Читать книгу Carl Svenske: Historisk berättelse från frihetstiden - Gustaf Björlin - Страница 8

Innehållsförteckning

Svenske kom nu ihåg sitt löfte att besöka tant Beata. Men som klockan i detsamma slog nio, fann han att det var för sent, och beslöt i stället att uppskjuta besöket till följande dag. Han påskyndade emellertid sina steg uppför slottsbacken, för att mellan de här uppstaplade högarna af byggnadsmaterial söka kortaste vägen till sitt härberge.

Skymningen hade fört regn med sig och de allt ymnigare fallande regndropparna förvandlade snart den lösa marken, hvilken saknade stenläggning, till en djup gyttja, genom hvilken otaliga små rännilar af lergult vatten skuro sig väg. Dagens händelser upptogo emellertid för stor del af hans tankar, för att han skulle skänka någon större uppmärksamhet åt omgifningen. Han hade nyligen fått se den skönaste kvinna han någonsin skådat. Hvad voro väl alla skönheter i Åbo mot henne! Sedan föregående afton, då hon darrande lutat sig fram öfver den höga vagnskorgen, hade hon oupphörligen varit i hans tankar. Och nu hade hon samtyckt till att han fick kalla henne »kusin»: ett tilltalsord brukligt endast mellan nära fränder!

Vid Gyllenborgska malmgården skulle måhända nästa afton hans sköna framtidsdrömmar för alltid skingras. Men lifvet, hade ju hans morbror nyss sagt, vore endast ett skådespel, hvars slut visserligen kunde vara mödosamt men alltid lyckligt.

»Skall hon väl minnas mig?» Denna fråga, som plötsligt afskar hans vidare funderingar, återförde honom till verkligheten och han märkte nu att han under sina funderingar gått miste om rätta vägen. När han vände sig om, för att med fördubblade steg återtaga den förlorade tiden, varseblef han tvänne personer, tätt inhöljda i sina kappor, hvilka tycktes hafva följt efter honom, och som nu stannade och betraktade honom. Då de sågo sig observerade låtsade de emellertid icke fästa någon vidare vikt vid hans person, utan afveko åt vänster i samma gränd, dit han ärnade sig. Då det, till följd af regnet, var tämligen mörkt och, då den bekantskap han redan hunnit göra med Stockholm icke var af det allra fredligaste slaget, underlät han ej att, innan han gick in i gränden, omvrida sitt gehäng så att fästet kom att ligga ännu bekvämare till hands, om det skulle påkallas.

Så vardt dock icke förhållandet; och utan att på något sätt störas nådde han strax därpå sin bostad.

»Välkommen, min käre gudson!» ropade tant Beata, sedan han dagen därpå vid tiotiden lyckats besegra alla svårigheter, som husets trotjänarinna, gamla Stina, gjorde i förstugan mot att insläppa en vildt främmande karl. »Hjärtligt välkommen!»

Vederbörligen iakttagande Stinas förmaning att icke med sina smutsiga ryttarstöflar sopa tillsamman allt granriset på det hvitskurade golfvet, klef Svenske varsamt fram för att omfamna henne. –

Hon syntes vara kommen till den gräns af lifvet, då det nästan ser ut, som om döden skulle hafva glömt bort att utsläcka den matta, flämtande lifsgnistan. Den lilla, hopkrupna gestalten försvann nästan helt och hållet i den vida kappa af urblekt sammet, kantad med gulnade hermeliner, hvilken i vida veck nedföll kring henne, där hon satt i den stora länstolen. Om icke de bruna, lifliga ögonen blixtrat till under den stora gråa taftmössan, skulle man knappt kunnat tro att man stått framför ett lefvande väsen.

Rummets inredning var enkel, men långt ifrån tarflig. Väggarna, klädda med tjock, blommig damastdräll, voro fullsatta med taflor af röd eller hvit atlas, på hvilka någon jubelhögtid, kröning eller kunglig begrafning med gyllne bokstäfver stod beskrifven. Präktiga länstolar af snidad ek, öfverdragna med blommig damast, stodo långs väggarna; och framför fönstret, där gumman hade sin vanliga plats i den högkarmade ekstolen, stod ett dyrbart i svart lackeradt bord, medan framför detsamma låg på en vackert broderad kullerstol hennes andra trotjänare – en grå katt – som på kattors vanliga sätt gaf sitt välbefinnande för den inträdande främlingen tillkänna.

