och kikade genom gluggen där hon såg en annan trädgård bortom det tjocka buskaget, fylld med klara blommor. Hon hade alltså en granne. I New York City hade hennes grannar varit asociala. Professionella sambos precis som hon och David, vars liv bestod av att lämna lägenheten innan soluppgången och komma hem efter solnedgången. Men denna granne, från den vackert omhändertagna trädgården att döma, njöt av ett härligt liv. Och hade får! Det fanns inte ett enda husdjur i Laceys gamla lägenhetshus – upptagna affärstyper hade inte tid för djur och inte heller lusten att dras med fällande hår eller bondgårdslukter. Så underbart det var att nu få bo så nära naturen! Till och med lukten av fårgödsel var en välkommen kontrast till hennes superstädade lägenhetshus i NYC.
När hon ställde sig upp igen märkte hon en nött gräsplätt, som en stig bildad av otaliga steg. Den ledde förbi buskaget mot klippkanten. Där stod en liten grind, praktiskt taget uppslukad av växterna. Hon gick fram och öppnade den.
En rad trappsteg hade karvats in i klippans sida som ledde ner till stranden. Det var som taget från en sagobok, tänkte Lacey, förtjust då hon försiktigt begav sig ner för stegen.
Ivan hade inte ens nämnt att hon hade en direkt gång till stranden från stugan, att om hon fick en längtan efter sand mellan tårna, kunde hon få det inom några minuter. Tänk att hon hade varit så nöjd över att bo på två minuters gångavstånd till tunnelbanan i New York.
Lacey tog sig ner för de ojämna trappstegen tills de tog slut ungefär en meter från stranden. Hon hoppade ner. Sanden var så mjuk att hennes knän lätt tog emot dunsen trots avsaknaden av stötdämpning i hennes billiga flygplatsskor.
Lacey tog ett djupt andetag och kände sig fullständigt vild och bekymmerslös. Den här delen av stranden var folktom. Fläckfri. Det måste ha varit för långt från alla butiker i staden för folk att promenera hit, antog hon. Det kändes nästan som hennes eget privata strandområde.
Hon såg åt det håll staden låg och fann en kaj som sträckte sig ut mot havet. Hon slogs omedelbart av minnet av att spela karnivalspel och den högljudda arkaden där deras pappa hade låtit dem spendera sina två pund. Det fanns en bio vid kajen också, mindes Lacey, exalterad över fragmenten av minnen som återvände till henne. Det var en liten åtta-sitsare som knappt hade ändrats sedan den byggdes, med mjuka, röda sammetsstolar. Deras pappa hade tagit med henne och Naomi för att se en obskyr japansk tecknad film där. Hon undrade hur många fler minnen hennes resa till Wilfordshire skulle dra fram. Hur många fler luckor i hennes minne skulle fyllas av att vara här?
Tidvattnet hade dragit sig tillbaka så att en stor del av kajens uppbyggnad var synlig. Lacey såg några hundrastare och ett par joggare. Staden hade börjat vakna. Det kanske fanns några kaféer som hade öppet nu. Hon bestämde sig för att ta den längre vägen längs stranden in till staden och började vandra åt det hållet.
Klippan sänktes ju närmare hon kom sitt mål och snart fanns det bara vägar och gator. Sekunden hon klev upp på trottoaren slogs hon av ännu ett minne, minnet av en marknad med presenningsbås som sålde kläder och smycken och konfektyr. En rad spraymålade siffror på marken indikerade båsens olika syften. Lacey kände en svallvåg av begeistring.
Hon svängde bort från stranden och mot huvudgatan – eller ”high street” som britterna kallade det. Hennes blick fångades av The Coach House ute på hörnet, där hon hade mött Ivan, innan hon gick vidare längs den flaggvävsbeklädda gatan.
Det var så annorlunda från att vara i New York. Tempot var lägre. Det fanns inga tutande bilar. Inga som knuffade varandra. Och, till hennes förvåning, hade faktiskt några av fiken öppnat.
Hon gick in i det första hon nådde – ingen kö syntes till – och köpte en americano och en croissant. Kaffet var perfekt bryggt, fylligt och svagt chokladsmakande; croissanten var en av smulig, flagigt bröd och smörig läckerhet.
Nu när magen äntligen var fylld bestämde sig Lacey för att få tag på lite kläder. Hon hade sett en trevlig liten klädesbutik på andra änden av gatan och började gå ditåt när doften av socker överföll hennes näsa. Hon vände huvudet och såg att en affär med hemmagjorda kolor precis hade öppnat sina dörrar. Oförmögen att avstå, gick hon in.
”Får det vara ett gratisprov?” frågade en man i ett vit- och rosa-randigt förkläde. Han gestikulerade mot ett silverfat med kuber i olika nyanser av brunt. ”Vi har mörk choklad, mjölkchoklad, vit choklad, karamell, knäck, fruktsmak och originalsmak.”
Laceys ögon vidgades. ”Kan jag smaka allihop?” frågade hon.
