Читать книгу Himlauret eller det profetiska ordet - Fredrik Franson - Страница 4

Innehållsförteckning

Domedagen och den sanna beredelsen derför.

Att Kristi tillkommelse, jemförd med andra sanningar, intager en mycket mera framstående plats i bibeln, än den fått uti de troendes hjertan i allmänhet, är uppenbart. Icke mindre än 318 gånger nämnes denna sanning i nya testamentet, sålunda gifvande den en mera framskjuten plats än någon annan sanning. Endast i brefven häntydes derpå 67 gånger, hvaremot på försoningen endast 57 gånger. Hvarje invändning emot dess betoning vare sig i tal eller skrift, är sålunda alldeles obehörig.

Vi vilja begynna med betraktelsen af: Domedagen och den sanna beredelsen derför.

"Det var en torr början," hör jag någon utropa. Till svar får jag upplysa, att dessa ord endast äro ett annat uttryck för innehållet af en hel bok i bibeln, nämligen Uppenbarelseboken. Hvad är väl egentligen summa summarum af denna bok? Jo, med undantag af några få verser uti början af kap. 21, hvilka beskrifva det egentliga evighetstillståndet, utgör hela boken ingenting annat än en framställning af domedagens olika händelser.

Hvad är väl första kapitlet, om ej en beskrifning på domaren sjelf, Jesus Kristus, åt hvilken "all dom är gifven?" Joh. 5:22.

Hvad innehålla väl andra och tredje kapitlen, om ej sju varningsbref från domaren till hans folk att vara honom trogna, till dess han kommer, så att de må undgå att med verlden fördömas?

Märk uttrycken: "Annars kommer jag snart till dig," 2:5, och samma uttryck i v. 16. Vidare: "Jag är den, som ransakar njurar och hjertan," v. 23. "Om du icke är vaken, skall jag komma öfver dig som en tjuf," 3:3. "Jag skall utspy dig ur min mun," v. 16. "Den som öfvervinner" och "den som har öra, han höre." Kan något vara tydligare, än att domaren här påminner de sina om, att "domen skall begynna på Guds hus." Skilsmessan försiggår emellan dem, som "hört" och "öfvervunnit," och de andra på det sätt, att de förra upptagas och de senare qvarlemnas. Denna delning utgör just domen öfver Guds folk—åtminstone rörande den frågan, huruvida de ega lif eller ej. Efter upptagandet synas de dömas rörande sin trohet, då lönen skall utdelas.

Hvad innehålla kap. 4 och 5, om ej den skönaste beskrifning på dem, som dömts "värdiga att undfly allt detta, som skall komma," efter deras upptagande i härligheten, kap. 4, och domarens högtidliga förklaring, att han har rätt också att döma den qvarlemnade ogudaktiga verlden? Han bevisar sig verkligen ega denna rätt genom att djerft taga bokrullen (= testamentshandlingarna till jorden och symbolen af hans domarevärdighet) ur hans hand, som satt på tronen, hvilken handling sanktionerades af helgon och änglar, ja, af allt skapadt, kap. 5.

Hvad utgöra kap. 6-19 annat än domens utförande öfver jordens folk, förorsakande bland annat hos många det härliga resultatet, beskrifvet hos profeten: "När Herrens domar gå öfver jorden, skola folken lära sig rättfärdighet," Es. 26:9. "De komma och tillbedja för dig, ty dina domar hafva blifvit uppenbara!" Upp. 15:4.

Märk huru orden "domar," "dom" och "döma" oupphörligt förekomma i dessa kapitel. I kap. 6 läsa vi om krig, hungersnöd och pest, hvarigenom 1/4 af jordens befolkning bortsopas; i kap. 8: "Många menniskor dogo;" i kap. 9 har det redan gått så långt, att det talas om "de öfriga menniskorna, som ej hade blifvit dödade genom dessa plågor;" i kap. 11 läsa vi: "Din vrede kom och tiden, att de döda skulle dömas;" kap. 12: Domen öfver satan att nedkastas; kap 13: Domen öfver menniskorna genom antikrist och den falske profeten; kap. 14: "Stunden, för hans dom har kommit;" kap. 15: "Dina domar ha blifvit uppenbara;" kap. 16: "Rättfärdig är du, att du har dömt så;" "sanna och rätta äro dina domar;" kap. 17: "Kom hit; jag skall visa dig domen öfver skökan;" kap. 18: "Stark är Herren Gud, som har dömt henne;" kap. 19: "Han har dömt, den stora skökan," och domen öfver antikrist och den falske profeten; kap. 20: Domen öfver satan och domen under de tusen åren (nämligen i samma bemärkelse, som då vi läsa om t.ex. Jeftah, att han dömde, d.v.s. styrde, regerade öfver Israel i 6 år, eller om Simson, att han hade dömt Israel i 20 år); och slutligen domen framför den hvita tronen, v. 11-15.

