Читать книгу Carl Svenske: Historisk berättelse från frihetstiden - Gustaf Björlin - Страница 7

Innehållsförteckning

Ryktet om slagsmålet på Lafonts kaffehus hade, som kungen sagt, spridt sig kring hela staden. På alla kaffehus talades därom och man undrade mycket hvem den unge mannen kunde vara, som var nog oerfaren eller nog tillgifven det allra intimaste hofpartiet att uppträda som grefvinnan Casselsteins försvarare; och detta till och med mot den skickligaste fäktaren vid gardet. Det täcka könet lade sig i synnerhet vinning om att erfara något om denna intressanta nyhet, och den kavaljer var med visshet välkommen till sin beskyddarinnas lever, som kunde framläspa någon ny, mer eller mindre originell upplösning af gåtan.

Mon Dieu! – Fröken Taube! »Kungens förklarade älskarinna!» – som till på köpet endast såg karlar i sin salong och var nog djärf att motsätta sig den nya koaffuren à l’anglaise, att en ung adelsman kunde taga hennes parti; kunde något vara mera himmelsskriande!

Det var säkert, en hessisk äfventyrare, eftersom han knappt hade kläderna på kroppen, eller kanske någon af hennes forna tillbedjare, som ännu brann af försmådd kärlek. Man måste emellertid nöja sig med det lilla man fått veta, ty kungen, berättades det, hade, så snart historien kommit till hans kunskap, förbjudit de däruti deltagande att vidare orda därom, vid straff att de i annat fall skulle dragas till ansvar för slottsrätten därför att de blottat värjorna på ett allmänt ställe.

De, som voro mest intresserade af att få närmare reda på den unge mannens stånd och villkor, voro naturligtvis själfva deltagarne i slagsmålet. Meijersdorff och Laforme ansträngde alla sina krafter för att i tysthet utforska hans närmare omständigheter. Meijersdorff därför att han kände ett okufligt begär att snart få förnya fäktlektionen, och Laforme därför att han nu fått något att tänka på och något nytt att tala om.

Men deras möda var länge fåfäng. Någon patrull hade aldrig hörts af. Ropet därom hade, såsom läsaren redan känner, endast varit falskt alarm. Då de åter infunnit sig hos mäster Lafont, var den unge mannen försvunnen och Bisot hade endast omtalat för dem, att den, som de sökte, i vredesmod och under flere hotelser mot Meijersdorff aflägsnat sig uppåt Västerlånggatan. På intet af de mera anständiga värdshusen, som Laforme uttryckte sig, hade han tagit kvarter.

På aftonen samma dag som tilldragelsen egt rum sutto nu i Kungsträdgården nämnda båda vänner och samtalade om de ansträngningar som de för denna sak underkastat sig.

»Det var min olycka», sade Meijersdorff, »att vi voro på ett offentligt ställe; annars skulle jag, parbleu, expedierat honom flux, så att vi icke behöft bråka våra hjärnor för hans skull!»

»Hans långa bonde till följeslagare var, ma foi superbe; – hörde mon frère hvad han sade åt mig?»

»Nej, jag såg icke att ni voro i något samtal.»

»Jo, det var just som vi kommo ut på gatan. – Jag skrattade åt hans skor med de stora remmarna uti – ha, ha, ha! Då hördes något, – alldeles som när man hårdt gnider tvänne murkna trän mot hvarandra: ’Jag bär mitt hår sådant det är, utan att mjöla det fullt eller binda upp det bakom öronen’, hväste han så att alla månglerskorna hörde det. ’Tar rent lintyg när jag behöfver och icke blott för syns skull. Brukar skor, som täcka mina fötter och äro stadiga och starka att gå på – och hvad stekspettet angår, har jag satt sådana kramsfåglar som munsjör på det förr en gång’.»

»Nå, du gaf honom väl med flatan, sedan ni kommit ett stycke uppåt Österlånggatan?»

»Tyvärr gick tillfället mig ur händerna. Jag träffade mäster Lafont på vägen och kunde icke underlåta att gifva honom en duktig étude för hans sätt att instufva gens de qualité i ett kaffehus. Det blir ju en veritabel ölkrog. Hur litet folk förstår att lefva i detta landet!»

»Hvilken åtskillnad mellan våra värdshus och dem i Paris!» sade Meijersdorff, i det han blåste dammet från sina manschetter och varsamt skrufvade hatten något mera på sned.

