Читать книгу Claes Flemings tider - Fredrik Cygnaeus - Страница 26

Väl gifs ett annat, tusenfallt mer klangfullt,

Då det från flickans blyga läppar hviskas.

Du känner det. Kanske du re'n det hviskat,

Fast mig det icke gäller mer; — måhända

Mig aldrig gällt. — Åt den, som smäktar efter

En doft af blomsterånga, kastar du

En skyl af ax, som höstligt nedermejats.

Då bröstet flämtar efter vårens flägt,

Du vill det stänga in i qvafva kammarn,

I hvilken vinterns köld sig qvalmigt upplöst.

Då barmen, sjuk, blott vet ett läkemedel,

Som heter: kärlek, älskarinnans kärlek,

Du slungar mot den hän ett annat namn,

Som vekt och varmt, då det ifrån dig går,

Likt meteoren, svärmande på fästet,

Likt denna faller stenhårdt, kyldt från himlen.