Читать книгу Himlauret eller det profetiska ordet - Fredrik Franson - Страница 5

Innehållsförteckning

Vakna! Vakna!

Uppenbarelseboken. Kap. l-5.

Af det föregående hafva vi sett, att Guds bestämda afsigt är att underlägga sig jorden och ej i längden tillåta ogudaktigheten att rasa som den vill. Som detta ej kan ske genom nåd och barmhertighet, måste han låta det ske genom den ena domshandlingen efter den andra, hvarunder dock Gud tillbjuder dem nåd, som ej förhärdat eller förhärda sig. Vi hafva sett, att han skall göra sig känd såsom Herre[1] och att menniskorna måste välja, antingen att omvända sig eller att utrotas. Satan har haft sex dagar (= 6,000 år) att på dessa vara denna verldens furste och gud. Det är ej för mycket då, att Herren får en dag (= 1,000 år), som tillhör honom. Detta handlingssätt är för resten intet nytt, i ty att Herrens ande redan på Asas tid dref konungen att församla folket och, fatta det beslutet, att "de skulle söka Herren, sina fäders Gud, af hela sitt hjerta och af hela sin själ, och att hvar och en, som icke sökte Herren, Israels Gud, han skulle DÖDAS, både liten, och stor, både man och qvinna." 2 Krön. 15:12, 13.

Sakernas ställning blir mer och mer förtviflad i verlden. Och vi kunna tacka Gud icke endast för Uppenbarelseboken, som visar oss, hvad som komma skall, utan rent af tacka Gud för Uppenbarelsebokens straffdomar, ty de äro de bästa Gud kan sända. Om en person måste genomgå en operation, tycker han ju bäst om, att den företages med det första. Verlden har en operation att genomgå, ty något annat hjelper den ej; bäst då att välkomna knifven. Syndafloden var nog den bästa välsignelse, Gud då kunde sända i ty att menniskornas ondska eljest hade gått så öfver alla bräddar, att den snart förvandlat jorden till ett helvete. Bäst var sålunda att utrota det slägtet och börja ett nytt med den rättfärdige Noas familj.

Uppenbarelseboken handlar sålunda om framtiden, och hvarje tolkning af den, som förlägger densamma eller en del af den till förfluten tid (räknad från den tidpunkt då den skrefs, som allmänt antages vara omkring år 95), strandar ohjelpligt redan emot första versen i boken, der det heter, att Herren visat Johannes, "hvad som snart skall ske" (märk, icke hvad som har skett.) Om någon sålunda skulle påstå, t.ex. att "vilddjuret," 13:1, framställer den gudsfientliga verldsmagten ända från Faraos dagar och sedan hela tiden, eller att gossebarnets upplyftande, 12:5, framställer Kristi himmelsfärd m.m., så se vi, att dessa förklaringar, huru träffande de än må synas vara, ej hålla profvet, då ju dessa händelser redan då tillhörde det förflutna.[2] Att Uppenbarelseboken bör läsas och förstås lika bokstafligt som andra bibelns böcker, är bland annat klart deraf, att Herren sjelf förklarat det, som han talat i bild. Såsom exempel derpå vilja vi endast hänvisa till ett enda kapitel, det 17, der icke mindre än fem den helige andes förklaringar finnas. "De sju hufvudena" förklaras vara "sju berg" och "sju konungar," v. 9; "vilddjuret, som uppstiger ur afgrunden," förklaras vara en konung, "den åttonde," v. 11; "de tio hornen" förklaras vara "tio konungar," v. 12, "vattnen, på hvilka skökan sitter," förklaras vara icke vanliga vatten, utan "folk, skaror, slägter och tungomål." "Qvinnan" förklaras vara icke en verklig qvinna, utan en stad, nämligen "den stora staden Babylon," v. 18, 18:2, som synes komma att ännu en gång träda fram på verldsarenan.