»Det var en sorglig nyhet du medför», sade gumman, då de första vänskapsbetygelserna hunnit utbytas. »Henrik var ju endast barnet – men så är det ofta – Herren tager icke de sina efter våra beräkningar.»

»Morbror var öfver sextio år.»

»Sextio år! Hvad är det mot min ålder, jag som är så gammal. Jag minnes, skall du veta, den förfärliga stormen och snöyran, då de hemkommo från Göteborg med liket efter vår salige konung Carls farfar och det är snart åttio år sedan. – Men jag glömmer ju att hälsa på mina kära vänner», återtog hon, i det hon vände sig mot Juslenius och ålderman Smedberg, som under det hon talat inträdt i rummet.

»Denne handelsman är min gamle hederlige Smedman», sade hon åt Svenske; »han har köpt din morfars hus vid Packartorget. Där föddes din mor, skall du veta», fortfor hon, i det hon framräckte sin hand åt åldermannen, som vördnadsfullt kysste den, »årtalet minnes jag ej, jag har alltid haft så svårt att minnas årtal. Men det är ju en ståtlig gosse, som lilla Lovisa födt till världen», tillade hon då hälsningarna voro utbytta.

»Ja, det förefaller mig alldeles som det varit i går», inföll åldermannen, »då unga hennes nåd, jag menar fru Lovisa, ledde sin lille son utför packartorgstrappan – men tiden går fort vid vår ålder. Om blott allting blefve bättre. Men så är det tyvärr inte. Ingenting blir bättre; allt sämre.»

»Om alla unge män äro som Carolus», inföll gumman med ett förtjust ögonkast på sin gudson, i det hon vinkade åt gästerna att taga plats i de lediga länstolarna, »är ingen nöd å färde. – Mindre ståtlig ungersven har jag sett mången i mina dagar.»

»Söta syster ser riktigt kärlig ut på gamla dagar», inföll nu Juslenius leende, i det han satte sig, »men efter hvad jag kunde förstå, menade min ärade vän här icke så mycket yttre skönhet och vackra later, utan fast mer den inre skönheten; och däri har han rätt, att både klokhet och mandom saknas som oftast hos vår tids ungdom. Jag vill därför icke säga något ondt om Carolus.»

»Både klokhet och mandom komma kanske att pröfvas snarare än man tror», återtog åldermannen med en viktig min, i det han med en jakande nick instämde i hvad biskopen sagt.

»Ja, du lär ju medföra ännu sorgligare nyheter, efter hvad jag hör?» frågade Beata. »Kan det verkligen vara sant, att finnarne vilja på nytt hafva krig?»

»Det sträfvas därhän på vissa håll», svarade Juslenius, utan att låtsa märka att frågan ställts till Svenske. »Jesuiter och annat papistiskt anhang trängas om hvarandra här i Stockholm. En riksdagsman af någon betydenhet kan icke yttra ett ord utan att det strax är uttrummadt på kaffehusen.»

»Förbuden äro icke nog stränga», sade åldermannen, i det hans anlete antog ett högviktigt uttryck.

»Stränga äro de nog, men med deras efterlefnad är det si och så. Handlar det däremot om hattarnes krigsplaner, hålles det nog tyst.»

»Kan det vara möjligt att all denna ungdom på Riddarhuset vill gå ut i kriget?»

»Möjligt och sant, syster Beata», inföll nu biskopen. »Större öfvermod har man sällan upplefvat. – Till och med min gamle godmodige vän Sinius sökte omvända mig här om kvällen; han har själf redan förlorat förståndet och gått öfver till hattarne; – och jag vet inte rätt, bror Smedman, hur det går dig själf på det yttersta. Man frestar mycket.»

»Jag hör tydligen af hvad I sägen», inföll gumman, då åldermannen icke låtsades förstå hvarthän biskopen syftade, »att det går, som det står i Psaltaren, att ’förrän jag späkt vardt, for jag vill, men nu håller jag ditt ord. Du äst mild och god, lär mig dina rätter’.» –

Under den tystnad, som följde på detta citat, vågade Svenske blanda sig i samtalet.

