Читать книгу Carl Svenske: Historisk berättelse från frihetstiden - Gustaf Björlin - Страница 5

Innehållsförteckning

Det var full dager, då Svenske vaknade. Lars, som för länge sedan rengjort hans stora ryttarstöflar och nyfärgat det gula gehänget, stod så rak och styf, som en fyra tum hög skinnhalsduk någonsin kan göra en ryttare, då biskopen steg uppför trappan och frågade efter Svenske. Denne, som genast kände igen sin morbror på rösten, skyndade sig att öppna dörren och bad honom vara hjärtligt välkommen.

»Minns du», sade biskopen, sedan han tagit plats, »gamla tant Beata?»

»Beata Lavonia, hvem skulle icke minnas henne?» svarade Svenske hjärtligt, »hvem skulle icke minnas gamla tant Beata; lefver hon ännu?»

»Hon lefver, fast mycket gammal. Hon har ofta talat om dig. Tills för ett par år sedan bodde hon i general Buddenbrocks familj, men bor nu för sig själf i ett par rum vid Tyska plan.»

»Då vill jag söka upp henne», inföll Svenske ifrigt. »Morbror Henrik talade mycket om henne under sina sista dagar och bad mig hälsa henne, om hon fanns kvar i lifvet. Hon var numro ett af alla kvinnor, sade han ofta, då något var i olag i huset; ingen kunde laga till en sådan köttsoppa med klimpar som hon eller lägga för en kapun så, att det klufna af stjärten icke kom att förfaras.»

»Vi kunna i afton söka upp henne. Jag äter middag på Gyllene freden vid Järntorget. På slaget ett kan du söka upp mig där, få vi närmare talas vid om saken. Vänta på Lafonts kaffehus midt emot; där kan du se när jag går förbi och höra hvad nytt som står i avisorna.» –

Men bottenvåningen hade på sista tiden undergått en grundlig reparation, och de mest granntyckte nödgades medgifva, att mäster Lafont i den vägen gjort hvad man billigtvis kunde begära för att tillfredsställa sina kunder.

I nedre våningen af huset var nämligen hans mycket besökta kaffehus, hvilket – åtminstone hvad varornas godhet och skänkflickornas skönhet vidkom – icke stod efter det i den förnäma världen kanske ännu mer omtalade och lofprisade Guillemot’s i Storkyrkobrinken.

Om man från den mörka och fuktiga förstugan, som ledde tvärs igenom huset till den af åtskilliga afskrädeshögar och tomma vinfat fyllda gården, trädde in genom dörren till höger, gaf också inredningen till känna att man befann sig på ett af de förnämare kaffehusen. Längst fram i rummet stod den breda med åtskilliga karotter och skålar af hvitt porslin fullsatta omålade disken, bakom hvilken tronade en rödkindad Hebe i redgarnströja och bindmössa, färdig att iskänka lifgifvande nektar. Om någon detta oaktadt icke skulle haft nog lokalsinne för att finna sig till rätta eller kanske till och med vid inträdet uraktlåtit att fästa uppmärksamheten på den vackert färgade skylten, hvilken med sina förgyllda drufklasar gnisslade öfver dörren, skulle det icke dröja länge, innan nykomlingen af den alltid uppmärksamme och bugande värdens flytande tunga fått visshet om att han befann sig på mäster Lafonts nya, betydligt utvidgade kaffehus, där allt serverades à la mode de Paris och där unga män af condition hälst hade sina rendez-vous, samt att Lafonts kaffehus visst icke stod efter för det af några få unga, oerfarna narrar omtalade Guillemot’s, hvilket i själfva verket endast hade att tacka en vacker flicka för att någon gick dit.

Äfven Svenske blef i sin tur invigd i dessa och kanske ännu några fler af ställets företräden och satt nu, väntande på att biskopen skulle gå förbi, vid ett af de öppna fönstren. Han var inbegripen i ett lifligt samtal med Lars, som sade att han icke kunde förstå hvad det var för ett slags öl, som några af gästerna hade framför sig och som värden kallade koffé eller kaffé och som serverades i »tassar».

»Hör, gosse, gif hit en »tass», sade slutligen Lars, rynkande ögonbrynen. »Vi vilja fuller känna på den där svartsoppan.»

»Det skall väl vara förnämt här», sade Svenske, i det han undrande såg sig omkring, »att dricka öl i sådana där små koppar. Hemma gjorde vi det alltid, om det skulle vara riktigt fint, i stora röda skålar.»