Vi sade, att första kapitlet beskrifver domarens utseende, hans, som vandrar pröfvande midt ibland de sju ljusastakarna eller de sju församlingarna, v. 13, hvilka han hvilket ögonblick som helst kan "stöta bort från sitt rum" och som "håller i sin hand" "de sju stjernorna" eller församlingsäldste, hvilka han hvilket ögonblick som helst kan bortslunga från den andliga verksamhetens firmament, om de ej äro honom trogna. Hans ögon äro en domares, "såsom en eldslåga." Många menniskor hafva en blick så skarp, att det förekommer oss, som de skulle kunna genomborra oss med styrkan deraf; dock är den blicken endast en menniskas. Hvilken skärpa måste det ej ligga i denna blick! Den om Niagarafallet ("mycket vatten") påminnande "rösten," v. 15, och "det tveeggade svärdet," allt passar in på hans framträdande i egenskap af domare. Men han är icke endast domare utan äfven fångvaktare. "Han har nycklarna till döden och dödsriket," han är herskare öfver lefvande och döda. Sedan Johannes, förskräckt af synen, blifvit tilltalad med orden: "Frukta icke, jag var död och se jag lefver" o.s.v., får han nu uppdraget att skrifva domarens varningsord till de församlingar, till Guds folk, med hvilka "domen skall begynna." Må det förunnas såväl evangelister som församlingslärare i våra dagar att få ett sådant personligt möte med Herren, att de sedan må kunna säga de slumrande troende sanningen, lika allvarligt som Johannes gjorde det. Jakob hade haft ett sådant möte med Herren, då han sade: "Sucken icke, mina bröder, mot hvarandra, se domaren står för dörren," Joh. 5:9. Paulas likaså, då han sade: "Dömen derför icke i förtid, innan Herren kommer." 1 Kor. 4:5. Petrus äfven, då han skref: "Och om I såsom fader åkallen den, som utan anseende till person dömer efter hvars och ens gerning, så vandren i fruktan under edert främlingsskaps tid," 1 Petr. 1:7.

Det torde ej finnas något uppdrag, som är så viktigt för Herrens offentliga vittnen, särskildt nu så nära Herrens tillkommelse, som att förbereda Guds församling på dess förestående ransakning. Den blir tvåfaldig, först rörande egandet af lifvet, och för det andra rörande lönen.

Skola alla troende upptagas, när Herren kommer? Det är en fråga, som mycket sysselsätter de troende. Ställen sådana som: "Men äro vi barn, så äro vi ock arfvingar," Rom. 8:17; "de, som hafva dött i Kristus skola uppstå först," 1 Tess. 4:16 (alla sålunda) och "vi, som lefva," (icke några endast) "skola förvandlas," synas tydligt bevisa, att alla de troende skola upptagas. Andra ställen, såsom: "Vaken fördenskull alltid och bedjen, att I mån aktas värdige att undfly allt detta, som skall komma, och att ställas inför menniskans son," Luk. 21:36, och "Genom tron togs Enok bort," Ebr. 1l:5, synas visa, att det är en särskild värdighet, som till och med en troende måste förskaffa sig, och att han sålunda ej bör låta sig nöja med att han helt enkelt är en troende. Den bön, som här omtalas, kanske somliga aldrig bedja. Och om sjelfva förvandlingen skall bli en troshandling å vår sida—likasåväl som en allmaktshandling, å Guds—framställer sig den frågan: Huru många hafva en så stark tro, att de kunna taga ett sådant trossteg?

Att förunnas det stora företrädet att slippa att dö, slippa att genomgå den process, som är hela slägtet förelagd, är ingen småsak. När vi dö, är det ingenting nytt, som vi måste tro oss till. Att själen lemnar kroppen, är en process, som, äfven försiggår med de ofrälsta, och att de troendes andar då höja sig till den atmosfer, för hvilken de passa, och att de ofrälsta sjunka till det rum, som de äro beqväma för, ligger, synes oss, i sjelfva sakens natur. Men då vi skola förvandlas, är det något nytt som måste fram, nämligen den förhärligade kroppen.