»Minns du par exemple l’hôtel Impérial vid Rue du Tour, l’hôtel Anjou vid Rue Dauphin och – verte et bleu! – l’hôtel d’Andraque vid Rue Tournon?»

»Hélas! Ces jours de fête, ils sont passés», suckade Meijersdorff. »Annat folk än af kondition vågade icke visa sig där. – Men hur är det väl här? – Guillemot’s, Lafont’s, Allardi’s, Thurou’s äro ju riktiga ölkrogar, där all inbördes politesse är bannlyst. Människor af distinktion kunna knappt visa sig utan att näsvisa ungdomar eller snuskiga krämare hänga sig i öronen på dem. – Ah! Paris! vive Paris! vive la France!»

»Du har rätt, min vän! Till min olycka har jag varit alldeles för länge i det här björnlandet, där man antingen skall slåss eller blanda sig i statssaker och skaffa sig intriger på halsen.»

»Att slåss med gentilshommes härdar själen!» svarade Meijersdorff. »Men à propos statssaker, har du hört något om hur republikens vänner må i det Secretas Secretissimum?»

»I förgår lär det hafva vägt tämligen lika. – Gamle räfven Åkerhjelm gör ett envisare motstånd än vanligt och vår vän kanslipresidenten torde enligt min ringa tanke icke vara den man, som själf kan behärska de andar han framkallat. Men hvilka damer komma där borta mellan träden?» afbröt han sig, i det hän vinkade åt Meijersdorff att stiga upp.

»Ah, mon Dieu, la belle Ulrique!» sade denne i det han skyndsamt reste sig.

»En ny eröfring?» läspade Laforme i det han satte hatten under armen och gjorde sig redo att gå.

»Så tvärt?»

»Verte et bleu, vi kunna ju icke alla hinna till Corint. Jag afstår åt dig de sköna, liksom jag skulle önska se dig i afton afstå åt mig den bästa biten af mäster Lemartins tryffelpastej.»

Men Laforme tycktes hafva uttömt sin tvekan i orden, ty när Meijersdorff gick de båda damerna till mötes, följde Laforme med lika ifrigt som om han tyckt sig se i dem rykande pastejer.

Det var en förtjusande tafla, som de hade framför sig, då de lämnade den mörka löfsal, där de hittills, ostörda af de promenerandes blickar, fått utbyta sina tankar. Kungsträdgården, då liksom nu den förnäma världens mötesplats, sträckte sig denna tid från Hamngatan icke längre ned än till Arsenalsgatan, söder om hvilken den gamla arsenalsbyggnaden sträckte sina tornspiror. En hög tegelmur, på hvilken funnos några större portar, inneslöt honom på alla sidor.

Det var mycket folk denna afton samladt i de breda alléerna, hvilka just började ikläda sig den första sommargrönskan. En nyligen uppsatt byst af konungen i hvit marmor samt fyra kastanjeträd, som han själf med egen hand planterat och hvilka sades vara de första som växte på svensk jord, voro också något nytt att se, som icke erbjöds alla dagar.

»Hvilken lycka att se min nådiga friherrinna så pass återställd efter det ledsamma äfventyret i går afton», sade Meijersdorff, i det han gjorde sin allra sirligaste komplimang. »Min vän här och jag hafva nyss talat om den ringa politesse som folket i vår vackra hufvudstad vid sådana tillfällen lägger i dagen.»

»Ack, min baron, ni är för god som bryr er för en sådan bagatell», svarade den tilltalade småleende. – »Jag har icke skänkt ett ögonblicks uppmärksamhet däråt. Min dotter blef något illamående, det är allt.» –

»Det var blott en liten stund i går afton, mamma.

För öfrigt är det icke första gången som friherrinnan von Buddenbrock varit utsatt för stockholmspöbelns okynne. Själfva namnet tyckes innebära något tilldragande för dessa snickare och slaktare, herredagsmän och hvad de allt heta, som eder dumma politik församlar i vår vackra hufvudstad. Kusin Lagercrantz har dock styrt om att de denna gång icke lekte sin sabbat förgäfves.»

»Och den stackars gossen», inföll nu dottern, i det hon nedslog ögonen för Laformes mönstrande blickar »som man beskyllde vår kusk att hafva kört öfver, har min mor skaffat en plats hos franske ministern såsom stekgosse. – Han var icke alls sårad.»

»Ja, Ulrika har verkligen intresserat sig för den där lille vagabonden», återtog den förra, vändande sig mot Laforme. »Hon kan helt säkert berätta ännu närmare detaljer om sin nyaste eröfring.»