»En fingerborg godt stopöl kan räcka till för mer än ett hönshufvud», inföll Lars, »men jag hoppas», tillade han, i det han med en mönstrande blick betraktade gossen som framsatte koppen, »att du ej lagt pors i ölet, ty då skall fanen rida dig.»

»Det är kanske mumma?» inföll Svenske; »sådant öl lär smaka ganska rart.»

Lugnad af denna nära till hands liggande förklaring förde Lars koppen till läpparna. Dessa hade likväl icke förr vidrört brädden, än han kastade kopp och fat utåt golfvet och rusade med upplyft hand mot den förvånade gossen, som icke kunde fatta hvad ondt han gjort.

»Skall jag icke lära dig att göra narr af gammalt folk!» skrek han alldeles ursinnig i det han grep honom om nacken.

Förmodligen hade gossen råkat ganska illa ut, om inte Svenske och ett par af de andra gästerna skyndat sig att skilja dem åt.

»Han skulle sagt mig förut att det ej var öl utan en sådan där gemen trolldryck», sade Lars, något lugnad. »Det sakramenskade sattyget svider som eld på läpparna!»

»Det skall icke drickas så varmt», framhickade värden, hvars trinda anlete var alldeles uppsvälldt af skratt.

»Värma mig hit och värma mig dit», muttrade Lars vresigt. »Om du icke springer i flygande fläng till Blåkulla, din utbasade tjufpojke, och kommer igen med en duktig sup ratafia,[3] ska’ hin onde krama dig.»

Lars hade just fått denna nya dryck till sig och kunde icke nog berömma för Svenske hur mycket bättre den var än den svarta trollsmörjan han nyss bortkastat, då dörren till förstugan rycktes upp på vid gafvel och några nya gäster inträdde, hvilka togo deras uppmärksamhet i anspråk. Klädsel och hållning utvisade att de voro officerare. De bakåtstrukna perukerna voro starkt pudrade, deras smala värjor hängde, i enlighet med nyaste modet, vinkelrätt mot vaden och deras röda klackar och stora skospännen, eller som de kallades boucles d’artois, hvilka de nyttjade i stället för de förut brukliga bandrosetterna, gåfvo på samma gång till känna att de tillhörde den klass af unga adelsmän, hvilken vid denna tid hade den oskattbara förmånen att få rikta språket med det nya ordet »sprätthök». Af deras högdragna ord och befallande åtbörder kunde man också märka att deras uppfostran icke skett under inflytande af en alltför stel hofetikett, utan snarare kunde räkna sina förnämsta intryck från lägret eller kanske sannolikare från dylika kaffehus som det, hvari de nu inträdde.

»En flaska äkta franskt vin, ma chère – men fort!» ropade den först inträdande åt skänkjungfrun, under det att den till golfvet bugande värden artigt framsatte stolar.

»Det är, ma foi, sant, mes amis», fortsatte han, i det han vårdslöst slängde hatten på bordet utan att låtsa märka mäster Lafonts vördnadsbetygelser, »hvad den fördömde snushanen säger. Jag är sannerligen en ovärdig republikens medlem. Om jag än icke uppenbarligen knorrar öfver våra fega partihjältar sker det dock så mycket oftare hemligen. Jag ger dock icke – sacré nom de Dieu! – en möglig runstyckeskringla för all den fred och blomstrande näringar, som skulle komma i landet, om dessa bonnets de nuit, dessa fördömda nattmössor, skulle på nytt komma till styret.»

»Ah bah! – då äro våra egna höge mycket bättre», inföll en af de andra, en ung man med bleka anletsdrag och rödkantade ögonlock, under det att de samtliga slogo sig ned kring bordet.

»En sådan gudsnådelig pultron», fortsatte den förste talaren, i det han lutade sig bakåt i stolen och lade benen i kors öfver hvarandra. »Han påstod, vertebleu, att vi spelade cinque et neuf om vårt folks välfärd – mon Dieu! – och endast därför att vi vilja göra ett nytt fälttåg mot ryssen. Men jag skall lära honom att en annan gång blanda för mycket tokprat i sina predikningar.»

»Meijersdorff har rätt», läspade en tredje, en medelålders man med pussigt, skinande anlete, »prästerna, och framför allt vår högvördige motståndare Juslenius, äro nu värre än själfva bondpopulacen – men quel bruit pour une omelette! Våra stridigheter börja snart öfvergå till det löjliga. Vore det icke mycket bättre, om vi blefve hemma i landet och aldrig komme till riksdagen, utan öfverlämnade åt rådet att ensamt råda och styra?»