Den frågan uppstår lätt här: Om nu de troende, som lefva, skola förvandlas genom en trosakt, skulle man då ej kunna antaga, att detsamma skulle bli förhållandet med de döda, att de äfven genom tro skola frambringa sina uppståndelsekroppar. Vi hafva ibland undrat, om Paulus menade något sådant, då han sade: "Att jag om möjligt måtte hinna fram till uppståndelsen från de döda." Fil. 3:11. Så skulle vi aldrig uttrycka oss, utan hellre tala vi om nödvändigheten af att få en salig död, att komma väl in i paradiset. Skulle man få tro, att Paulus, syftade på denna trosakt med detta uttryck, då är det ej underligt, att han så innerligt önskade att redan här, "vara funnen i Kristus" och att "likbildas till hans död."

Frågan uppstår, huru det då skall gå med svaga kristna, som i tron hafva afsomnat. Vi veta ej så mycket om, hvad som försiggår inom dödsrikets boningar, men ehuru vi ej tro på någon skärseld i katolsk bemärkelse, kunde det dock vara tänkbart, att en mognad, ett fullkomnande egde rum hos de afsomnade uti mellantillståndet. Skola vi finna det underligt, om andens ständiga varande hos Jesus skulle åstadkomma mognad både uti tro och kärlek? Tro i motsats till åskådning skall ej finnas till på andra sidan grafven, men tro i bemärkelse af förtroende, tillit skall finnas der i ännu högre grad än här. "Men nu förblifva tro, hopp, kärlek, dessa tre." 1 Kor. 13:13.

Vare nu med det förut nämda huru som helst, ett är visst, att något sådant tillfälle till att mogna få ej de lefvande troende i det ögonblick, som Herren kommer. De få ej heller någon dödsbädd, som många fått. Nej, de måste vara fullt redo att gå i det ögonblick, man icke vet, eller ock blifva qvar. Likasom uti en jordisk familj oftast finnas sjuka såväl som friska barn, så är det tyvärr ock i Guds församling. Somliga äro "sjuka i ordträtor och spörsmål," andra ligga bundna i girighet, njutningslystnad m.m. De hafva sällan tid att läsa bibeln eller att bedja. De äro afund-sjuka, sjuka i många hänseenden, och de veta, att de så äro. Huru skall Herren kunna taga upp dessa sjuklingar i ett ögonblick till himmelen? Omöjligt! I himmelen finns intet hospital. Förvandlingen har inflytande på deras kroppar, men ej på deras själar. Kan då Gud lemna dem qvar, då de ju, ehuru sjuka, dock ännu hafva lif, äro hans barn? Det förekommer lika orimligt.

Hvad göra? Vår mening är, att vi hålla på att inkomma eller hafva redan inkommit på en tid, då det gäller för dessa sjuka att välja emellan antingen att taga till sig salfvan från Gilead och bli friska eller ock att dö den andliga döden. Vår tro är, att detta myckna talet om Herrens tillkommelse blir antingen till förbättring eller förvärring rörande dessa sjuklingars andliga helsotillstånd. Affärsmannen, som förhärdar sig emot andens röst, som bjuder honom alltid tala sanning; förtalerskan, som gör detsamma, som fortsätter med sitt om skadeglädje vittnande ordsvammel; den enskilde, som märker huru "skämt" och "andelösa ord" drifva bort anden och icke tager det till hjertat; den församling, som märker, huru fester och tillställningar af tvifvelaktig natur suga lifvet ur de troende, och ändock fortfar dermed; den predikant, som vet med sig, att hans ord sakna den smörjelse, som de borde hafva, och det på grund af, att hans enskilda umgängeslif med Gud och hans väntan efter Herrens tillkommelse ej är detsamma, som det en gång var, som ej vågar höja sin stämma emot de synder, hvilka äro i svang inom församlingen, som ser sin hjord försmäkta och dö utan att bekymra sig om Josefs skada på det sätt, att han söker till hvilket pris som helst få den botad—sådana predikanter, sådana församlingsmedlemmar må veta, att de blifva qvarlemnade, när Herren kommer, om ej en förändring inträder.