»Jag hörde i dag», sade han, »att traktaten med Frankrike endast skulle vara pure défensive.» –

»Pure défensive? – För Frankrike, ja», sade Juslenius med ett leende. »För oss är han så offensiv som gärna möjligt. – Skönt sällskap att vara i lag med, dessa franska modedockor, som förstöra våra riksdagar med sina dukatpåsar och vårt samhällslif med sitt bjefs och sina grannlåter. – Nu äro de så förmätna, att de påstå, att det var Frankrike som vann vår store Gustafs segrar och att Sverige borde skatta sig stolt af att få kallas för Hans allra kristligaste Majestäts vasall.»

»Alla dessa dumma påhitt att härma de inhemska manufakturerna; – glömmer min ärade bror dem? Och hur de söka oupphörligt införa utländska moder?» sade Smedman, under det han kammade med fingrarna i sin hoptofvade svarta peruk och tog på sig en hållning så styf och rak som en stärkt halskrage.

»Men hvad den tiden ändrar allt!» återtog han efter en stund – »Allt blir sämre; intet bättre.»

»I min barndom», inföll nu Beata, »var folket mycket bättre och förståndigare än hvad det nu är.»

»Ja, så sant jag heter Smedman och har krambod vid Packartorget», utbrast denne ifrigt, i det han reste sig upp, »sade icke hennes nåd nu ett sant ord. – Nej, förr i världen gällde icke ett partinamn såsom det förnämsta af allt. Men hur är det nu! För att endast tala om mig själf och pipbruket på Långholmen, håller det inte på att gå i kaputten, endast för bristande låneunderstöd! – Nu skall allt, gubevars, gå framåt med stormsteg och den som på ärligt vis vill nöja sig med en liten vinst, han får ofta stå tillbaka för dessa storskräflande kommissionärer, dessa s. k. hattstofferare, som lofva guld och gröna skogar för mindre än ett runstycke. Tvingas de en dag att hålla hvad de lofvat, begifva de sig vackert bort med dalerpåsarna, eller, om de höra till de s. k. hederlige, bjuda möjligen – tre procent.»

»Alldeles så som min ärade vän säger!» inföll nu biskopen. »Sedan de lymlarne lockat till sig stora penningesummor af lättroget folk och fått stora kronoleveranser, göra de bankrutt och fara till Norge.»

»Hvad jag vet är att jag själf», återtog åldermannen, »fick tjäna och träla till mina fulla trettio år, innan jag kunde blifva min egen. Men hur är det väl nu? – Nu hoppar man ur boden på kontoret, så snart man lärt sig skilja debet från kredit, ja, ofta tidigare.»

»Herre min Gud, när jag tänker på gamla tider», sade Beata med en suck, »är det som allt nu vore upp- och nedvändt. Min far var en så allmänt aktad och ansedd köpman som någon som i våra dagar yfves på Stortorget eller Tyska stallplan. Men aldrig bar min salig mor sidenkläder oftare än andra dagen af stora helgdagar. Och ständigt, hela året om, gick hon i sin bindmössa, sin randiga redgarnströja och sitt blommiga förkläde. Då hon någon gång tog mig med till bönen, bar hon utanpå sina hvardagskläder endast en simpel salopp af danzigtyg.»

»Nu ser det så rasande förnämt och präktigt ut här hemma i gamla Sverige», sade Juslenius, »att om våra föräldrar uppstode från de döda, skulle de kunna tro att enhvar fått del i Salberget och stora Kopparbergs grufvor eller att gamla staten från anno 96 blifvit ökad med hundra procent.»

»När jag ser hur folket lefver nu och kommer ihåg hur det lefde i min ungdom, vet jag knappt hvar jag är hemma», återtog gumman. »Det är visserligen sant att de rike förr i tiden brukade galoner och gyllene tyger, men så ha de nu i stället sidentyg – ja, till och med det ringare borgerskapet – och det som är långt dyrare.»

»Söta syster har rätt, men hvad äro väl alla sidentyg mot den fördärfliga andan att oupphörligt vilja doublera. – Förr brukade en dam en hedersklädning i många år; nu skola våra fruntimmer hafva minst en ny sådan hvarje nyårshelg.»

