Читать книгу Carl Svenske: Historisk berättelse från frihetstiden - Gustaf Björlin - Страница 6

Innehållsförteckning

Då Svenske lämnade Lafonts kaffehus, styrde han kosan tvärs öfver torget till källaren Gyllene freden, där han, som läsaren torde påminna sig, stämt möte med sin morbror. Men middagstimmen var förliden och han förebrådde sig att han låtit sin nyfikenhet förleda sig att alltför länge lyssna till officerarnes prat.

Vid denna tid spisade man i regeln à table d’hôte. Den numera[4] nästan undantagslöst brukliga portionsspisningen var helt och hållet okänd. På ett bestämdt klockslag, vanligen kl. ett, men äfven tidigare, infunno sig gästerna för att vid ett gemensamt bord förtära de få rätter som värden låtit tillreda.

Då Svenske inkom i källarsalen på Gyllene freden, var därför denna nästan tom. Alla gästerna hade för en god stund sedan, efter hvad värden berättade, aflägsnat sig. Hans högvördighet biskopen hade emellertid icke varit bland dem. Han brukade eljes hvarje dag, försäkrade värden, hedra stället med sin närvaro.

Det dröjde dock icke många minuter, innan biskopens magra skepnad visade sig i dörren. Att dagens öfverläggning inom sekreta utskottet varit häftig visade sig otvetydigt på hans stela, pergamentslika ansikte, hvilket utmärkte sig för en mer än vanlig liflighet.

»Den afgörande dagen närmar sig mer och mer», sade han tyst till Svenske, i det han lämnade sin kappa och hatt åt den bugande värden, som skyndat fram för att mottaga dem. – »Och kroppens nödtorft bör ej få stå tillbaka för viktigare värf, eller hur, mäster Peter?» fortfor han.

Den kruserlige värden svarade endast med många bugningar, i det han diskret drog sig tillbaka.

Utan att vidare bevärdiga honom fortfor han därför, vänd till Svenske:

»Men våra motståndares antal tillväxer för hvarje dag. Det är också lättare att med förflugna planer hänföra en obetänksam massa än att sedermera bringa samma planer till verkställighet. – Men äfven du, min son, ser upprörd ut», afbröt han sig, i det han kastade en forskande blick på den unge mannen; »har något händt dig?»

Svenske berättade nu utförligt uppträdet på Lafonts kaffehus och yttrade sin ledsnad öfver att han icke bättre kunnat lägga band på sitt sinne.

Biskopen lugnade honom emellertid med den förklaringen, att det icke var så ovanligt att ungdomen vid riksdagen kifvades. En ärlig tvekamp mellan unga män, oaktadt den kanske icke till fullo kunde anses öfverensstämmande med den heliga skrift, hörde ej till våra svåraste synder. Hvad som försvårade saken var dess politiska sida. ’Parva scintilla neglecta magnum sæpe excitat incendium’, säger Curtius, sade han; »våra motståndare skola helt säkert icke underlåta att uppdikta de värsta historier med sammansvärjning, förräderi och uppror. Men må hvar dag hafva sin omsorg och sin plåga. Nu skola vi icke mer tänka därpå, utan i stället se till hur det kan gå med verkliggörandet af dina framtidsplaner. Jag har redan talat vid några vänner. För närvarande synes ringa utsikt vara för handen, att du, oaktadt din fars förtjänster, skall snart lyckas få rekommendation till något regemente. Men vi skola hoppas att det reder sig!»

»Du är mycket god som tänker på mig», sade Svenske, rörd, i det han fattade biskopens hand.

»Inga tacksägelser, min son! Se i stället till att du får något af den här fårsteken, det mesta är redan uppätet, och resten är bara ben och senor, men sero venientibus ossa, det är uttydt: den som kommer sist till kvarnen får sist mala. Vi få vara nöjda, om Peter vill gifva oss något alls denna tid på dagen.»