De blifva dock ej qvarlemnade såsom Guds barn, ty Gud kan ej lemna qvar ett enda af sina barn, äfven om de äro svaga. Nej, dessa äro icke barn, när han kommer, ty lifsprocessen har så småningom upphört, "ämbaret vid källan" (= hjertat, Pred. 12:6) har "krossats" och "silfversnöret" eller lifstråden har "brustit," och de blifva qvar såsom—andliga lik, och sådana måste blifva qvar, äfven om de ej ännu hunnit att blifva utstrukna ur den troende församlingen, ja, äfven om de ännu stå såsom dess lärare; de måste blifva qvar, äfven om hvarken de sjelfva eller andra misstänka, att de blott äro passande att "utspys ur Herrens mun." Med en del går det den vägen, men med en del går det så, att de taga saken mer och mer på allvar. De bedja om att blifva bevarade till hvilket pris som helst. De vänta och längta än mera innerligt efter Herrens ankomst. De bedja derom, de äro glada öfver hvarje trosöfning Herren sänder dem. Och de få såsom Enok den saliga förvissningen, att "de täckas Gud," att de kunna förvandlas, att deras tro skall samverka med Guds allmaktskraft likaväl vid det högtidliga ögonblicket som vid hvarje annan troshandling de utfört. De göra, som Herren gjorde, hvarom vi läsa i Luk. 9:51 (nya eng. öfvers.): "Det begaf sig, när dagarne voro fullbordade, att han skulle upptagas, då vände han stadigt sitt ansigte till att vandra mot Jerusalem." Af de tio jungfrurna blifva hälften fåvitska jungfrur. Af de sju församlingarna var det endast två>, som kunde bestå inför Herrens eldsblick. Skall du blifva qvarlemnad, broder och syster? Skall jag?

Vi sade, att de som göra anspråk på att vara troende, komma att examineras två gånger, först huruvida de hafva lif eller ej, sedan med afseende på vandeln, då lönen skall utdelas. De, som bestå vid första eldsprofvet och verkligen blifva upplyftade till Herrens möte, komma sedan att undersökas, hvilken plats dem skall tillmätas i det rike, Herren skall upprätta. Ett Guds barn, som kanske först de senaste månaderna af sitt lif lemnat sig helt åt Herren och som på grund af att tillfrisknandet ändå skedde, blir upptaget, kommer dock ej att erhålla den lön som andra, hvilka, lefvat hela lifvet med Gud. Och detta helt enkelt derför, att det ej utfört det arbetet, detta må nu vara enskildt arbete eller offentligt, genom förbön, samtal eller vandel, som de andra utfört.

Hvad är det linne, som omtalas uti Uppb. 19:8, hvari bruden skall klädas? Icke de heligas rättfärdighet. Ordet står nämligen i flertal, men som man ej godt kan säga "rättfärdigheter" på vårt språk, så få vi sätta dit "rättfärdiga handlingar" (nya eng. öfvers.) Det är här du väfver din drägt, broder och syster, den du skall bära i evigheten. Hvarje ädel handling, hvarje andefullt ord, hvarje kärleksfull blick, hvarje ren tanke, hvarje uppoffring af sjelfvet, af jaget, af de egna intressena, är att slå in en spole uti den väfstol, en tråd uti den väf, hvaraf din evighetsskrud skall göras. Det är här, vi sitta i väfstolen, det är der, vi bära drägten. Att vara iklädda Kristus, bringar oss in i himmelen, att hafva vandrat i anden gör, att vi der få en kostlig drägt. O, hvem skall hålla profvet vid båda dessa undersökningar! Detta ämne är så vigtigt, att jag knappt kan lemna det, ty det gör mig så ondt att tänka, att en så stor del af de troende af mina landsmän, såväl som af andra folk, skola slappas af uti deras andliga lif och—dö.

De sju församlingarna äro porträtt, och uti en eller annan af dem kan hvarje församling och hvarje troende se sin egen bild. Har du kanske förlorat den första kärleken, såsom den första bilden visar? Hör domen: "Kom ihåg, hvarifrån du har fallit, och bättra dig och gör de första gerningarna. Annars" o.s.v. Se kap. 2:5! Har du Bileams vältalighet på läpparna, men närer fiendskap i hjertat till de helhjertade; har du nikolaiternas rena lära, men ej ett rent hjerta, hör domen: "Bättra dig, annars kommer jag snart till dig" o.s.v., 2:14.