Hon mottog, under det hon yttrade dessa ord, Meijersdorffs artigt framräckta arm, för att sluta sig till skaran af de promenerande.

^* _* ^*

Svenske hade undergått en stor förändring till sin yttre människa, tack vare hans nye väns råd och anvisningar. Då han lämnade slottet, hade denne nämligen följt med honom till Norrbro, där han fick utbyta sin illa medfarna hatt mot en ny och köpa sig modärnare gehäng och nya kastorhandskar. Under tiden underhöll han honom med en redogörelse för ställningar och förhållanden inom hufvudstaden och hofvet. Samtalet hade äfven rört Finland och det väntade kriget, hvarunder Buddenbrock försäkrat, att Svenske helt visst skulle blifva hjärtligt välkommen hos hans far, generalen, hvilken många gånger talat om den gamle krigskamraten, öfverste Svenske.

Under det de följdes åt till Kungsträdgården, intresserade sig Svenske mycket för att få veta något närmare om de kavaljerer, med hvilka han under förmiddagen råkat i strid. Buddenbrock kunde gifva honom besked. »Baron Meijersdorff var en sprätthök och slagskämpe af första ordningen. I synnerhet då det gällde att visa sin öfverlägsenhet öfver fegheten eller blygheten, var han oöfverträffad. – För öfrigt var han – en ganska aimabel kavaljer, som kurtiserade alla unga fruntimmer och kunde, om det fordrades, göra en lika välrynkad falbolan som någon sömmerska vid hofvet samt ett tapisseri, vackrare än mäster Precht’s ornament.»

»På hans pudrade kindben kan man också se att han har något af kvinna i sig. Men det är den fransyska smaken som regerar världen, min vän. – För öfrigt, som man är klädd blir man hädd. – Ma foi, unge man, skulle han säga till dig, om du vore honom på något sätt i vägen, edra handskar äro, parbleu, glacerade under näsan, ert gehäng ser, par Dieu, ut som ett grimskaft, ert ...»

»Upphör», sade Svenske allvarligt, »jag hörde tillräckligt därom i middags.»

»Då gå vi vidare till Schulenberg, för att först hålla oss till militärerna. Denne är af helt annat slag. Tämligen tapper då han får hålla sig till pratet, kryper han gärna bakom ryggen på sin vän Meijersdorff, då det blir allvar å färde. Sådan är äfven min vän Laforme, men af annan orsak. Hans själ har sin bostad i matsmältningsorganen. En fint anrättad diner är för honom allt; och för att han skall vara partiet trogen, har han också fått alla taffelpenningarna om hand. Så länge engelska ministern Guidickens var här, hörde han till mössorna, hvilket malicen påstod berodde på soppan, som ministerns kock ensam förstod att tillaga. Nu har monsieur Lemartin – kocken hos franska ministern – fått öfvertaget genom sina karptungomeletter. Laforme är nu en lika så ifrig hatt som någon annan. Ja, skratta inte! Till följd af sitt sätt att lefva, är han långt ifrån någon obetydlig politisk person. Hvad värjan vidkommer», tillfogade han, småleende, »är han dock fullkomligt oskadlig. Det är icke comme il faut, tycker han att störa matsmältningen genom några häftiga rörelser. Att utgjuta blod skulle uppväcka hans äckel och störa aptiten! Till yttermera visso skulle han förklara, om du nödvändigt ville byta stötar med honom, att hans vän Flogiston, förste lifmedikus hos hans utkorade – hvilken ej är någon mer eller mindre än hertiginnan af Maine – har sagt honom att blodet är en kraft, som man, äfven med den bästa digestion i världen, har svårt att tillräckligt underhålla, och som man på intet vis bör utsätta för andra förluster än den, som hvarje månad uppstår genom den föreskrifna åderlåtningen.»

»Det var äfven en fjärde med i laget, en ung man med bleka anletsdrag; han bar gardets uniform.»

»Jag vet, unge Wrangel, son till öfversten vid gardet. Han är ingenting, hvarken ondt eller godt. En ung étourdi i nattkappa och halfärmar, som endast för pappas förtjänster får beledsaga sin afgud Meijersdorff.»

»Jag får väl göra mig beredd på revanche?» – »Något värre blir det väl inte?»

»Åh nej! Slottsrätten har ej reda på någonting.»

»Men kungen?»