Deras enkla måltid var också snart slutad. Kräsligheten i mat hörde icke till denna tids hvardagslif. Den var hänvisad till de större kalasen, hvilka också till följd af de prof, som de kunde ställa på gästernas matsmältningsorgan, hade allt skäl att fordra en långvarig förberedelse och en grundlig efterföljande späkning. Sedan därför fårsteken med vattenlingonen och de ättikdränkta portulaksstjälkarna var affärdad, återstod endast den magra köttsoppan och med denna och några »fattiga riddare» var måltiden slut. Som biskopen strax på eftermiddagen skulle deltaga i sitt stånds öfverläggningar, tog han genast afsked af Svenske, hvilken han emellertid gaf det rådet att se sig något om i staden, tills dess de, som öfverenskommet var, skulle besöka tant Beata.

Då Svenske lämnade Gyllene freden, styrde han sin kosa framåt Österlånggatan, som denna tid var en af hufvudstadens finaste gator. Hans afsikt var att taga det under byggnad varande slottet i närmare ögonsikte. Detta var nu till sina yttre delar nästan fullbordadt; men på södra sidan återstod ännu åtskilligt att fullständiga. Sålunda voro för tillfället en del arbetare som bäst sysselsatta med att fylla den djupa slottsgrafven. Den bredvid liggande Storkyrkan var äfven under reparation. De många små och låga handelsbodar, som på alla sidor omgåfvo henne, skulle bort, på det att stadsarkitekten Carlbergs snille skulle få tillfälle att visa ett mästerprof på sin konstnärliga storhet genom att gifva åt hufvudstadens dôm det smaklösa yttre, hvari densamma ännu den dag i dag är befinner sig.

Då Svenske vikit om hörnet af det nya bollhuset och stod försjunken i slottets betraktande, fästes hans uppmärksamhet på några män och kvinnor i den bakom nämnda hus liggande trädgården. Deras besynnerliga klädnad, på en gång bjärt, lysande och trasig, sade honom att de måste tillhöra det under sista tiden så mycket omtalade Svenska komediantsällskapet, hvilket för penningar gaf föreställningar i bollhuset två gånger i veckan, och hvilka föreställningar han senast på förmiddagen hört mycket omtalas på kaffehuset. De skulle samma afton kl. 5 uppföra en större komedi i tre »öppningar», kallad Plutus eller mammon. Enligt affischen skulle åskådarne förnöjas icke blott med hörseln utan äfven med synen genom många snillrika maskiner, luftsprång och intermeder. Hans nyfikenhet – han hade aldrig förr hört en komedi omtalas, än mindre sett någon sådan uppföras – hade blifvit väckt, men hans morbror hade alldeles ogillat hans plan att åse föreställningen. »Oaktadt det i det hela taget icke kan få anses som något groft slöseri, hade han sagt att betala sina 16 styfver, för att få se deras konster», »är dock vårt fäderneslands närvarande tillstånd så allvarligt, att det bör betaga oss all lust efter dylika fåfängliga njutningar och i stället gifva oss en verklig anledning till sorg efter Guds sinne, som också ensam kan åstadkomma bättring.»

Biskopen hade äfven talat om komediernas hedniska ursprung. »De romerska hedningarne hade afsett med dem att, som de sade ridendo castigare mores eller, med andra ord, velat genom dem införa den utvärtes dygd, som de funno i det blotta sunda förnuftet. Men detta gagnade ju för oss kristna, hvilka redan genom födelsen vore delaktiga af Guds rena ord till rakt ingenting. Guds ord upptäckte tillräckligt för oss vårt invärtes fördärf genom allehanda lärdomar och förmaningar, hvilka också ensamma ägde tillräcklig kraft att förmå oss – om vi det ville! – att bortlägga det onda och förnyas till det goda.»

Dessa ord från hans vördade morbrors läppar hade gjort ett djupt intryck på Svenske. Tanken på att han kanske om igen skulle ådraga sig några spefåglars hånfulla ord och blickar för sina urvuxna, gammalmodiga kläder förjagade nu sista resten af begär hos honom att åskåda dylika sällars konststycken. Det var därför med en viss förargelse, som han såg sig utsatt för det skrattande komediantsällskapets blickar.

»Vid alla Bacchi prästinnor», hördes en hes karlröst öfver de skrattande fruntimmersstämmorna, »liknar icke den här unge mannen på ett hår bror Köppel som den stolta fattigdomen. Se blott hvilken min! Kanske han är lappkungen som skall inspektera vår nya habit.»