Har tillståndet i församlingen blifvit sådant, att de helhjertade blifvit en hop för sig, och du hör till dessa "andra," 2:24, som icke hafva den förföljelselystna Jesabels lära, "behåll vad du har." Är du "på väg att dö," 3:2, ehuru du "fått och hört" mycket godt af din Gud, behåll den sanning "du fått," "var vaken, eljest kommer jag öfver dig såsom en tjuf." Är du hvarken varm eller kall "utan ljum" och Jesus står utanför din hjertedörr, ehuru du kallar dig troende—Herren "skall utspy dig ur sin mun," då han kommer, han skall lemna dig qvar.

Men å andra sidan: håller du på att tåligt lida för hans skull, då väntar dig "lifvets krona," 2:10; håller du på med att verka, att gå in genom de öppnade missionsdörrarna, 3:8, att få syndare att komma och tillbedja Gud inför dina fötter, v. 9, att tala om Herrens snara tillkommelse och bevarandet från (icke endast frestelsen, utan från) sjelfva frestelsetimmen, d.v.s. från sjelfva den tid, då den stora antikristiska frestelsen och vedermödan går öfver jorden, hör Herrens ord: "Behåll det du har, att ingen må taga din krona," 3:11. Af sju församlingar äro endast två, som slippa klander, och märk, att endast till dessa två, till Smyrna = lidandets församling, och till Filadelfia = brödrakärlekens, missionerandets och vakandets församling, talas det om kronor, nämligen lidandets krona, 2:10, och vakandets och verkandets krona, 3:11.

Kap. 4.

Uti kap. 1 hafva vi sett domarens person beskrifven och uti kap. 2 och 3, huru noga Herren skall taga det med sitt folk. I kap. 4 se vi de frälsta i himmelen efter upptagandet, framställda genom de tjugofyra äldsta och de fyra lifsväsendena; de förra framställande de troende såsom prester och de senare såsom konungar.

Konungavärdigheten blir dyrbar för oss i himmelen, men prestvärdigheten, om möjligt är, ännu dyrbarare. Alla troende äro prester, och en prests embete är att offra, att bedja och välsigna folket samt framför allt att tillbedja. Liksom Jesus offrade sig, medan han var på jorden och nu beder för oss deruppe och sedan skall välsigna oss med det tusenåriga rikets välsignelser samt för öfrigt är försjunken uti att tillbedja fadern, så offrar Guds församling, så länge den är på jorden, andliga offer, deribland äfven "sina kroppar," Rom. 12:1. Och de tjugofyra äldste ses i himmelen bedja för den verld de nyss lemnat, frambärande sina egnas och Guds församlings böner, "skålarna fulla med rökverk, hvilka äro de heligas böner," 5:8, samt få vara medel till välsignelse för jordens folk under de tusen åren.

Men deras allra käraste sysselsättning skall blifva att sitta i en ring omkring den tron, på hvilken den "satt, som var till utseendet lik en jaspis- och sardersten," nämligen Jesus. Jaspisstenen var en strålande hvit ädelsten och sarderstenen en blodröd. Vännen vår är "hvit och röd, utkorad ibland många tusen!" Att betrakta honom, att försjunka i betraktande af honom, att tillbedja honom skall blifva vår käraste sysselsättning. De tjugofyra äldste falla ned och "tillbedja" (se 4:de kap.), så snart de kommit hem, kastande sina kronor inför tronen; v. 10; de tillbedja: (se 5:te kap.), så snart deras brudgum tillkännagifvit, att han ämnar eröfra jorden, derigenom att han tager bokrullen i sin hand, v. 7, 9, 14. De "tillbedja," när slutligen sjunde basunen ljöd och riket var eröfradt, 11:17. Likaså, när i domen gått öfver skökan, 19:4. Deras presterliga deltagande visar sig så skönt uti kap. 5 vid åsynen af Johannes tårar. Johannes, som endast "i anden" var på Herrens dag, förstod ej, huru jordens eröfring skulle gå till och "grät mycket" af oro öfver att kanske till sist intet bättre förhållande skulle bli på jorden—han grät af fruktan, att det icke skulle blifva något tusenårigt rike. Strax skyndar en af de äldste att trösta honom med, att "lejonet af Juda" kan bryta inseglen. Huru skönt påminnas vi ej här om Jesu ord till den gråtande enkan i Nain: "Gråt icke." Der, om ej förr, skall vår kärlek slå ut i full blomma.