»Gammal soldat med fyra blessyrer; har själf varit med om mången het dust i sina unga dar. – Mot dig särskildt var han ju mycket nådig hvilket ju också var helt naturligt, då han trodde att du tagit hans dams parti. – Fruntimmer och jagt äro nu hans lefnads ljusa sidor. Att regera, tänka, spela kort och nyttja kläder af inhemsk tillverkning det värsta han vet.»

Svenske omtalade nu att han aldrig hört grefvinnan Casselsteins namn nämnas, och att det endast varit kavaljerernas gyckel öfver hans urmodiga dräkt, som retat honom och bragt hans blod i jäsning. Hans vän ansåg emellertid att klokheten bjöd i detta fall att tänka som hela staden tänkte och hålla god min.

De båda unga männen hade nu inträdt genom en af de östra ingångarna till Kungsträdgården. Innan de tagit många steg, mötte de Laforme och Ulrika samt en annan dam, hvilken presenterades för Svenske såsom fröken Liewen.

Svenske igenkände genast i Ulrika von Buddenbrock en af de damer, som han aftonen förut sett i vagnen. Hon var ock en ståtlig uppenbarelse, hvilken icke så lätt kunde glömmas. Hög och smärt och på samma gång yppigt formad, var hon, för att följa Laformes liknelse, »en nyss utsprucken lilja, som hade själfva behaget fjättradt kring sin lilla körsbärsmun, samt till ögon de allra skönaste förgätmigej, glänsande af esprit och kvickhet».

Man får därför icke undra öfver om Svenskes föresats att vara tyst och sluten, på det att han ej skulle utsättas för något nytt skämt, snart började vika för en mera tillgänglig sinnesstämning. Ännu en stund iakttog han dock rättningen på vänstra flygeln af det promenerande ledet, lika noggrannt som om han skulle haft sin första profexercis. Men hvarfvet var ej fullbordat genom den ståtliga lindallén, förrän ordre de bataille ändrades. Fröken Liewen hade upptagits af en främmande kavaljer. Buddenbrock tog Laforme under armen för att rådgöra med honom om en ny maträtt, som kungen frågat efter.

»Hör ni, min herre, jag älskar blått och gult!» ropade Ulrika med ett skälmaktigt leende efter Laforme, när han aflägsnade sig.

Svenske, som sålunda plötsligt befann sig ensam med den unga damen, måste taga upp tråden, som den andra släppte; och han gjorde det mindre tafatt än man kunnat vänta sig.

»Fröken skrattar således icke åt mina gammalmodiga kläder?» frågade han, en smula varm om kinden.

»Hvarför skulle jag göra det?»

Hon betraktade honom en stund med en blick, som på en gång uttryckte förvåning och nyfikenhet.

»Blått och gult äro ju de gamla svenska färgerna; de kunna väl icke uppväcka någons löje?»

Nu följde en längre tystnad; och det tycktes nästan, som skulle samtalet helt och hållet afstanna, då en äldre man närmade sig från en af sidoalléerna.

»Låt oss påskynda våra steg», sade Ulrika ifrigt, i det hon tog Svenskes arm.

»Mannen, som min herre såg där borta», återtog hon, då de kommo in i en sidoallé, »är amiral Stenhöök, känd för sina sarkasmer. Han ifrar för gamla bruk och bär ständigt och jämt utslagna spetshalsdukar och röda och gröna hals- och skorosor, oaktadt de väl för tjugu år sen äro aflagda.»

»Inte skall man väl blott tycka om hvad som är nytt och på modet?»

»Åh, visst icke! Hvarje människa bör följa sitt eget tycke och icke tvingas att endast göra comme il faut. A propos! Hofjunkaren berättade nyss», tillade hon skrattande, »att Stenhöök sagt kungen i går att det ej var comme il faut att tala då man åt, hvilket väckte monsieur Laformes synnerliga förtjusning.»

»Är man alltid så tyst och allvarsam där borta i ert sagoland?» återtog hon efter en stunds tystnad, hvarunder Svenske förgäfves sökte utfinna någon ny uppslagsända för konversationen.

»Hvad skall jag väl kunna säga en dam vid hofvet», svarade han blygsamt, »jag som kommer från vildmarken? Sockerbrödet smakar ovant för den som fått hungra sedan sin barndom.»

»Ack, så sérieux! – Munter och glad skall man vara i ungdomen», sade hon i tillgjordt allvarlig ton, under det hon fäste på honom sina skälmska ögon. – »Det är icke nog att vara tapper, min herre. Hur skola väl vi damer våga att skänka våra färger åt en ungersven, som ser så bister ut?»