Nu visade sig mellan syrenbuskarna ett magert kvinnoansikte, hvilket, till följd af en stark påläggning af blyhvitt och karmin, påminde Svenske om de gamla helgonbilder han sett hemma på kyrkvinden.

»Akta dig Trundman att du icke råkar illa ut, som du gjorde här om dagen, då du ville agera Carion för stadsgevaldiern ner på skeppsbron.»

»Lappri, Filine, den här ser sannerligen icke så farlig ut. I ska’ få se, go’ vänner, att det är en officer från provinsen, som vill låna ut pengar åt våra bankobetjänter.»

»Konsterna stiga och vetenskaperna komma i anseende,» inföll den som kallats Köppel – en lång, mager man, iklädd en utsliten, gräsgrön rock och bärande kalott på hufvudet i stället för peruk –. »Men jag tror snarare att han kommer från min vän Harpagon, som inte vill tvätta sig för att kunna spara på vattnet.»

Detta svar uppväckte säkerligen glada minnen, ty hela sällskapet började nu att skratta med full hals.

Svenske, som icke onödigtvis ville gifva näring åt deras skämt, men icke häller velat vika för första stöten, ansåg nu tillfället lämpligt att draga sig ur spelet, hvilket äfven lyckades honom utan vidare obehag, genom att gå in i slottsporten som stod öppen. Väl inkommen på borggården, tog han sedermera af på vinst och förlust in åt en mörk hvalfgång. Utan att närmare efterhöra om det var tillåtet eller icke, fortsatte han med hastiga steg tills han kom till en bred stentrappa. Nu var hans tanke att vända om; men han kunde icke motstå sin nyfikenhet, utan beslöt efter någon tvekan att fortsätta. Utan att han själf riktigt visste hur han kommit dit, stod han någon stund senare i en praktfull sal, som med sina höga fönster vette utåt Logården. Åbo gamla slott hade varit det största boningshus, som han dittills skådat, och det höga rum med grant utsirade tak, hvari han nu befann sig, det bonade golfvet samt framför allt den vackra utsikten från fönstren väckte därför, som naturligt var, hans både förvåning och beundran.

Om han icke haft så mycket vackert på en gång att studera, skulle han icke underlåtit att i fönstret bredvid lägga märke till en äldre man, som med lika förtjusning tycktes försjunken i åskådandet af det rörliga skådespelet nedanför på strömmen, och hvilken, för att göra det ännu bekvämare för sig, nästan helt och hållet uppkrupit i den djupa fönsternischen. Hans yttre tycktes utvisa en man ur den välmående medelklassen, en borgare, som icke lyckats att vid ölmuggen till fullo förstöra de pengar, som gynnsamma aftal på Tyska stallplan eller utanför Guillemot’s kaffehus inbringat. Växten var hög och fetlagd och bredden mellan axlarna tydde på försvarlig styrka. De stora, ljusgrå ögonen, hvilka matta och intetsägande sköto fram likt kaninögon ur det pussiga ansiktet i förening med hans tjocka läppar antydde lusta efter sinnlig njutning, kanske äfven vana vid ringa tankeverksamhet.

Kläderna voro tarfliga. Den röda västen, som bjärt stack af mot den grå rocken, var försedd med ett delvis urblekt guldbroderi. Såväl den som rocken var nedfläckad af minnen från mer än ett middagsmål. Dräkten fullständigades af ljusgrå redgarnsstrumpor, en hvit halsduk med långa spetsändar samt gammalmodiga skor utan spännen, men i stället försedda med stora röda bandrosetter, länge sedan ur modet. På hufvudet satt en gulhvit allongeperuk, hvilken i vida lockar nedföll på axlarna.

Svenske tog det därför ganska lugnt, när mannen, då han blef honom varse, väckte honom ur hans funderingar genom ett slag på axeln.

»Hvad gör mans här min unge man?» frågade han med stark tysk brytning, under det han nyfiket betraktade Svenske. »Hör mans bara på, mein Herr», fortfor han, då Svenske icke svarade, »hvad vill en sådan man här att göra? Här är kungens gemak.»