Vid ett annat tillfälle framlockar en af de äldste (troligen en annan sålunda) genom en fråga från Johannes mun ett yttrande, som visar, att aposteln förstod att begagna sig af den presterliga tjenst uti att undervisa, som tillhör en äldste. Hans: "Herre, du vet det," bragte honom upplysning angående den stora skaran, att den utgöres af sådana, som komma ur "den stora bedröfvelsen."

Att nu dessa tjugofyra äldste icke äro änglar, synes klart i kap. 7, der alla englar sägas stå omkring tronen och omkring de äldste. Här talas om alla änglarna, och dock om en annan klass, nämligen de äldste. Änglarna skapades troligen alla på en gång. Ibland dem kan sålunda inga äldste förekomma. Vi läsa om deras indelning uti änglar och öfveränglar eller erkeänglar. Vi läsa om "de sju änglar, som stå inför Gud," Uppb. 8:2, om änglar, som "alltid se faderns ansigte." I Dan. 10:13 läsa vi om "de förnämste furstarne"—bland hvilka Mikael är en, han, som i kap. 12:1 kallas "den store fursten"—uttryck, som låta oss förstå, att det finns andra mindre och mindre förnäma.[3] Men om några "äldre" (ordet betyder egentligen äldre) eller yngre änglar vet bibeln ingenting; hvad den deremot vet af är församlingsäldste, såsom representanter af Guds församling redan på jorden. Det är nämligen precis samma ord i grekiskan för dessa tjugofyra "äldste," som användes om församlingsäldste, eller det välbekanta ordet "presbyteros," som åter och åter förekommer i nya testamentet. Om nu "de äldste," som representera Guds församling på jorden, äro menniskor, hvarför skulle ej "de äldste," som representera Guds församling i himmelen, ock få vara menniskor.

D:r Fjellstedt säger härom: "De tjugofyra äldste afbilda de tolf patriarkerna och apostlarna såsom församlingens dubbla grundtal i det gamla och nya testamentet. Deras troner framställa den sanningen, att de utvalda skola regera med Kristus, kap. 20:4, och deras presterliga verksamhet utmärkes genom de hvita kläderna. Kronorna betyda, att segern ar vunnen i striden på jorden. De äro hufvudmän för det konungsliga presterskapet."

Den nya oss så välbekanta sång, som just dessa äldre sjunga, bevisar ock icke så litet: "Du är värdig att taga boken och bryta hennes insegel, ty du har blifvit slagtad och har köpt oss åt Gud med ditt blod" o.s.v., 5:9.

Man har velat förringa kraften af detta bevis genom att visa, att ordet "oss" icke fins i alla handskrifter. Det fins dock uti två af de äldsta manuskripten: Codex Vaticanus n:o 1160, Ephæmi Rescriptus n:o 9 samt uti den så värderade Codex Sinaiticus.[4] Annat vore, om de andra hade haft ett annat ord, men att de utelemnat ett ord är icke tillräckligt bevis deremot. För att taga ett annat exempel: ordet "apostlar" är utelemnadt uti Codex Vaticanus i Efes. 3:5, der står endast "uppenbarad för hans heliga och profeter." Ordet "apostlar" har der troligen blifvit uteglömdt. Det kan äfven vara möjligt här. Ordet "oss" finnes dessutom i så många manuskript, att dess plats ansetts berättigad uti många öfversättningar, deribland bibelkommissionens.

Lektor Waldenström säger: "Sannolikast synes den uppfattningen vara, att dermed (med de tjugofyra äldste) förstås de tolf patriarkerna och de tolf apostlarna såsom representanter för Guds folk i gamla och nya testamentet."

Någon torde undra på, hvarför de säga "köpt oss," men "gjort dem" åt vår Gud till ett konungadöme och till prester, och "de" skola regera på jorden.