»Herremännen voro icke häller öfverflödiga» – inföll åldermannen, på hvars belåtna leende man tydligt kunde förstå att han riktigt befann sig i sitt esse öfver att få språka med liktänkande i ett så rart och angeläget ärende.

»Min far nyttjade aldrig dyrare rockkläde än till sex daler alnen», inföll biskopen, »och hvad husets innandöme vidkommer, fanns det visserligen tapeter, men de hade varit i huset alltsedan min salig morfars tid.»

»Och aldrig såg man häller silfver på bordet», återtog Beata, »utom bägare och kanna.»

»Men god mat och stadigt öl fick man, när man kom till söta systers föräldrahem», infogade biskopen småleende.

»Kroppen skulle ju hafva sin nödtorft; men rart vin behöfde ingen af gästerna spilla på kläderna i vårt hus, icke häller någon få magvärk af konstig mat, som det lär ske nu för tiden.

»Ja, det var en annan tid och andra människor», sade biskopen. »Nu slösar husbonden bort silfverdalern i tusental; matmodern kläder sig i hvardagslag i »ras och sicile» eller hvad de kalla det, och flickorna skola vi aldrig tala om, ty de äro färdiga att när som hälst flyga bort af bara grannlåt. – Så snart de slippa mamma, skola de genast hafva kläder, örhängen och halsband lika som fröknar och prinsessor. Deras rum skola möbleras och förses med speglar och stora sidensängar och dagligdags skall det ståtas med allt bordssilfret.»

»Mäster Noel le Maitre på Norrbro blir snart lika rik på sin handel med kram och bjäfs af sköldpadd och elfenben, som våra höga matadorer Plomgren och Kjerrman blifvit det på kronoleveranserna.»

Här afbröt ändtligen Stina det något enformiga samtalet, som dock i viss mån var ägnadt att sätta Svenske in uti lefnadsförhållandena i hufvudstaden.

Stina hade länge sedan framsatt på bordet små silfvertumlare samt en stor skål rågad med de läckraste strufvor och gorån. Gång efter annan hade hon sedermera sökt vinna Beatas uppmärksamhet genom att flytta porslinsbilderna på spiselkarmen, hvilken manöver – då bilderna voro »Hennes Nåds ögonstenar», – ju icke borde kunna förfela sin verkan. Men denna gång hade hon kunnat slå ned den helige Lukas, som stod ytterst till höger, utan att observeras; och det var först när hon tog mod till sig och gick fram och ställde sig med händerna i sidorna och förklarade att allt nu var framsatt som skulle fram, som hon vann gehör.

»Ja, det är så sant», sade Beata, vänligt småleende, »jag glömmer ju alldeles att bjuda mina kära gäster och fränder på välkomstskålen. – Man får väl lof ändå», fortfor hon, då åldermannen icke nog mycket kunde rosa vinets färg och styrka, »att något följa med tiden. Jag har köpt några flaskor af Peter Semuyns på »Tre kronor».

Man dricker i botten, min unge krigare», tillade hon, i det hon vände sig till Svenske som stod och smuttade i en vrå. »Ungdomen skall se lustig och glad ut och icke söka likna oss gamla; vi som redan fått nog af lifvet.»

Genom detta tilltal blef Svenske hufvudpersonen i sällskapet och fick omtala alla de händelser som han upplefvat sedan han kom till Stockholm.

Uppträdet på kaffehuset vann tant Beatas bifall. »Det är ändå roligt att se», sade hon och nickade belåtet åt Juslenius, »att unga män äfven nu för tiden kunna växla bistra miner och blotta sina klingor mot hvarandra.»

»Ja, därtill behöfver man i sanning icke uppmana dem», svarade denne småleende, »men den forna ridderligheten, som så mycket klädde en välartad yngling förr i tiden, med den är det slut. Äfven jag var yr i min ungdom – men det var på svenskt vis. Sådana utländska fasoner, som nu lära begagnas, att man gör sig glad öfver en främmande mans klädsel, kände vi icke till. Vi galnades nog och handskades oss emellan, men aldrig på något kaffehus och offentliga ställen.»