Äfven större delen af kap. 21 och 22 tala om Kristi och hans heligas dom, d.v.s. regentskap från det himmelska Jerusalem öfver jordens nationer under de tusen åren. "De skola regera," läsa vi, "i evigheters evighet," eg. "intill" (eis) "tidsåldrars tidsåldrar," sålunda icke under "tidsåldrars tidsåldrar," hvilket ju blefve att regera längre än Jesus sjelf (som ju ej skall regera längre än under de tusen åren, 1 Kor. 15:24), utan till början af den egentliga evigheten, som benämnes tidsåldrarnas tidsåldrar.

Vi hafva nu liksom "i anden" öfverfarit hela Uppenbarelseboken och funnit, att den utgör en beskrifning på domedagen eller "Herrens dag," som den kallas i Uppb. 1:10.

Johannes var i anden (sålunda ej i verkligheten utan öfverförd i ett hänryckningstillstånd) på denna dag och såg liksom ett panorama öfver det hela. Vi hafva gjort detsamma. Men liksom Johannes beskref allt noga, vilja vi ock noga genomgå, hvad han skrifvit. Dock vilja vi först anföra flera ställen ur andra delar af Guds ord, der det talas om "domens dag," "den yttersta dagen" och "Herrens dag" eller "Kristi dag"—alla uttryck, hvarmed nästa tidsålder betecknas. Vi önska nämligen framställa dessa sanningar så tydligt, att äfven den mest enfaldige må kunna fatta desamma. Detta är så mycket vigtigare, som vi från barndomen insupit de mest förvillande uppfattningar rörande många af bibelns sanningar. Vi hafva t.ex. från barndomen föreställt oss, att yttersta dagen eller domens dag vore en dag på 24 timmar samt att derunder vore att vänta endast pina och lidande. Uti 2 Petr. 3:7 läsa vi om "de ogudaktiga menniskornas doms och förtappelses dag," men i följande vers säges oss lyckligtvis, huru lång den är, nämligen 1,000 år. Dessa uttryck: "En dag är för Herren såsom tusen år," och "han är långmodig för eder skull" o.s.v. användas nästan beständigt på tiden före Kristi tillkommelse, under det att de helt tydligt utgöra en klar definition på betydelsen af ordet domedag och längden deraf och visa oss, att Herren är så långmodig för vår skull, att han tager ett helt årtusende till domedag i stället för att afgöra allt på 24 timmar.

Gud tänker på sina barns många böner för judars och hedningars omvändelse och skall icke nöja sig med de svar på bönhörelse, han gifvit oss före sin sons tillkommelse. O, nej, "för vår skull," för vårt trägna arbetes och våra innerliga böners skull tager han 1,000 år till domedag, så att skaror måtte frälsas såväl under vedermödan som under den långa tid, då satan är bunden.

Uttrycket "den yttersta dagen" förekommer fyra gånger i kap. 6 af Johannis evangelium, nämligen i v. 39, 40, 44, 54. Och på alla ställena säges det, att Herren skall uppväcka de troende "på den yttersta dagen." Huru kan detta stämma öfverens med de troendes uppståndelse redan vid början af de tusen åren? Skulle yttersta dagen vara detsamma som domen framför "den hvita tronen" eller de tusen åren, Uppb. 21:11, då stämmer det icke alls in. Men det är den icke, utan "yttersta dagen" är detsamma som "domedagen" och är sålunda tusen år lång. Jesus säger icke i Joh. 6, vid hvilken tid af yttersta dagen de rättfärdigas uppståndelse skall försiggå, om vid dess morgon eller dess afton; Uppenbarelseboken åter, som uppenbarar händelsernas ordning, upplyser oss om, att den sker vid dagens början, 20:5, 6. Likaså säges uti 2 Petr. 3:10, att på "Herrens dag" skola "elementen upplösas af hetta och jorden och de verk, som äro derpå, förbrännas," men utan att angifva, om detta skall ske vid början eller slutet af dagen. Åter kommer Uppenbarelseboken oss till hjelp och visar, att denna katastrof skall ske först vid dagens afton, efter de tusen årens slut, 21:1.

