Читать книгу Himlauret eller det profetiska ordet - Fredrik Franson - Страница 6

Innehållsförteckning

Jordens eröfring begynner.

Uppenbarelseboken. Kap. 6-7.

I det sjette kapitlet se vi, huru jordens eröfring på allvar begynner. Och dock, huru skönt är det ej, att

det första inseglet

tros vara ett fredsanbud till de upproriska, som kanske ännu knappt hunnit att sluta upp med förvåningen och förskräckelsen—eller kanske hos de flesta hellre hånet och speorden (i tidningar, på teatrar, krogarna och danslokalerna) öfver Guds barns försvinnande, Es. 27:4 synes passa så väl in på vår Herres känslor då: "Jag, hyser ingen vrede. Ack, att jag hade tornet och tisteln emot mig i krig! Dem ville jag angripa, dem samtliga ville jag uppbränna. Eller—man söke mitt skydd, göre fred med mig, göre fred med mig!"

"Ryttaren på den hvita hästen," v. 1 tros vara densamma som ryttaren på den hvita hästen i Uppb. 19:11, eller Kristus. Dock är han ej ännu synlig "med manteln, doppad i blod," eller med, "det hvassa svärdet" och jernspiran i sin hand såsom i kap. 19 utan med en båge, liksom ville han säga: "Vill någon icke omvända sig, så spänner jag min båge och riktar den." Att han är beväpnad med båge och ej med svärd visar, huru han kan träffa sina fiender på afstånd. Många skola då falla Herren till fota, både bland judar och hedningar, ja, utan tvifvel äfven uti de s.k. kristna länderna.

Många af de troende bedja icke om Kristi tillkommelse på grund af, att deras slägtingar icke äro frälsta. Deras bön är icke: "Kom, Herre Jesus!" utan: "Dröj, tills alla våra slägtingar äro frälsta!" Denna bön är en orimlighet, i ty att om våra närmaste blefve frälsta, skulle ju då dessa nyomvända bedja samma bön för sina oomvända slägtingar, och om dessa blefve frälsta, då de för sina, och på så sätt skulle ju icke Herren kunna komma, förrän hvarje menniska på jorden vore frälst. Men mera om detta i sista kapitlet.

Den frågan uppstår nu: Skola några af de våra kunna frälsas under sjelfva vedermödan? Det är svårt att svara på en sådan fråga. Dock må jag ärligt säga, att om jag skulle få lof att välja emellan att se några af mina ofrälsta slägtingar dö ofrälsta eller blifva qvarlemnade ofrälsta, skulle jag hundrade gånger hellre välja det senare. Ty märk, de vore ändå qvar på jorden. Man brukar ju säga: Så länge en menniska lefver, är det hopp. Detta är dock icke sant, i ty att många hafva så förhärdat sig, att anden redan nu vikit ifrån dem för evigt. Huruvida några af våra slägtingar komma att frälsas eller ej under vedermödans tid, beror nog mycket på, huru långt de förut gått i förhärdelse.

D:r Seiss tror, att det är då, som den stora rörelsen skall uppstå bland jungfruskaran, och att det är först då, som dessa i Matt. 25 vakna upp. Bruden var vaken och togs upp, och nu börja liknelserna om himmelriket att gå i sin egentliga fullbordan. Märkligt är ju, att det icke står, att det är församlingen, som liknas vid de tio jungfrur, utan riket. "Då skall himmelriket varda likt." Det synes sålunda, att jungfrurna tillhöra riket och ej församlingen. Men äfven bland jungfrurna blir sedan sömn, såsom vi tydligen kunna se, att till och med så långt fram som vid sjette vredesskålen, 16:15, finnes det Guds folk på jorden, som uppmanas att "vaka." Om ock många skola håna, när de troende upptagits, blir det dock massor, som komma att taga saken på allvar. De skaror, som låta sig frälsas vid det första inseglet, äro troligen desamma, som vi sedermera finna liggande under altaret vid det femte inseglet, v. 9. De äro då redan "halshuggna för deras vitnesbörds skull." Förfärliga förföljelser och martyrdöden vänta nämligen dem, som då omvända sig.