»Dumt käringprat!» inföll Meijersdorff kort, otåligt trummande med fingrarna på bordet.

»Mon frère ville i lugn och ro förstås, uppöfva sina förut tillräckligt utbildade smakorgan genom att resa landet ikring för att inspektera sina vänners kök?» inföll den fjärde i laget, en storväxt man med slappa, glåmiga anletsdrag, svarta mustascher. »Nej, rörelse i spelet måste det vara, om vi hafva Sveriges ära och uppkomst till mål och vilja återtaga hvad som gått förloradt.»

»Borde man icke först börja med tronföljden?» läspade den lille bleke.

»Parbleu, mes amis!» återtog Meijersdorff, utan att fästa sig vid den siste talarens fråga. »Schulenberg söker värfva oss för sina stormaktsdrömmar genom att tala om Sveriges ära och uppkomst, men hur går det väl med dina egna Geschäft, och din stora pension, cher ami? Vi skulle ju alla varda delaktiga i denna nya Salbergsgrufvan såsom en välbehöflig uppmuntran åt våra hittills öppna pungar? Hur var det, vill icke prins Wilhelm löna sin trogne minister efter förtjänst?»

»Taisez-vous donc!» afbröt den lille fete, eller, för att nämna honom med hans rätta namn, hotjunkaren vid holsteinska hofvet Jean Christophe Laforme. »Lämna hans affärer i fred, så att vi icke ett tu tre få ett nytt slagsmål på halsen. Jag skall i stället berätta för er en amusante nouvelle.»

»Om kungens senaste bal en masque i Carlbergsparken», ropade alla på en gång, »men den nouvellen har du redan berättat för oss fem gånger.»

»Nej, bättre på min ära! Hör bara på. Lisette – Ja, ni känna henne alla – en förtjusande söt och aimable varelse – kan ni väl tänka er? – hon har blifvit otrogen partiet.»

»Pardon, intet raillerie!» sade Meijersdorff häftigt afbrytande.

»Fullkomligt allvar; vid sista picknicken på Liljeholmen hade hon alla moucherna på vänster sida. Hon har blifvit mössa.»

»En sådan nippertippa», inföll den lille bleke med en förnäm rynkning på näsan. »Hennes pappa har varit simpel skrifvare.»

»Det var då det. Nu går han inte längre af för hackor. Han lär ha taffel med tio frikuverter hvarje måndag. Men – för att lämna pappan, – en af våra vänner – gör samma hvilken – som såg att ena halfvan af hennes förtjusande anlete var alldeles rennons på vårt hemliga fälttecken ville detta oaktadt bjuda henne armen till en angläs ... men kan ni gissa hvad hon svarade honom: »Monsieur», sade hon med en snörpning på söta munnen, »Ni ser alltför väl att jag nu mera hör till min fars parti och torde Ni därför behaga kasta edra blickar på någon annan dam och icke göra ansträngningar för min ringa okunnighet.»

Laforme drog ihop sina läppar till ett tyst skratt, under det han med en mystisk blick såg på Meijersdorff, hvilket återigen hade till följd att Schulenbergs anlete vardt alldeles pionrödt af den häftiga ansträngningen att återhålla skrattmusklerna.

»Lisette är ung och skön», sade Meijersdorff liknöjdt; »admirabelt väl växt, dansar, sjunger och spelar clavecin excellent, har vett som en ängel och det bästa hjärta, men – parbleu! – hennes tokiga systers griller ha’ gjort äfven henne tokig! Med min courtoisie på det hållet är det för länge sedan slut. Har du ej något annat af ditt tokprat att komma med? Hur är det, har kungens favorittik valpat ännu? Hur står det till med gubben Wrangels hjärtklappning, som han fick för tio år sedan, då han högst nådigst vardt erbjuden rådsämbetet?»

»Friherrinnan Stjernstråle förklarade här om dagen», inföll Schulenberg, sättande från sig den tömda tennmuggen, »att hon hällre ville gifta bort sin lilla bleknos till dotter med den tölpigaste underofficer vid hennes mans regemente – c’est-à-dire om han vore af hennes parti – än med vår vän här baron von Meijersdorff, hvilken, som malicen påstått, slagit sina slag äfven på det hållet.»

»Den stora hemgiften har en viss dragningskraft», sade Laforme försmädligt. – »Men hvad säger ni väl», afbröt han sig med låtsadt allvar, »vår vän är ju både ung och äger alla de personliga förtjänster, som böra behaga fruntimren. Se bara hur han visar sina nya randiga silkesstrumpor för vackra Marie, det söta barnet.»