Äfven hon, tänkte Svenske, gjorde anmärkningar öfver hans sätt att skicka sig. Men hos henne var det icke öfversittarens hån, som stötte honom tillbaka. Den förtjusande skälmaktighet, som lyste fram ur hennes blå, intelligenta ögon, utöfvade en alldeles motsatt verkan; och då han nu på hennes uppmaning berättade uppträdet på kaffehuset, började hans tunga att tala med allt större ledighet. Så smälter vårsolen den starkaste is. Han var icke häller af naturen en sådan tvärvigg, att icke hennes muntra skämt skulle komma hans trumpenhet att gifva vika. Och ju mer han såg henne, dess mera förtjusande blef hon i hans ögon. Aldrig hade han sett så mycket kvinnligt behag. Hennes nätta, rödklackade skor, som knappt lämnade ett fjät efter sig i den slätsandade gången, måste uppväcka beundran i hvarje manligt sinne. Han glömde totalt sin gammalmodiga gula väst af chamoiskläde och det ostickade hjortlädersgehänget. Efter en stund öfverraskade han sig med att taga efter några af kavaljerernas later, som han från början så mycket ogillat. Så lät han gehänget, ett tu tre, svänga mera ut åt sidan, så att värjan kom att hänga mera vågrätt, medan åter hatten under gåendet kom allt mera på sned. Ja, då han beskref de leende vikarna och de löfklädda holmarna utanför hans födelsestad, var det som hela hans väsen skulle hafva undergått någon plötslig förvandling.

Ulrika lyssnade med synbart välbehag till hans lifliga beskrifning. Äfvenså hennes bror, som lyckats frigöra sig från Laforme och skyndat att uppsöka henne.

»Minns du, syster», frågade denne då Svenske slutat sin beskrifning, »hvilken händelse det var, då Svenskes far hjälpte vår far så tappert mot ryssarne?»

»Det minns jag!» inföll Svenske lifligt. »Det var vid Weichselfloden, i Polen.»

»Generalen skulle med tre hundra dalkarlar öfvergå strömmen för att anfalla ett polskt regemente, som låg på förpost på andra sidan. Men polackarne hade anat oråd och då svenskarne kommo i land, mottogos de därför med en förfärlig eld samt hade säkert måst gifva sig fångna, om icke min far i spetsen för en liten skara ryttare lyckats öfvergå ett vad längre ned vid floden, och tvingat polackarne att fly hals öfver hufvud från sitt läger.»

»Det var äfven vid ett annat tillfälle» – inföll Ulrika – »som öfverste Svenske kom vår far till bistånd?»

»Skulle man påminna sig alla tillfällen, då gamle kungens krigare räckt hvarandra handen i farans ögonblick, skulle man få genombläddra hela krigshistorien.»

»Men inte sant, för oss är det ju som vi känt hvarandra i flere år.»

»Man är alldeles som man vore släkt», sade Svenske hänryckt.

»Låt oss då också anse som vi vore det», sade Buddenbrock, i det han räckte Svenske sin hand, som han tryckte. »Och du, syster, kan gärna vara med i släktskapen och kalla Svenske kusin. – Du glömmer väl icke att lyfta på floret för kusin Svenske, som du nyss glömde att göra för kusin Meijersdorff», tillade han skrattande, då Ulrika rodnande räckte Svenske sin hand.

»Med stort nöje», sade hon, »kallar jag sonen af en min fars gamle krigskamrat kusin; det vill säga om min allvarlige herr kusin icke har något däremot», tillade hon med det lilla näpnaste småleende. »Men någon kusinkyss blir det inte; ty här i residenset äro vi inte så gammalmodiga. Här lefva, sofva och drömma vi – à la mode de Paris, ma foi.»

»Sakta Ulrika, där kommer »ma foi» gående med ma mère och hela stassen af dina trognaste drabanter; men man bör icke reta honom.»

Meijersdorff höll just på att afsluta för sin dam en teckning af Svenskes bedrifter och karaktär. Och att densamma icke varit till hans fördel, kunde man lätt förstå på den stela hälsning, hvarmed friherrinnan mottog hans presentation.