Ehuru antikrist ej kommer att få verldsväldet och uppsätta sin bild att tillbedjas förrän i midten af Daniels sjuttionde årsvecka, d.ä. i midten af de sju åren, som vreden synes upptaga, skall han dock redan nu vid de sju årens början hafva makt nog att uppreta jordens folk till att slå ihjäl dem, som vilja omvända sig.[6]

Hvem skall predika under dessa sju åren? Så frågas ofta. Svar: "De två vitnena," omtalade i kap. 11, vidare de 144,000 judar, som blifvit omvända, troligen genom dessa två profeters vitnesbörd, kap. 7, vidare "de tre änglar," omtalade i kap. 14:6-10.

Innan vi lemna första inseglet, böra vi nämna, att de orden "och se", kap. 6:1, 3, 5, 7, anses af de bästa bibelkritiker för oäkta. Skillnaden blir den, att om vi låta uttrycken stå, se vi huru de fyra lifsväsendena inbjuda till att komma och se på, hvad ryttarne taga sig till. Men om vi utelemna dessa ord se vi, att det är de fyra lifsväsendena, d.v.s. representanter af Guds församling, hvilka frammana de fyra hästarna enligt löftet: "Veten I icke, att de heliga skola döma verlden."

Huru skön är icke då den tanken, att vi, efter upplyftandet skola först få frammana den hvita hästen, som tyder på den stora väckelsen, innan vi frammana de andra ryttarne, som tyda på krig (den andra), hunger (den tredje) och pest (den fjerde). Ropet: "Kom" från våra läppar der uppe, skulle sålunda bli detsamma, som vi härnere så ofta upprepat: "Kom, Herre Jesus, kom till våra på jorden qvarlemnade slägtingar och vänner, till judar och hedningar, och fräls så många som möjligt är och med användande af hvilka medel som helst."

En del låta ju sig frälsas genom det kraftiga inflytande, som de heligas borttagande utöfvar på dem, men hos andra måste, då detta ej hjelper, andra medel tillgripas; och så hafva vi

det andra inseglet

med det verldskrig, som der så tydligt framställes. Ryttaren på den röda hästen är troligen antikrist sjelf. Den röda hästen passar mycket väl tillsamman med det skarlakans_röda_ vilddjuret, 17:3, hvilket betecknar antikrist. Denne, som under det första inseglet verkat mera obemärkt, framträder nu med stor djerfhet. Det är nu fulla uppfyllelsen af 2 Tess. 2:10, 11 sker: "De hafva icke mottagit kärleken till sanningen, att de måtte blifva frälsta. Och fördenskull skall Gud sända dem kraftig villfarelse, så att de skola tro lögnen, på det att alla må varda dömda, som icke hafva trott sanningen." Icke underligt, att antikrists kraftiga villfarelse följer för dem, som hvarken före brudskarans upptagande, ej heller ens under det första inseglet låtit sig frälsas. Icke underligt, att Gud sänder ryttaren på den röda hästen omedelbart efter ryttaren på den hvita! De, som ej vilja hafva Kristus, få då antikrist. Vi se hvilket elände som uppstår, om friden borttages endast emellan tvenne länder, såsom t.ex. i kriget emellan Tyskland och Frankrike, men här säges friden borttagas från hela jorden. Ett slagtande skall icke endast förekomma emellan olika nationer utan äfven emellan olika folkstammar, raser, religioner och familjer. Det är då kriget skall upplåga emellan arbetsgifvare och arbetstagare, emellan millionärerna och de fattiga, emellan katoliker och protestanter, emellan svarta och hvita, emellan höger- och venstermän, emellan monarkiskt och demokratiskt sinnade folkklasser, emellan föräldrar och barn. Luk. 21:16. Ingen frid gifves då på hela jorden. Alla passioner äro lössläppta. Allt är i upplösningstillstånd.

Det tredje inseglet.

På verldskriget—nej, det är för svagt uttryck, hellre må vi säga på—"verlds_slagtandet_" (de skulle slagta hvarandra) följer den förfärligaste hungersnöd. På detta tyder den svarta hästen. Brödet är så dyrt och arbetslönerna så lågt nedtryckta, att en menniskas hela arbetslön, en denar, just räcker till bröd för en person, hvadan de giftas familjer intet få, ej heller blir något öfver till kläder eller bostad m.m.

Det fjerde inseglet.