»Dieu me damne! – nu kan det vara slut med ditt dåliga skämt», sade Meijersdorff, i det han slog handen i bordet, så att vinflaskorna och tennmuggarna foro om hvarandra – »och dessutom», tillade han, i det han pekade på Svenske, som nyfiket betraktade dem, »gif akt på omgifningen – se hur den där unga glophanen där borta i hörnet gapar på oss.»

»Skål, mina vänner!» sade den lille bleke med flickansiktet, som hittills suttit tyst och med oförställd beundran åhört de andras tal.

»Skål!» repeterade Schulenberg med sin hesa, skorrande stämma. »Håll nu stickorna nere säger jag. – Du, Laforme, kan mans gärna välja någon annan än Meijersdorff till föremål för ditt skämt, annars vet du att skräddarn får ett obehagligt besvär med din undertröja.»

»Ah bah!» – mumlade Laforme, i det han med vresig min lutade sig bakåt och intog en så bekväm ställning som möjligt i den rankiga länstolen. – »Man kan då icke i lugn och ro få smälta sin mjölkvälling eller dricka denna sura komposition, som dessa hederliga människor kalla för drufsaft, oaktadt det, parbleu, ej finnes ett russinkorn uti den, utan att Meijersdorff skall vara framme med sin fördömda värjspets. Så snart man nämner hans namn, tager han det som en calomnie.»

»Hvad jag nyss berättade var dock endast inledningen», fortfor han efter en stunds tystnad. – »Enfin – vid slutet af en votering under sista riksdagen – je n’ose pas le dire – dånade la femme och skref en så favorable billet-doux åt en viss amant, att hon ångrade sig, då den var afsänd.»

»A propos la femme», läspade den lille bleke, »ha’ mes amis hört den förfärliga olyckan i går afton på Norrmalmstorg?»

»Hvilken olycka?»

»Lugn, mina vänner, det hände dem, potz donner, ingenting», sade Schulenberg skrattande.

»Quelle bourgeoisie!» utbrast Laforme, efter att utförligt hafva berättat tilldragelsen på torget föregående afton, i det han med en öfverlägsen min betraktade de öfriga kunderna. – »En dame ur le monde får icke längre åka på gatan utan att offenseras af dessa tölpiga borgare!»

»Och det är denna populace, som vill råda i republiken och deltaga i statens sekreta göromål», läspade den lille bleke med en föraktlig åtbörd.

»Donner Wetter, skall mans icke éducera den med järnhandskar!»

»Mais voilà la conséquence», läspade Laforme, »man gör alla dessa infödda skrifvare till noblesse, så snart de kunna skrifva en supplique på en lönande tjänst – och låter gammal fri adel tjäna endast för äran. – Att populacen ej kan égardera en dylik lös blandning, som man här i landet kallar noblesse, är icke underligt. – En person som icke brukat peruk och afrakadt skägg förr än vid fyratio års ålder; – quel chevalier? Det Buddenbrockska vapnet lyste i ögonen på dem – eller hur mon ami?» återtog han, i det han med ett retsamt småleende vände sig till Meijersdorff.

»Pendard, que tu es!» skrek Meijersdorff utan att höra de sista orden, i det han tog en liten kypargosse, som, intet ondt anade, såg ut genom fönstret, i örat. »Din herre gör sitt kaffehus till en riktig ölkrog, där snart en homme de qualité icke kan visa sig.»

»Quel horreur!» utropade Laforme, höjande på axlarna, i det han kastade en blick på Svenske. »Hur litet förstår sig icke folket här på att lefva som gentilhommes. Nej, tacka vet jag Paris. Hur förtjusande var du icke sköna stad. Och dessa förtjusande soiréer, komedier, operor, la belle Lucinde!» Liksom öfverväldigad af sina minnen, började han med skorrande stämma att gnola Lucindes vackra air:

Tircis, je ne veux point refuser

Ce que vous pourrez demander.

L’amant, qui nous a su toucher

A droit de tout prétendre.

A! La la lalala lahaa!

»Tyst med dina kärleksvisor!» afbröt honom Schulenberg. »Du narrar ju hit allt folket på torget med ditt skrik.»

»Min vackra air, som jag skall sjunga i morgon för la belle Taube, då kungen jagar på Djurgården,» svarade Laforme, godmodigt. »Det är den nyaste air i Stockholm; knappt bekant mer än på några kaffehus.»