Litet eftertanke visar oss dock, att detta uttryckssätt är fullt berättigadt. Om en församling, ja, vi kunna hellre säga om ett tusental af församlingar sände en enda äldste såsom deras ombud till ett möte, skulle vi aldrig förvåna oss öfver, äfven om han oupphörligt begagnade ordet "dem" på tal om församlingens eller församlingarnas beslut och intressen och aldrig ordet oss. Om tjugofyra äldste skola representera millioner af troende, får man ej förundra sig öfver, om de, glömmande sig sjelfva, begagna ordet "dem" om de millioner, som de representera.

Ja, om till och med ordet "dem" också hade stått efter "köpt," kunde dessa tjugofyra äldste ändå tillhöra brudskaran. Men så står det ej, utan i somliga manuskript står intet och i andra "oss." Strax nedanför läsa vi ju dessutom om änglarnas hyllning, v. 11, både huru många de voro och hvad de sade (ej sjöngo.) Änglarna sägas der stå "omkring de äldste;" sålunda varande en helt annan klass. Huru enkelt blir icke allt, om vi endast följa den allmänna regeln i allt bibelstudium, nämligen att se på sammanhanget. I kap. 3:21 står löftet till Guds församling att få sitta på tronen, och i femte versen derifrån se vi en klass, på hvilken detta löfte gått i uppfyllelse, nämligen de tjugofyra äldste. Att då fatta dem såsom representanter af församlingen, faller så naturligt som något kan vara. Huruvida nu dessa tjugofyra äldste, som sitta der såsom representanter, äro desamma alltid, torde ej vara så godt att afgöra. Somliga, deribland den framstående lutherske teologen d:r Seiss i Philadelphia, Amerika, tro, att de tjugofyra äldste alltid vexla efter en viss ordningsföljd i den presterliga tjensten, hvartill vi se förebilder i 1 Krön. 24:1-19.

Angående "de fyra lifsväsendena" säger d:r Seiss, att "de också måste vara förklarade menniskor, ty de sjunga samma sång som de äldste (5:9) och äro äfven köpta med Kristi blod af allehanda folk." Utaf dessa fyra lifsväsen var det första likt ett lejon, hvilket tyder på konungslighet (lejonet är konung bland djuren), det andra likt en oxe, som tyder på uthållighet (uti att jubla och uti att göra Guds vilja; jemför: "utan uppehåll dag och natt"), det tredje hade en menniskas ansigte, som ju tyder på förstånd, insigt (inga misstag då mera.) Att det fjerde var likt en flygande örn, lärer oss den sanningen, att de förklarade skola uti uppståndelsens lätta drägt snabbt förflytta sig från plats till plats, fullgörande Herrens befallningar (se "örnen," 8:13, som beklagade de lidande menniskorna på jorden.) På snabbheten tyder ock de sex vingarne.[5]

De tjugofyra äldste framställa de heliga såsom tillbedjare (de "sutto"), under det att de fyra lifsväsendena visa oss dem i full verksamhet med den konungsliga värdighet, den ihärdighet, den insigt och den snabbhet samt med den stora förmåga att öfverskåda både framtiden, det förflutna och sig sjelfva, ja, hela verldsalltet, som deras många ögon framtill, baktill, under vingarne och rundt omkring tyda på. En vigtig omständighet måste vi till sist lägga märke till, nämligen, att som dessa tjugofyra äldste sutto på troner och hade kronor på sina hufvuden, voro de inga kroppslösa andar utan egde förhärligade kroppar, hvaraf vi få draga den slutsatsen, att uppståndelsen då allaredan egt rum. Men hade uppståndelsen egt rum, hade ock de lefvande troendes förvandling försiggått.

Kap. 5.

