Читать книгу Claes Flemings tider - Fredrik Cygnaeus - Страница 89

Du blida dufva! Du min dystra lefnads

Hngsvalelse och tröst. I dig jag finner.

Allt, hvad i lifvets skeppsbrott gick förloradt.

Ditt lif jag ryckte fordom undan döden;

Skall jag dig kunna hägna ock emot

Roffåglarne, som omkring dig slå neder?

Det kan bli svårt; ja svårare ån störta

Den, som förtrampat allt och allt vill värna.

Med dig min själ förlorad ginge helt:

Du faster mig ännu vid menskligheten.

Nar jag din oskuld icke mer får se,

När jag din kärleks värma ej mer känner,

Då råder om mitt väsen endast hatet,

Blindt, mörkt, och fäller den oblidkligt kallt,

Som från mitt folk och mig har röfvat allt.

Hon går inåt.