»Är det inte ett besynnerligt land vi lefva i», inföll nu den lille bleke ynglingen, »där hvarje liten fröken räknar som en nåd att vara kungens frilla, medan en ärlig kavaljer i godt sällskap ej kan få tala vid en ung dam utom på otaliga omvägar och under sträng bevakning af en hel division gamla tanter!» – »Men, entre nous», fortfor han, i det han sökte gifva sitt ansikte ett högviktigt uttryck, »grefvinnan af Casselstein lär icke längre vara sin konung trogen. Mon frères entreprise är därför måttlig att skryta öfver.»

»Se, mes amis, hvad den bengeln sneglar på oss» afbröt dem nu Laforme. »Hvilken ruskig uppsyn!»

»Er rock, unge man, är bestämdt från kung Orres tid», fortfor han, i det han lämnade sin plats och började på närmare håll fixera Svenske från topp till tå. »Hvilket orent linne, hvilka storkragiga handskar! De äro ju, à tout horreur, glacerade under näsan – och en sådan värja sedan, parbleu! – Ha ha ha! Ett veritabelt stekspett!»

De hånfulla orden och ännu mera skrattet från de öfriga gästerna bragte Svenskes blod i jäsning. Då han inte visste rätt hvad han borde göra, lät han dem en stund hållas med sin mönstring. Men då Laforme lyfte upp hans rockskört och undersökte hans värja, kunde han icke längre underkasta sig deras skämt. Med en kraftig rörelse sköt han de mest närgångne åt sidan och bad dem inte leka alltför oförsiktigt med hans stekspett.

Hans lugna, värdiga uppträdande skulle säkerligen hafva gjort tillbörlig verkan, om han icke haft den egenskapen att bryta på finska, hvilket hos hans åhörare var ägnadt att öka munterheten. Härtill bidrog äfven Lars, som nu trädde fram. Sedan gammalt var denne icke synnerligen gynnsamt stämd mot allt hvad unga adelssprättar hette. Han sökte därför visserligen till en början att med ett godmodigt grin svälja ned stickorden, som haglade kring honom för hans långa hår, lappiga strumpor och storkragade ryttarhandskar. Men man kunde se att gallan sjöd inom honom.

»Blixt och kanoner!» hviskade han i örat på Svenske, »här går icke an att nappas – vakten kommer som en Jehu öfver oss och då blir slutet af visan icke rart.»

Men hans unge herre hörde nu icke mer hans råd. Han hade redan flyttat fram svärdfästet och betraktade med mörka, hotfulla blickar de skrattande kavaljererna, som bildat ring kring honom.

»Välan då, go’ herrar», sade han, då skrattet fortfor. »En mot en! – Och må den som längre vill kackla sin fransyska rotvälska först dansa för spettet, som ni behagar kalla det.»

I det han yttrade dessa ord, satte han hatten på hufvudet och drog ut sin långa värja, med hvilken han gjorde en duktig släng omkring sig.

»Talar du sådant språk, din vettvilling; och vågar du till och med förolämpa det sköna franska språket», sade Meijersdorff, i det äfven han drog sin värja och ställde sig i gard mot honom, »skola vi snart se, om vi icke kunna lära dig à vivre, ma foi!»

»Meijersdorff har rätt», läspade Laforme, i det han sköt sin länstol närmare de stridande, för att så bekvämt som möjligt åse deras envig, »och det kan vara ett lika så godt tidsfördrif som något annat att spetsa upp en sådan där kacklande tuppkyckling – fast det egentligen äcklar mig före middagen att åse blodsutgjutelse. Det strider för öfrigt mot min distinction att slåss med män, hvilka man icke vet, om de ens äro af adel, fast de bära en stor pamp vid sidan.»

Meijersdorff hade redan börjat. Med några invecklade stötar och finter sökte han göra sig förvissad om det motstånd han kunde vänta sig. Då han fann att detta icke var synnerligen stort, roade han sig med att till sina kamraters synnerliga nöje reta den unge mannen, för att narra honom att begå fel. Men Svenske höll sig alldeles lugn för alla stickord. Han hade nog att tänka på hvad han hade för händer. Hittills hade han endast fäktat på lek mot gamle Lars eller några jämnåriga i sin hembygd och han kände därför snart, hur svetten prässades ur pannan på honom vid hans ansträngningar att hålla Meijersdorffs värjspets från lifvet.

»En ters mellan refbenen», mumlade Lars halfhögt på finska bakom hans rygg, »och pass på finten, ers nåd.»