Rörande det andra missförståndet, eller att domedagen uteslutande skulle vara full af fasa, se vi, huru annorlunda redan gamla testamentets heliga föreställde sig saken, då t.ex. psalmisten utbrister: "Himmelen fröjde sig och vare glad, hafvet bruse. Alla skogens träd juble, ty han kommer för att döma jorden!" Ps. 96:11-13. Likaså Ps. 98: "Strömmarne klappe i händerna, alla berg juble, när han kommer till att döma jorden." Orsaken till deras jubel vid tanken på domedagen angifves i nästa vers: "Han skall döma jordens krets med rättfärdighet och folken med rättvisa," vers 9.

När Paulus predikade på Areopagen i Atén om den man, genom hvilken Gud skulle "döma verlden med rättfärdighet," menade han icke endast att varna dem för straffet för deras orättfärdigheter, utan äfven att trösta dem med den rättfärdighets spira, som Guds son då skall föra öfver jorden. Jfr Luk. 13:35.

Uttrycket "Herrens dag" begagnas mycket ofta af de gamla profeterna och genom hela bibeln för att fastställa samma sak eller de förfärliga straffdomar, den regeringsprocess, som skall öfvergå menskligheten och de derpå följande tusen fridsåren—med andra ord den tid, då han gör sig känd såsom Herre. Uti 2 Mos. 6:3 säger Gud till Moses följande märkliga ord: "Jag uppenbarade mig för Abraham, för Isak och för Jakob såsom Gud allsmäktig, men under mitt namn af Herren gjorde jag mig icke känd af dem." Moses deremot fick lära känna, att Gud var Herre, då han såg straffdomarne öfver Egypten.

Följande bibelställen gifva oss en god idé om denna dags karaktär: "Si, Herrens dag kommer grym och med harm och med glödande vrede för att göra landet till en ödemark och för att utrota dess syndiga inbyggare. Jag skall göra en man sällsyntare än finaste guld och en menniska sällsyntare än guld från Ofir. Jag skall skaka himmelen, och jorden skall bäfva på sitt rum vid Herren Sebaots harm och på hans glödande vredes dag." Es. 13:9, 12. "Hvad viljen I med Herrens dag? Den är mörker och icke ljus. Det skall gå eder såsom den, som flyr för ett lejon och mötes af en björn." Am. 5:18, 19. "Sol och måne svartna, och stjernorna draga in sin glans. Och Herren skall ryta ifrån Sion." Joel 3:15-16. "När Herrens dag låter höra sig, bittert ropa då de starke. En vredens dag är den dagen, en dag af nöd och ångest, en dag af ödeläggelse och förödelse, en dag af mörker och dimma, en dag af moln och töcken och en basunens och härskriets dag för de befästa städerna och för de höga tinnarne. Och jag skall tränga folket, att de skola gå såsom blinda, emedan de hafva syndat mot Herren, och deras blod skall kastas kring såsom stoft, och deras kött såsom träck. Äfven deras silfver och deras guld skall icke kunna hjelpa dem på Herrens vredes dag, och af hans nitälskans eld varder hela jorden förtärd; ty han skall göra plötsligt slut på alla, som bo på jorden." Sef. 1:14-18.