Biskopen hade sina starka tvifvelsmål angående den utlofvade fänriksfullmakten. Gamle kungens minne var icke långvarigt, sade han, och hvad hans gunstlingars, en Bromans eller Kallings, minne i sådana ting vidkom, tog det slut vid penningpåsen.

»Hvad ungdomen är hastig af sig nu för tiden!» utbrast hon, då han slutat. »Aldrig skulle något sådant kunnat hända i min ungdom. Knappt har han varit ett par dygn i Stockholm och redan klappar hjärtat fortare. Men sämre val kan man göra, mitt barn; ty af alla unga flickor jag känner är det ingen som jag håller så mycket af som Ulrika Buddenbrock.»

»Tant känner henne således?» frågade Svenske, smått förlägen öfver att föremålet för hans hemliga tankar gjordes till föremål för samtalet.

»Skulle jag icke göra det? Hon var mitt enda sällskap under den tid jag tillbragte i familjen. Men du må icke tro att den fästningen är lätt intagen», tillade hon med ett hemlighetsfullt leende. »Hennes mor är stoltare än en drottning och skall inte taga emot någon friare, som icke har minst lika gamla anor som hon själf.»

»Fröken skall vara sin fars afbild», inföll nu Smedman.

»Hon är sedesam och allvarlig, fast därför icke trumpen och otillgänglig; alldeles som en flicka skall vara», svarade Juslenius. »Alla som känna henne tala om hennes förmåga att lägga sitt goda hufvud i dagen genom tusende små nöjen, som hon bereder sin omgifning. – Men tack vare en ärelysten mor blir hon väl snart en lika tom modedocka som flertalet af våra adelsdamer. – För öfrigt», tillade han, »tillhör hon våra motståndares parti, och en yngling som vår Carolus är för god till att bränna sina kol förgäfves. Men lyckligtvis torde den stolta friherrinnan icke tillåta en yngling af hennes motparti några favörer, och min räddhåga är därför troligen ogrundad.»

»Generalen är ju i Finland?» frågade Svenske.

»Den mannen», svarade biskopen, »är i farliga ärenden stadd; få se om han icke en gång kommer att ångra att han gaf vika för sin högfärdiga frus vilja och slöt sig till krigspartiet.»

»Det var ett gammalt löfte», svarade Svenske med värme, »hvarom Lagercrantz lär ha påmint honom.»

»Med honom kan det vara hur som hälst», inföll Beata, »men dottern blir det mera synd om. Hennes mor lär ha velat tvinga henne att gifta sig med en viss baron Meijersdorff, som hon icke tycker om, och hvilken inte skall vara någon bra kavaljer.»

Svenske, som hittills lyckats iakttaga ett tämligen obesväradt utseende, blef nu alldeles röd i ansiktet och höll på att stöta omkull den stora silfverkannan, som nyss ådragit sig åldermannens beundran. Biskopen och tant Beata kunde inte annat än småle.

Fattiga unga män borde akta sig för att se för mycket på henne, tyckte biskopen, och borde slå alla sådana griller ur hufvudet. Hennes mor skulle aldrig kunna glömma att hon på mödernet härstammade från en så urgammal ätt som den von Hagedornska, hvilken, som hon själf brukade säga, hade ett så gammalt stamträd, att när det första gången tilldrog sig uppmärksamheten, fanns det icke en enda adelsman norr om Östersjön.

Äfven åldermannen hade den förmånen att något känna de personer, om hvilka man talade. Han visste ingen, som han så mycket afskydde som Meijersdorff, sade han, denne högförnäme junker, som både tillhörde hattpartiet och den utländska knapadeln. – Hans bodpojkar och drängar hade esomoftast om måndagarna varit urståndsatta att arbeta till följd af något slagsmål, hvari baronen eller någon af hans närmaste vänner varit med. Men här om dagen – det kunde vara vid påfvelsmässan – hade han till sin glädje fått höra att baronen blifvit grundligt genompryglad af en skräddare. Skräddaren hade fått plikta vid norra kämnärsrätten, och baronen hade skänkt böterna till en soldat, hvars hustru var hans favorit, och som i första hand varit orsaken till hela slagsmålet. Detta jublade hans vänner åt och kallade honom för en verklig adelsman! –

Det var nu så långt lidet på dagen, att biskopen reste sig för att gå. Innan han tog afsked, ville han emellertid säga några ord.