Men detta råd, som Lars gaf i all välmening, höll på att stå hans herre dyrt, ty endast genom skärpt och odelad uppmärksamhet på motståndarens alla rörelser hade han hittills varit i stånd att någorlunda bibehålla jämvikten. I samma ögonblick som han skulle tänka på något mer och söka följa Lars råd, vardt därför hans motstånd försvagadt. Då han sökte utföra den af Lars angifna stöten från det svåra läge, hvari han befann sig, vände nämligen Meijersdorff om sin hand i secunda och lät Svenskes klinga löpa af mot sin, hvarjämte han, samtidigt sänkande spetsen af sin egen värja, gjorde ett snabbt steg framåt och grep med ett kraftigt tag om fästet på Svenskes värja, som han vred ur handen på honom.

»Parbleu, unge man», sade Meijersdorff, då hans kamrater jublade omkring honom, »man skall vara långt borta från landet för att tro sig kunna lära Meijersdorff parera en enkel ters.»

Den unge mannen svarade icke på de skämtsamma och hånande infall som från alla sidor haglade öfver honom. Han skämdes i sitt innersta för sin dåliga fäktkonst och hade gärna velat börja om på nytt, om icke Lars hållit honom tillbaka. Denne, som själf ville försöka sin lycka, hade redan blottat sin långa huggvärja, då rop hördes från gatan att patrullen var i antågande från slottsvakten. Inom ett ögonblick var rummet nästan tomt på gäster, och Lars, som stannat midt på golfvet, stod där småsvärjande och försagd, undrande hvad som nu stod på.

Svenske väcktes ur sina funderingar af en främmande person i sprättig dräkt och väl pudrad peruk, som förtroligt slog honom på axeln.

»Bra gjordt, unge man», sade han, »själfve Porat skulle icke hafva skött sin klinga bättre. En fint anlagd per quartam, så contravacera och så en stöt under den andres klinga med ligation per secundam, så en volt och därefter denna ypperliga ters och contrafint – en satans vacker stöt! Man bör emellertid vara litet mera varsam», tillade han, i det han försiktigt såg sig omkring och varnande höjde fingret, »då man vill göra en sådan vacker stöt, ty annars går det, som det nu gick. Man mister ett tu tre sitt eget vapen. Detta hände själfve mäster Noëlgrange, som dock är fäktmästare vid det kungliga franska hofvet, och är saken därför intet att sörja öfver. Behagar min herre tömma en liten bägare ratafia? Eller skall det måhända vara Rhenskt? I så fall finns här ypperligt Rotenbleicher.»

»Nej, jag tackar!» sade Svenske, i det han insatte sin värja och aftog hatten.

»Det är dock ganska välgörande. Min herre är förmodligen uppkommen till riksdagen?»

»Nej.»

»Säkert då för någon annan orsak?» fortfor den främmande med ett inställsamt leende. »Skulle min herre emellertid för denna eller någon annan orsaks skull behöfva en god vän, skall undertecknad Bisot, kommissionär för huset Soekort & C:i i Amsterdam stå till ers nådes tjänst.»

»Jag tackar för er vänlighet», svarade Svenske kort, »men jag måste just på stunden aflägsna mig. Ursäkta!»

Och med en bugning, som han sökte göra så artig som möjligt, lämnade han rummet, tätt i hälarna följd af Lars, som hviskade åt honom att pratet om patrullen endast varit falskt alarm, som värden ställt till, för att hans kaffehus icke skulle komma i vanrykte genom något nytt slagsmål.

»En större vildhjärna har man väl aldrig sett», sade Bisot i förtrolig ton till några äldre borgare, som sutto kvar vid sina ölmuggar.

»Att för kungens kärleksaffärer med fröken Taube, eller, som hon nu lär kallas, grefvinnan Casselstein, gifva sig i slagsmål med den skarpaste klingan i hela hufvudstaden – kan man tänka sig något mera tokigt?»

Dessa ord, som tydligen yttrades i afsikt att väcka borgarnes nyfikenhet, hade tillbörlig verkan; ty desse frågade genast, om icke deras alltid så väl underrättade och vidt förfarne vän ville i deras anspråkslösa sällskap smaka på några glas godt Rhenskt, hvilket tillbud Bisot – sedan han några gånger förklarat, att han dagen förut blifvit så väl trakterad af sin vän, gamle åldermannen Smedman, att han icke visste rätt, om hans trägna göromål tilläte att han på detta sätt fortsatte äfven under denna dag – likväl icke i längden kunde motstå.