»Du går ju riktigt som en somnambule», sade hon därefter i en skämtsamt förebrående ton till Ulrika. »Baron Meijersdorff har två gånger hälsat på dig i dag utan att bevärdigas med en blick. Om det händt en af dessa infödde», tillade hon med en föraktlig sidoblick åt det håll Svenske stod, »på hvilka man knappt kan se om de hälsa eller icke – så styfva äro deras nackar – hade det varit mindre underligt. Jag hoppas emellertid, min bäste baron, att er kända générosité icke tillåter er någon misstanke rörande min dotters éducation!»

»Vår kunglige Nimrod har verkligen en högst besynnerlig smak att välja sina sändebud», återtog hon hviskande åt Meijersdorff, men dock tillräckligt högt att Ulrika kunde höra det. »En familj af condition kunde ju för alltid förlora sitt goda rykte genom dylikt sällskap; – nyss Broman och nu denne!»

»Kungen var onådig för sista picknicken i Karlbergsparken. Han är kär som en galning i fröken Ulrika och hotar mig med björnskall, om jag icke vill hjälpa honom. – Det är inte klokt att direkt motsätta sig hans planer.»

»Hvad, kusin?» afbröt friherrinnan honom tvärt; »ett dåligt skämt, vill jag hoppas?»

»Ma foi, är det inte min tappre läromästare», sade Meijersdorff i en skämtsam ton till Svenske, utan att låtsa märka friherrinnans missnöje. – »Det gläder mig i sanning att få förnya er bekantskap. Ridderligt af er att taga upp striden för en så – respektabel dam.»

»När som hälst står jag till min herres tjänst», sade Svenske kärft.

»Par dieu!» inföll Meijersdorff med en axelryckning. »En sådan dam behöfver eller begär inte ert beskydd.»

»Om förlåtelse», sade Svenske, i det han bugade sig stelt, »jag trodde motsatsen. Men jag är, som min herre vet, från en aflägsen landsbygd och har ännu icke hunnit antaga stora världens seder.»

»Bry dig icke om hvad han säger», hviskade Buddenbrock i örat på Svenske. »Hans yrke är att visa sin öfverlägsenhet mot unga män och främlingar.»

»Tid och ställe?» frågade Meijersdorff i vårdslös ton, då han efter en stund befann sig ensam med Svenske vid ingången till trädgården.

»När och hvar Ni behagar!»

»I morgon då, bakom Gyllenborgska malmgården?»

»Med nöje!»

»Jag blir hans sekundant», sade Buddenbrock i det han framträdde och till Meijersdorffs icke ringa förvåning tog Svenske förtroligt under armen. – »Alltså i morgon klockan sju, herr baron», tillfogade han, då baronen aflägsnade sig.

»Jag är icke mycket förtjust öfver baronens umgänge», sade Buddenbrock då han blef ensam med Svenske. »Genom sin ytliga kännedom om Frankrike och Holland och kanske framför allt genom sin smickrande tunga har han emellertid vunnit min fru mors vänskap. Ja, säkerligen skulle hon ingenting högre önska än att se honom som Ulrikas man.»

»Fröken Ulrika tyckes dock icke vara honom synnerligen bevågen?»

»Nej, inte alls! I går skulle du hört dem. ’Det är en lustre för ett land att hafva god och gammal adel’, sade mamma, då hon fick se honom på sin svarta, stelbenta häst anföra vaktparaden. Hvad Ulrikas vapen skulle passa väl tillsammans med det Meijersdorffska!»

»Tysk knapadel», sade Ulrika utan att se upp.

»Det är tyskarne och holländarne som bragt Sverige till stormakt. Det var salig kungens största galenskap att inom landet söka upp sådana blårockar som du och jag, ty därigenom kom kriget att gå olyckligt.»

»Din fru mors åsikter måste delas af flere», sade Svenske. »Får jag därför icke min fänriksfullmakt snart, torde jag få löpa landet omkring med min värja endast för min blåa rocks skull.»

»Mot dig var baronen ovanligt nådig! Du skulle hafva sett, huru han behandlade unge Wrangel vid gardet, hvilken nu är hans trognaste beundrare, för det denne begagnat de nya hyrkuskvagnarna till sina första visiter. – ’Du är en ung étourdi’, sade han i det han hällde ut en hel ölmugg öfver honom, ’som genom förnäma relationer i vaggan fått kommando öfver ett dussin gardesknektar. Men därför bör du icke tro, att du utbytt vaggan mot en vagn för att därifrån kommendera honnett folk’ –; och så höll han på att taga lifvet af den lille bleke ynglingen ... – Men farväl nu och glöm icke bort Gyllenborgska malmgården! – I morgon afton klockan sju.»

Med dessa ord skildes de från hvarandra.