Svenske, som trodde att hans gammalmodiga klädsel var på väg att skaffa honom något nytt obehag, svarade kärft, att han icke trodde att det rörde någon hvar han stod, då han icke gjorde något ondt, och undrade om den som frågade var borgmästaren eller stadsfiskalen.

»Beim Teuffel, tager icke den man mig för en borgmästare. Det borde Aulœvill höra», sade den okände småleende – Hans röda ansikte utvisade i själfva verket höjden af nöje. – »Nein, beim Gott, mein lieber Herr!» fortfor han, »jag är ingendera. Och Ni må gärna se så mycket mans vill. Ach, du Gott! Att taga mig för gubben Aulœvill!» – han skrattade så, att tårarna stodo honom i ögonen – »Mein Herr är från landet, kan jag förstå?» återtog han i det hans stora rödsprängda ögon, som det tycktes med synnerligt välbehag fäste sig vid huggvärjan och kraghandskarna.

Svenske var icke alls belåten med den närgångna mönstringen. Och det var icke utan en viss näsvishet både i ton och åtbörder som han anmärkte: »att det tydligen kunde ses på min frågvise »min herre» att han icke vore från landet, ty där höll man sig snygg och ren, äfven om man icke hade så fina och välskurna kläder.»

Men gubben tog anmärkningen med orubblig godmodighet, anmärkande endast att det var ett dåligt tidens tecken att ungt folk klandrade allt nu för tiden. »Men hvad heter han, min vän?»

»Mitt namn är Svenske», svarade denne och rätade på sig. »Dopnamnet har jag fått efter vår högstsalige konung, Carolus vid namn. För öfrigt har min herre gissat rätt, att jag är från landet.» Han vände sig i detsamma om för att gå.

»Godt namn att brås på!»

»Ja, det är det», svarade Svenske, som missförstod uttrycket. »Och gifve Gud att vi hade honom ännu i behåll i dessa dåliga tider, då skulle icke en ung adelsman antastas, hvart han gick, både af kavaljerer, komedianter och sådana här krämare, endast för att han icke har rocken fullsatt med franskt glitter, eller saknar en sådan där lingarnshätta på hufvudet som min herre tyckes yfvas öfver.»

»Sakta, mein Herr, kungen tycker icke om att man talar så högt.»

»Kungen bor mans inte här ännu», sade Svenske, härmande den andres viktiga min, då han tyckte att dennes förmynderskap började gå för långt, »och för öfrigt ger jag den här kungen en god dag. En ung adelsman, som vill göra gagn och skaffa sig fram i världen, får gå och drifva här sysslolös omkring, utan att kungen har så mycken makt, att han kan skaffa honom ens en fänriksyssla. Allt skall gå genom det sekreta rådet eller hvad de kalla det vid riksens ständer.»

»Pots tausend, hvad säger man om kungen?» afbröt honom den okände med något sträfvare tonfall, i det han rätade upp sin stora kropp och sökte intaga en soldatlik ställning; »denk er doch etwas besser nach ein ander mal!»

I detsamma gjorde han en militärisk vändning mot dörren för att aflägsna sig, då en ung kavaljer inträdde från den motsatta dörren och till Svenskes icke ringa förvåning gjorde en djup bugning för den gamle mannen. »Hans Maj:t», sade han, »signalen är hissad på Logården och sluparna ligga i ordning att öfverföra jägarne.»

»Väl, von Buddenbrock, då vilja vi strax infinna oss.»

»Kungen själf», mumlade Svenske. Det gick formligen omkring i hans hufvud. Men han sansade sig genast. Han hade hört berättas, mindes han, att kung Fredrik var en god och mild konung. Icke vetande rätt huru han skulle te sig, och ytterligare förvirrad genom de blickar, hvarmed kungen och hans unge kavaljer betraktade honom, tog han slutligen ett steg framåt och föll på knä, i det han med några osammanhängande ord sökte uttrycka hur olycklig han kände sig till mods öfver att hafva tagit den glorvyrdigste konungen, landets fader, för en vanlig människa, hvarför han i sin djupaste undersåtliga ringhet bad om tillgift.