»I det vi få tacka vår alltid lika lifliga och ungdomliga gamla värdinna», sade han, i det han fattade sin bägare, »för en angenäm samvaro och god välfägnad, vill jag nu föreslå en skål för en god framgång af våra sträfvanden. Skål mina vänner för de

trogne män, som kassan gömma,

samvetsmän, som folket döma,

kloke män, som ta beslut,

tappre män, som föra’t ut.»

Sedan skålen druckits i botten, togo gästerna afsked. När han gick sökte Svenske att blidka gamla Stina, som gjorde sura miner för de många våta fjäten vid dörren och det hoptofvade granriset. Men till Smedmans stora nöje misslyckades alla hans försök i den vägen.

»Där ser man» sade åldermannen till biskopen »hur en anständig jungfru nu för tiden skall skicka sig. – Hon inlåter sig ej i portgången med hvem som helst, för att tala vare sig ondt eller godt om sitt husbondefolk – och min gumma som jemt rosar den nya tiden! Men jag skall berätta det då jag kommer hem.»

Lars var icke vid godt lynne, då Svenske vid hemkomsten råkade honom i portgången till härberget. Hela dagen hade han känt sig öm i kroppen, i synnerhet i hufvudet och veka lifvet, hvilket ej kunde bero på annat än gastkramning förliden natt. Med en mer än vanligt trumpen och vresig min, svarade han därför sitt »Guds fred» på Svenskes hälsning. Men Svenske låtsade icke märka något, utan befalde honom att gå upp efter floretterna, så att han kunde få tillfälle att enligt löfte mjuka upp sin herres lemmar för morgondagen, för den händelse att duellen – hvilket ännu var oafgjordt – skulle komma att äga rum med värja.

Sedan fäktningen börjat var det med en viss ansträngning, som Svenske kunde reda sig mot sin tystlåtne motståndare, hvilken gjorde sitt bästa för att pröfva sin herres skicklighet. En häftig stöt var nära att bringa Svenske ur jämnvikten, på samma gång som hans vapen pressades att beskrifva en båge bort till en vrå af rummet.

Ett bredt grin uppklarnade Lars anlete.

»Öfvertersen, väl utsträckt, är annars den bästa garden», sade Svenske förlägen, i det han torkade svetten ur pannan och gjorde sig i ordning att på nytt börja lektionen, – »man kan därur gå öfver både i kvarta och sekunda, allt efter tid och lägenhet.»

»Och mista klingan ur handen, som nyss», grinade Lars.

»Men tersen redde sig på morgonen mot baronen!»

»Är man fri från griller och passar på finten ... men se där ligger hon igen», utbrast han och grinade till på nytt mot Svenske, då denne efter ett utfall fann sig på samma sätt som nyss förut utan vapen. – »Sjette regeln i fäktarekonsten lyder», började Lars i predikande ton: När då i denna ters din klinga på något sätt fångats, må du med udden – det är i undertersia per lineam obliqvam eller i skef linie – gå till jorden, och din kropp och dina knän, som tillförne voro öfverlutade, alldeles retireras och gå tillbaka. – Så äst du fri och hafver betagit din motpart den mensur’ till att stöta.

»Välförståendes att om han inte vet», fortsatte Svenske i samma predikoton, »att bruka den vantagio eller sirlighet med kroppen, att han ej följer klingan utefter, ty då varder han stötter, utan approchering eller annalkande» – ...

»Därvid likväl alltid märkandes första regeln i fäktarekonsten: Man låte sig ej af andra tankar dispareras eller åtskiljas, såsom af affärer, kärlek ...»

»Nu kan det vara nog med fäktning i dag», afbröt Svenske tvärt, i det han kastade bort floretten. »Nog skulle jag ändock kunna reda mig mot dig, gamle Lars – om det gäller.»

»Kärleksgriller och kvinnosnack, gör kloker galen sa’ Hans Sack.»

Svenske gick sin väg utan att låtsa höra hvad han svarade; men nu fick Lars brådt med att hänga upp floretterna och skynda efter.

»Nog kan min käre, unge herre vara lugn», sade han och slog honom förtroligt på axeln. »Alltid koxar dufvan så länge som båge bändes.»