Uti femte kapitlet öfverlemnas af Gud fader fastebref, så att säga, på jorden till dess rättmätige herskare, Jesus. Boken eller pergamentsrullen, som innehöll detta fastebref, var förseglad med sju insegel, hvilkas brytande begynner i kap. 6. De straffdomar, som deras brytande tyda på, äro, såsom vi förut bevisat, nödvändiga, på det att Jesus må komma i besittning af sin rättmätiga egendom. Huru skönt dock att se, att innan en enda af de sju vredesskålarna utgjutas, innan en enda af de sju basunerna ljuda, innan en enda af de sju inseglen brytes, till och med innan bokrullen, som var förseglad med dessa insegel, lemnades till lammet för att öppnas, var brudeskaran i skyn. Pris ske Gud för denna härliga sanning! Många flera bevis finnas för densamma, hvilka vi snart skola komma till. För att få en rätt uppfattning af denna bokrulle, behöfva vi endast slå upp Jer. 32:6-15 och se, huru det gick till, då Jeremias fick fastebref på åkern, som han hade köpt af Hanameel. Han fick då "ett försegladt köpebref med de deruti bestämda vilkoren."

Hvem är jordens rättmätige egare? Det är vår Herre Jesus, som nu skall "förlossa sin egendom." Ef. 1:14. Urkunden var skrifven både på in- och utsidan, v. 1. Hvad stod i den? Somliga hafva trott, att den innehölle blott profetior och endast vore en ny slags uppenbarelse. Dess förnämsta innehåll utgjordes nog af de för egendomens besittning bestämda vilkoren. På den ena sidan voro kanske sjelfva vilkoren och på den andra vittnenas namn, som hade underskrifvit köpebrefvet. Se Jer. 32:12.

Vi hafva här samma märkliga öfverlåtande af verldsväldet åt Jesus hvilket är så skönt beskrifvet uti Dan. 7:13: "Jag såg i nattliga syner, och si, i himmelens sky kom en, som liknade en menniskoson, och gick fram till den Gamle af dagar och vardt förestäld inför honom; och åt honom blefvo gifna välde och ära och konungadöme, och alla folk o.s.v. tjenade honom." Det är detta "öfvertagande af riket," som är så träffande framstäldt för oss äfven i Luk. 19:11: "En man af ädel börd for till ett aflägset land för att öfvertaga ett rike" o.s.v. Det var detta rike, som satan erbjöd Jesus vid frestelsen i öknen, Matt. 4:9, men Jesus ville icke taga det ur satans hand, äfven om han hade fått det utan korsets bittra död. Han ville vänta, tills han fick det af sin fader.

Icke är det underligt, att den märkliga handlingen: "Lammet kom och tog bokrullen ur hans högra hand, som satt på tronen," förorsakar ett ändlöst jubel bland helgon, Uppb. 5:9, och änglar, v. 11, 12. Bruden visste, att om hennes brudgum blef konung, blef hon drottning, och de 101 millioner änglar, v. 11, visste, att om jorden blef eröfrad, skulle de slippa att se det myckna elände, de många brott, som begås på jorden, det myckna hån mot Herren och hans smorde, som de under deras tjenst på jorden "för deras skull, som skola ärfva frälsning," hade måst bevittna. "Allt skapadt" jublar, v. 13. Många kröningsakter hafva hållits på jorden, men ingen kan jemföras med denna, som vi snart skola få bevittna i skyarna. Lammet skall regera! O huru mycket vilddjursregemente denna jord fått bevittna ända sedan skapelsen: Ändtligen skall ett lamm bära spiran. Det heter egentligen "ett litet lamm," v. 6. "Det lilla lammet" tog boken ur hans hand, som satt på tronen. De, som skola regera med honom, må sålunda få lammnatur redan här, blifva milda, vänliga, tåliga, oskyldiga. Det märkliga är, att under det Herren kallas "lejonet" en enda gång i hela Uppenbarelseboken, kap. 5:5, kallas han "lammet," eg. "det lilla lammet" 27 gånger. Vill han icke dermed visa, att han icke vill tillmäta jorden en enda straffdom, ett enda lidande utom det, som är alldeles absolut nödvändigt för att eröfra jorden? Han ville så gerna slippa att visa lejontänderna och slå till med lejonramarna, men han måste, ty, såsom vi redan sagt, jorden måste eröfras till hvad pris som helst. Skönt är emellertid att se, huru nåd och barmhertighet under hela vredestiden erbjudas menniskorna och äfven huru, särskildt att börja med, stora skaror skola begagna sig af dessa Kristi ädelmodiga anbud.