Det godmodiga leende hvarmed konungen åhörde hans anförande lugnade honom. »Ja, mitt namn är Friedrich», sade konungen och vinkade åt honom att stiga upp. »För öfrigt är jag visserligen intet annat än en vanlig människa; och ingenting kan väl vara likare en konung än att vara en människa. Men jag har hört min unge man rekommenderas af en utaf mina vänner,» återtog han, med en nådig böjning på hufvudet, »och det är icke utan att jag är skyldig er en återtjänst. Friedrich glömmer aldrig en tjänst – var vår frände Carolus stor i striden, kan Friedrich visa sig stor i friden.»

Då Svenske icke kunde återhålla några utrop af förvåning, afbröt honom konungen:

»Beim Gott! Unge man, jag vet allt; – von Buddenbrock här har redan omtalat alltsamman. Historien går ju för öfrigt hela staden omkring! – Men man får icke vara så hetsig af sig, äfven om man är i sin goda rätt och vill taga en vacker dams parti. – Man skall hålla sin värja i styr, såsom vi en gång för alla befallt. – Emellertid vilja vi nu», fortfor han efter en stunds tvekan, »till straff för att unge man, genom att draga svärd i residenset, brustit aktning för kungens närvaro ålägga honom att hela aftonen vara i denna tråkiga mans sällskap, hvilken under en hel förmiddag icke kunnat berätta för konungen en enda galant historia, utan endast hållit bedröfliga sorgetal öfver sin far, generalen i Finland, eller om ryssar och kosacker som bränna folk lefvande.

Och här har mans till andra kläder», fortfor kungen godmodigt – då Svenske bugande afhörde hans befallningar – i det han började en undersökning af sina stora västfickor, hvilken emellertid icke ledde till något resultat; ty sedan han fortsatt därmed en stund – och detta så grundligt, att han vände ut och in på fickorna – sade han med samma godmodiga leende: »Potz donner! Den skälmen Dalin tog verkligen den sista dukaten från kungen i dag!»

Nu öppnades dörren och en medelålders man, klädd nästan alldeles lika med konungen, steg öfver tröskeln.

»Broman» sade konungen, vänligt framräckande sin hand för att kyssas, »välkommen! Vi borde egentligen vara ond på dig, då vi hela långa eftermiddagen fått sitta här ensam och endast kunnat roa oss med att se på gubben Blom, hur han lastar in veden där nere. Men hvar har man varit hela långa dagen?»

»Ers maj:t, trägna göromål; penningebekymmer –», började Broman med ett inställsamt småleende, under det han gjorde en djup bugning.

»Potz donner, man; – redan slut? Sverige skulle vara ett riktigt Peru, för att vår kommersiepresident skulle vara en honnett man. Men vi vilja tala en annan gång därom. Hur var slutet på historien vi fick löfte om? Vi älska icke böcker och vilja därför hälst hafva deras innehåll omtaladt för oss.»

»Menar Ers maj:t historien om de nio fångade björnungarne?»

»Nej, det var ju historien om de förtjusande trollsländorna» – kungen smackade med läpparna och ett belåtet leende smög sig öfver hans anlete. »Om allerliebsten Cismene; hon som så djupt fäste sig i vårt minne på sista balen. – Hvad säger hennes mor, den stolta friherrinnan? – Men, det är sant, vi hafva icke tid nu. Vi vilja höra den i afton efter jagten –; redan i afton, hör man det!»

»Men se där», afbröt kungen sig, »vi hade så när glömt vår dams trogne riddare. Hör, min vän», återtog han, vändande sig till Broman, »denne man vill blifva soldat vid vår armé och du får därför ställa så till, att han snart får en fänriksfullmakt. Vi själfva vilja betala den, och får du därför för denna gång nöja sig utan sportler. Det är stor lustre för riket att hafva vackra officerare; – liksom mycken och vacker adel.»

I det han sade dessa ord, vinkade han vänligt med handen till afsked åt Svenske och kapten Buddenbrock samt följde Broman genom dörren till de inre slottsrummen.