På hungersnöd följer pesten, som här kallas "döden" i samma bemärkelse, som vi tala om digerdöden. Den framställes genom den blacka, likfärgade hästen. Under fjerde inseglet synes, att de föregående plågorna, nämligen slagtandet och hungern, fortsätta. Och genom allt detta: krig, hunger och pest, Luk. 21:11, jemte vilddjuren på jorden, bortsopas en fjerdedel af jordens befolkning, motsvarande öfver tre hundra millioner menniskor. Vid

det femte inseglet

se vi "själarna under altaret," d.v.s. de, som blifvit frälsta vid det första inseglet och strax derpå fått lida martyrdöden genom halshuggning. De tillsägas att vänta på flera. Dessa halshuggna återfinna vi uti Uppb. 20:4 jemte (uti senare delen af samma vers) den klass, som dessa väntade på. De förra synas bli frälsta under förra halfvan af vedermödan (de första 3-1/2 åren,) de senare under den senare halfvan; hvaremot den redan uppståndna och förhärligade brudskaran framställes uti allra första delen af versen.

Af detta ställe finna vi, att ett medvetet tillstånd är möjligt i mellantillståndet. De aflidna kunna bedja—"de ropade med hög röst." De kunna vänta på fulländningen—"huru länge dröjer du?" De kunna vara medvetna om, hvad som försiggår på jorden. De visste, att deras blod ej var hämnadt ännu, och att deras mördare ej ännu voro dömda. De kunna höra—de lyssnade till svaret de fingo. De kunna få uppenbarelser—de fingo reda på, hvad som skulle ske i framtiden (nämligen, att flera skulle dödas ännu.) Mellantillståndet framställes ofta under bilden af en sömn, men sömnen är ej alltid detsamma som medvetslöshet, hvilket somliga mena vara de dödas tillstånd. Många hafva fått uppenbarelser i sömnen, såsom de vise männen. Somliga hafva fått härliga löften påpekade under sömmen, hvarigenom de hafva blifvit frälsta; somliga hafva fått syner af himmelsk salighet, varningsrop m.m., allt i sömnen! Somliga människor till och med gå i sömnen (somnambulister).

När Stefanus sade: "Herre Jesus, mottag min ande!" då menade han ej: Mottag min andedrägt. Nej, _anden—den egentliga varelsen—_lefver, äfven sedan den blifvit af med stofthyddan. Hade Paulus endast sagt: "Jag åstundar att bryta upp," Fil. 1:23, kunde man ju försökt antaga, att han menade upphöra med att existera, men han tillade: "Och vara hos Kristus." Skulle detta: "Och vara med Kristus" syfta på uppståndelsen, då är uttrycket meningslöst, i ty att han i så fall ej kommit till honom något tidigare derigenom, att han dött. De döda uppstå ju samtidigt med de lefvande. 1 Tim. 4:15-18. Att nu Paulus tänkte sig, att detta "varande hos Kristus" skulle hafva inträffat samtidigt med hans arbete på jorden (om han valt att stanna der) framgår tydligt deraf, att han måste välja och taga endast endera delen. Eljest hade intet val behöfts, i ty att han ju kunnat taga den ena "delen" (att skaffa sig "frukt i arbetet") först, och den andra "delen" ("att vara hos Kristus") sedan. Om han stannat några år på jorden, hade hans tid "hos Kristus" icke blifvit mindre lång för det.

Huru särskildt troende, som erhållit det eviga lifvet, kunna tro, att de skola vara utan detta eviga lif—apostlarna nu snart i 2,000 år—emellan döden och uppståndelsen, är oförklarligt. Om anden dör, då skulle ju det frö, hvarur våra kroppar skola uppspira på uppståndelsens morgon, innehålla fröet också till anden, men derom vet bibeln ingenting. "Det varder sådt en naturlig kropp," står det. Icke: kropp och själ, eller kropp och ande utan endast kropp. Nej, Paulus visste om ett tillstånd "borta från kroppen," der han till och med kunde vara "Herren behaglig;" 2 Kor. 5:9, liksom dessa själar under altaret voro, då de tåligt väntade på händelsernas utveckling på jorden, eller "behagliga," som de äro, hvilka genom umgänge med Kristus i paradiset så stärkas i tro, att de kanske till och med kunna en gång tro fram sina uppståndelsekroppar. Fil. 3:11. Paulus visar uti uttrycket: "Om han var i kroppen eller utom kroppen," två gånger upprepadt uti samma brefs 12:te kap., att han trodde på möjligheten af ett tillstånd utom kroppen, och det utan att förena denna tanke med någon uppståndelsekropp.