Att dock icke bokstafligt hvarje menniska dödas, såsom adventister och andra påstå, ses af det följande kapitlet: "Söken Herren—söken ödmjukhet! Törhända kunnen I varda bergade på Herrens vredes dag." Sef. 2:3. "Jag skall låta qvarblifva af dig ett folk, ödmjukt och undergifvet, och dessa skola förtrösta på Herrens namn." Sef. 3:12. Det är här som i beskrifningen på Noas flod, der också uttryck begagnas som: "Jag vill utrota ifrån jorden alla varelser, som jag har gjort," 1 Mos. 7:4, och "allt kött förgicks" och "alla menniskor," 1 Mos. 7:21, och dock läsa vi der om att några, nämligen de åtta, blefvo räddade. Så ock här. Några af Israel och några af de andra folken skola omvända sig under vredestiden och sedan begynna att fortplanta en rättfärdig befolkning. Att icke Herrens dag endast upptages af straffdomar visar t.ex. Sak. 14, som begynner med orden: "Herrens dag kommer," v. 1. Vi läsa der, efter beskrifningen på, att Herren satt sina fötter på oljoberget, då domen utföres, att Herren sedan skall "vara konung öfver hela landet," v. 9, att "ingen förbannelse skall mer ega rum," v. 11, att alla öfverblifna af de folk, som hade kommit emot Jerusalem år efter år "skola draga upp för att tillbedja Herren Sebaot, och för att fira löfhyddohögtiden," v. 16, och att på samma "dag, som brinner såsom en ugn," skall "rättfärdighetens sol uppgå med salighet under sina vingar" för några, hvilka skola "gå ut och springa som gödda kalfvar." Mal. 4:2.

Nya testamentets sista kapitel slutar med Kristus såsom "den klara morgonstjernan," och gamla testamentets sista kapitel talar om honom såsom "rättfärdighetens sol." För nya testamentets folk kommer Herren såsom morgonstjernan, och det gäller för dem att vaka genom nattens ensliga timmar för att bli upptagna. Brudskarans upptagande är första tilldragelsen på Herrens dag. Derefter komma straffdomarna, som afslutas med, att Herren framträder offentligt och sätter sina fötter på oljoberget; det är då solen uppgår till dagen, det är då Israel får se honom, blir frälst och jordens förnämsta folk under de tusen åren. Liksom i nordliga länder tiden just före solens uppgång är den allra kallaste, och i sydliga länder denna tid är den osundaste, ity att då strid liksom pågår emellan å ena sidan kölden eller nattens dimmor och osunda ångor och å andra sidan solen, så synes det, att den tid, som föregår Herrens uppenbara tillkommelse, då han nedstiger på oljoberget, skall bli den förfärligaste, jorden någonsin skådat.

På några ställen synes dock, som profeterna räknat Herrens dags början endast från solens uppgång på densamma, såsom i Joel 2:31, der vi läsa, att "solen skall förvandlas till mörker och månen till blod, innan Herrens stora och förskräckliga dag kommer," och Mal. 4:5: "Si, jag skall sända eder Elia, profeten, förrän Herrens dag kommer, den stora och förskräckliga." Uttrycken "stora och förskräckliga" synas visa, att de mena sjelfva höjdpunkten af straffdomarna, då Herren nedgör de stora antikristiska arméerna. Det var denna Herrens dag, som icke skulle komma öfver de troende såsom en tjuf, 1 Tess. 5:4, emedan de voro "dagens barn" och "hörde dagen till," v. 8. Kristus och hans folk skola nämligen döma och regera tillsammans med hvarandra. Det vore då, menar aposteln, lika orimligt, att Guds barn skulle drabbas af detta elände, som om en domare skulle döma sina egna barn, och särskildt om han insatt dem till sina egna meddomare, 1 Kor. 6:2, och medregenter. Nej; det är verlden, som är som en upprorisk stad, uti hvilken konungen har några trogna. När nu staden skall straffas med undergång, sänder han först bud på sina trogna att möta sig på en viss plats utanför stadens område för att der välkomna dem, belöna dem för deras trohet och för att låta dem derifrån hjelpa till med att bombardera staden och till sist få åtfölja honom tillbaka, då stormningen af densamma skall försiggå. Vi skola få vara med honom i det himmelska Jerusalems kamrar, medan dessa förut påpekade förfärliga Herrens bomber slå ned under vredestiden, som synes komma att upptaga 7 år, hvarom mera senare. Att vi såsom hans meddomare, enligt löftet: "Veten I icke, att de heliga skola döma verlden," 1 Kor. 6:2 (se ock Uppb. 2:26, 27), skola hjelpa till att rikta dessa bomber, betyder med andra ord, att vi, genom våra vittnesbörd om den och den stadens, det och det landets större eller mindre motstånd mot evangelium, skola föranleda, att större eller mindre straffdomar bli dem tillmätta.