”Givetvis!”
Mannen skar små kuber av varje smak och höll fram dem åt Lacey. Hon tog den första i munnen och kände hur smaklökarna exploderade.
”Fantastiskt,” sa hon med munnen full.
Hon gick vidare till nästa. Om möjligt, var den ännu godare än den första.
Hon tog smakprov på smakprov och de verkade bara bli godare och godare för varenda en.
När Lacey till sist hade svalt sin sista tugga gav hon sig själv knappt ett ögonblicks återhämtning innan hon utbrast, ”Jag måste skicka några av dessa till min systerson. Håller dem om man skickar dem med posten till New York?”
Mannen flinade och drog fram en platt kartonglåda kantad med foliepapper. ”Om du använder vår särskilda leveranslåda så går det,” sa han med ett skratt. ”Det blev en sån populär efterfrågan att vi designade dem specifikt för det ändamålet. Smal nog att passa genom brevluckan och lätt nog att hålla nere portokostnaden. Du kan köpa frimärken här också.”
”Vad innovativt,” sa Lacey. ”Ni har tänkt på allt.”
Mannen fyllde lådan med en kub av varje smak, stängde den med paketeringstejp och satte på de rätta frimärkena. Efter att ha tackat och betalat tog Lacey sitt lilla paket, skrev Frankies namn och adress på framsidan och postade det genom den traditionella röda postlådan på andra sidan gatan.
När den hade försvunnit på andra sidan insåg Lacey att hon lät sig distraheras från sin huvudsakliga uppgift – att hitta bättre kläder. Hon var återigen på väg mot en klädbutik när hon distraherades av ett skyltfönster i affären bredvid postlådan. Det skildrade Wilfordshires strand, med kajen som nådde ut i havet, men hela scenen var gjord av pastellfärgade makroner.
Lacey ångrade plötsligt croissanten hon hade ätit och all kola hon hade smakat; den utsökta synen fick henne nästan att salivera. Hon knäppte ett kort för Bishop Girlz-chatten.
”Kan jag hjälpa dig?” frågade en mansröst bredvid henne.
Lacey sträckte på ryggen. I dörröppningen stod butiksägaren, en stilig man i fyrtioårsåldern med tjockt, mörkbrunt hår och en definierad käklinje. Han hade glimmande gröna ögon med skrattlinjer runtom som omedelbart avslöjade honom som en livsnjutare, samt en solbränna som antydde att han ofta var på färder i varmare klimat.
”Jag bara fönstershoppar lite,” sa Lacey, men hennes röst lät som om någon tryckte på hennes stämband. ”Jag gillar ert skyltfönster.”
Mannen log. ”Jag gjorde det själv. Vill du komma in och smaka lite av kakorna?”
”Jag skulle gärna det men jag har nyss ätit,” förklarade Lacey. Croissanten, kaffet och kolorna verkade svälla i hennes mage, knorrade runt och gjorde henne lite illamående. Lacey insåg plötsligt vad det var som hände – det var den sedan länge förlorade känslan av fysisk attraktion som satte fjärilar i hennes mage. Hennes kinder blev plötsligt varma.
Mannen skrattade till. ”Jag hör på din accent att du är amerikan. Så du vet kanske inte att här i England har vi något vi kallar ’elevenses’. Det är att fika mellan frukost och lunch.”
”Jag tror dig inte,” svarade Lacey och kände hur det ryckte i mungiporna. ”Elevenses?”
Mannen satte handen mot hjärtat. ”Jag lovar att det inte är en försäljningsteknik! Det är den perfekta tiden för te och kakor eller te och mackor eller te och kex.” Han gestikulerade med armarna genom dörröppningen mot glasskåpet, fyllt med kreativt formade sötsaker i allra högsta grad. ”Eller allihop.”
”Så länge man äter det med te?” skojade Lacey.
”Precis,” svarade han. Hans gröna ögon tindrade busigt. ”Du får till och med smaka innan du köper.”
Lacey kunde inte motstå längre. Oavsett om det var sockrets beroendeframkallande effekt som lockade henne eller, mest troligt, den magnetiska dragningen till detta vackra exemplar av en man, gick Lacey in.
Hon såg ivrigt på med vattnande mun när mannen tog en rund, tårtliknande sak från glasskåpet, fyllde den med smör, sylt och grädde och skar upp den i fina fyrkanter. Det hela gjordes på ett nästan teatraliskt vis, som om han framförde en dansrutin. Han placerade bitarna på en liten assiett och höll fram den till Lacey, balanserad på fingertopparna, och avslutade den självsäkra uppvisningen med ett blomstrande, ”Et voilà.”
Lacey kände hur värme sköljde över hennes kinder. Hela uppträdandet hade varit tydligt flirtigt. Eller var det bara önsketänkande?
Hon sträckte sig efter en av bitarna på assietten. Mannen gjorde detsamma och rörde hennes bit med sin egen.
”Skål,” sa han.