Man lösrycker orden: "Icke har David farit upp i himmelen;" Apg. 2:34, för att bevisa, att de troendes andar icke ens kunna vara komna till paradiset. I grundtexten står det icke "himmelen," utan "himlarna," och dermed menas på detta ställe Guds faders eget palats ("faderns högra sida"), såsom tydligt framgår af samma vers. I bönen "Fader vår" heter det ock: "Fader vår, du, som är i himlarna" (ej himmelen.) Matt. 6:9. Att nu icke David kommit ända till Guds egen boning, är ej så underligt, då icke en gång det gemak, som brudgummen håller på att iordningställa för sin brud, Joh. 14, öppnas förr än efter brudeskarans upplyftande. Lika litet som det kan sägas om en utländing, som t.ex. endast besökt Malmö (en enda af Sveriges städer), att han "uppfarit" till städerna (i landet), lika litet kan det sägas om David, att han farit upp till himlarna (till alla sålunda), derför att hans ande kommit in i en enda af dem. Men hvad Petrus här talar om, är intet af allt detta. Hvad han vill bevisa är, att det var Kristus och icke David, som farit upp i himlarna för att såsom medregent sitta på faderns högra sida. Det är denna senare del af versen, som är dess hufvudklämm.

Petrus bevisar, att det var Kristus och icke David, som uppstod, v. 31, och som såsom uppstånden har farit till himlarna. Hvem kan säga, att David eller någon af våra afsomnade syskon egentligen farit till himlarna, så länge deras kroppar ligga i grafven och endast deras andar gått till paradiset! David har icke farit upp i himlarne, förrän, hela David är der, d.v.s. hans själ med hans förhärligade kropp. Men till och med då är han icke faren upp till himlarna för att sitta på Gud faders sida, ty den platsen innehafves af Kristus ensam, och det var just detta, Petrus ville bevisa.

På samma sätt lösrycka somliga orden: "De döda veta intet," Pred. 9:5, ur sitt sammanhang. Om de ej så gjorde, skulle de snart se meningen vara den, att de döda såsom regel "alls intet" veta om och "ingen del hafva" uti det, som sker "under solen," v. 6, d.ä. på jorden. Här står sålunda intet ord om, huru mycket de veta om det, som sker i dödsriket, ej heller hvad Gud undantagsvis (och det då i andliga saker och ej rörande "mat och dryck," v. 7) må meddela vissa, såsom skedde med själarna under altaret.

Likaså orden: "Ingen verksamhet, klokhet o.s.v. finnes i grafven, dit du far," v. 10. Ordet kan, såsom här är gjordt, öfversättas med "graf," och då är ju allt klart. Men äfven om vi öfversätta det med "dödsriket," är det lätt att förstå meningen. Salomo vill endast säga: Tro ej, att i dödsriket något tillfälle gifves dig till samma slags njutningar (nämligen de äktenskapliga, se v. 9) eller till samma slags verksamhet (nämligen den, som sker med "handen," v. 10), som du här kan hafva. Ingen sådan njutning, verksamhet eller klokskap finnes i dödsriket, som duger "under solen" v. 9, d.ä. för denna jorden—ty det är just om den saken, det är fråga. Om en fader säger till sina söner: "Äten nu, gossar, och dricken, v. 7, läsen så på edra lexor, varen i 'verksamhet' att förvärfva eder 'kunskap,' ty snart är sängdags och i sömnens rike, dit I nu snart faren, kunnen I hvarken spisa, dricka eller studera," då menade ej fadern dermed, att de ej skulle kunna få någon slags njutning eller kunskap, t.ex. genom drömmen, under sömnen, utan endast, att de ej kunde få den njutning och kunskap, hvarom han talade. Ännu mindre menade han, att de skulle tillintetgöras. Likaså här.

Om själarna under altaret yttrar sig d:r Seiss: "Dessa själar under altaret äro icke de gångna århundradenas martyrer, ty de hafva redan fått sina kronor och äro, såsom kap. 4 och 5 visa, redan förklarade när Kristus, utan de äro den sista domstidens blodsvittnen."

Sjette inseglet—det stora bönemötet.