”Skål,” lyckades Lacey svara.
Hon stoppade bakelsen i munnen. Det var en smaksensation. Tjock, söt koagulerad grädde. Jordsgubbsylt så fräsch till smaken att skarpheten fick hennes smaklökar att pirra. Och själva brödet! Kompakt och smörig, någonstans mellan söt och kryddig och åh-så-tröstande.
Smakerna väckte plötsligt ett minne till liv i Laceys hjärna. Hon, Naomi och deras föräldrar, alla sittande runt ett vitt metallbord i ett upplyst fik, där de slukade sylt- och gräddfyllda bakelser. Hon slogs av tröstande nostalgi som en blixt.
”Jag har varit här förut!” utbrast Lacey innan hon ens hade hunnit svälja.
”Jaså?” löd mannens roade svar.
Lacey nickade entusiastiskt. ”Jag åkte till Wilfordshire som barn. Det här är scones, inte sant?”
Mannens ögonbryn lyftes i genuin nyfikenhet. ”Ja. Min pappa ägde fiket innan mig. Jag använder fortfarande hans recept för att göra scones.”
Lacey blickade bort mot fönstret. Fastän det nu fanns ett inbyggt säte av trä med en babyblå stolsdyna på och ett matchande, rustikt träbord, kunde hon föreställa sig hur det hade sett ut för trettio år sedan. Plötsligt kände hon hur hon transporterades tillbaka till det ögonblicket. Hon kunde nästan återkalla känslan av brisen mot sin nacke och den kladdiga sylten på fingrarna. Svetten i knävecken… Hon kunde till och med minnas ljudet av skratt, ljudet av hennes föräldrars skratt. De bekymmerslösa leendena på deras ansikten. De hade varit så lyckliga, visst var det så? Hon var säker på att det hade varit genuint. Varför hade allt då fallit isär?
”Är du okej?” hördes då mannens röst.
Lacey drogs tillbaka till nuet. ”Ja. Ursäkta. Jag fastnade i minnena. Smaken av era scones tog mig trettio år bak i tiden.”
”Tja, du måste verkligen ta elevenses nu,” sa mannen och skrattade. ”Kan jag fresta dig?”
Pirret som reste över hela Laceys kropp gav henne intrycket av att vad han än frestade med, i den där mjuka dialekten, med de där lockande, vänliga ögonen, skulle hon tacka ja till. Så hon nickade – hennes hals var plötsligt för torr för att formulera ord.
Han slog ihop händerna. ”Underbart! Låt mig duka upp hela köret. Du ska få hela den engelska upplevelsen.” Han vände sig för att gå men kom på sig och såg tillbaka: ”Jag är Tom, förresten.”
”Lacey,” svarade hon och kände sig som en kärlekskrank tonåring.
Medan Tom var upptagen i köket, slog sig Lacey ner vid fönstret. Hon försökte att locka fram fler minnen från tiden hon hade spenderat här men det verkade inte finnas något mer att komma ihåg. Bara smaken av scones och familjeskratten.
Ett ögonblick senare återvände den stiliga Tom med ett kakfat fullt med mackor utan kanter, scones och ett urval av flerfärgade muffins. Han ställde ner tekannan bredvid kakfatet på bordet.
”Jag kan inte äta allt det där!” tjöt Lacey.
”Det är för två,” svarade Tom. ”På huset. Det är inte artigt att låta damen betala på första dejten.”
Han satte sig bredvid henne.
Hans framfusighet förvånade Lacey. Hon kände pulsen fladdra. Det var så längesen hon hade pratat med en man på något som helst flirtigt vis. Det fick henne att känna sig som en fånig tonåring igen. Tafatt. Men det kanske bara var en brittisk sak. Kanske betedde sig alla engelsmän på det viset.
”Första dejten?” upprepade hon.
Innan Tom hann svara, pinglade klockan ovanför dörren. En grupp på cirka tio japanska turister trängde sig in i butiken. Tom flög upp ur stolen.
”Åh nej, kunder.” Han såg ner på Lacey. ”Vi får spara den där dejten, okej?”
Med samma självsäkerhet som tidigare rundade Tom disken och lämnade Lacey med orden fast i halsen.
Nu när butiken var trång av turister blev det högljutt och rastlöst. Lacey försökte att hålla ett öga på Tom medan hon slukade sina elevenses, men han var upptagen med att ta beställningar från de kacklande turisterna.
När hon var klar försökte hon att vinka hejdå till honom, men han hade försvunnit in i köket och såg henne inte.
Hon kände sig lite besviken – och extremt mätt – när hon lämnade fiket och åter begav sig ner för gatan.
Sedan stannade hon upp. Ett tomt skyltfönster mittemot fiket hade fångat hennes blick. Det satte någon djupliggande känsla i rörelse inuti henne, tog andan ur henne. Den affären hade varit någonting förut, något som de djupaste vrårna av hennes barndomsminnen ville minnas. Något krävde att hon tog en närmare titt.