Читать книгу Michaël Choræi Samlade skaldestycken - Michaël Choraeus - Страница 3

Innehållsförteckning

Otta och ett halft år äro förflutna, sedan Choræi död gaf anledning att vänta en upplaga af hans samlade arbeten; och sju år har man väntat den af min omsorg, efter min förbindelse med hans Enka. Också ärnade jag redan 1808 i Åbo uppfylla denna väntan, hvad hans Skaldestycken angår; men kriget, som afbröt gemenskapen emellan Sverige och Finland, betog mig tillfälle att sammanleta åtskilliga på hvardera sidan om hafvet kringspridda blad, som ej borde saknas i denna samling. Äntligen är det, genom en oväntad ledning af händelser, i nejden af Hjelmaren, som dessa till större delen Finska alster utgifvas.

Hvad deras värde angår, vore det lika fåfängt, som obehörigt af utgifvaren, att vilja förekomma läsarens omdöme. Dock må mig tillåtas en anmärkning, hvilken, om den ock ingen ting betyder i afseende på de här meddelade arbeten, som hvarken kunna eller bara bedömmas efter annat, än hvad de i sig sjelfva äro, likväl torde vara ej alldeles öfverflödig för dem, som mer granska Auktorn, än hvad han författat.

Utom det att Choræus slöt sin bana nästan vid en ålder, då mången skald först begynner sin, eller åtminstone upptäcker sin rätta kallelse; måste han af sin korta lifstid använda den mesta delen får sitt stånds yrke, som, ehuru nära sammanhang det i sin grund har med poesien, dock i sin utöfning lägger ett band på den frihet, som hvarje konst fordrar: en af orsakerna, hvarföre Choræi sångmö så ofta framträder såsom lärarinna, oaktadt sin naturliga fallenhet för det lekande och naiva.

"Den äkta skalden kan endast sjunga." Denna anmärkning, som jag nyligen sett, om jag rätt mins i Iduna, torde i vissa fall kunna vändas om. Mången skulle blifvit en äkta skald, om han ej gjort annat ån sjungit. Men få kunna det i vårt land, utan att göra sig olyckliga. Icke heller vore det nyttigt, om denna regel följdes af hvarje yngling, som tror sig född med en poetisk ådra. Man blir så lätt bedragen i denna inbillning, icke endast af sig sjelf, utan af andra. En annan sak är det med stora genier: de tvingas fram af en inre magt. Deras valspråk är, som Kellgrens: omnis in hoc sum; om de än skulle förspilla dervid hela sin timliga välfärd.

Äfven den tidepunkt, i hvilken Choræus framträdde, var törhända ej den förmånligaste för utvecklingen af poetiska anlag. Flere omständigheter hade vållat, att vitterheten ej mer skattades för sin egen skull: hvaraf följde, att hennes idkare genom den moraliska, religiösa eller politiska vigten af de ämnen, de behandlade, sökte att bibehålla hennes anseende. Derigenom frambragtes väl många förträffliga stycken, som tillvunno sina författare en tvåfalldig aktning, den som man lemnar skalden eller vältalaren, och den som tillkommer medborgaren eller sedoläraren. Men någon gång hände derigenom också, att ett mått af snille och talang, som i en liten lyrisk blomstersång med fördel kunnat användas, på ett didaktist sädesfält nästan förspilldes. Om närvarande samling i något blad ger anledning att beklaga den sednare verkan af en i sig sjelf alltid berömlig åsyftning; så ger den äfven tillfälle, att gladas öfver den förra. Jag nämner blott det första stycket: Sången öfver Ehrensvärd.

Ett särdeles missöde har likväl, efter Författarens död, öfvergått detta hans förnämsta skaldestycke. Ämnet deri har genom tidens händelser blifvit sådant, att man endast med smärta kan läsa det, oaktadt dess beundransvärda skönhet.

Äfven öfver Choræi Psalmer rådde en oblid stjerna. Ostridigt hade han till detta skaldeslag, icke blott den yttre kallelsen genom sitt stånd, utan en inre genom sin varma känsla, sitt enkla och lätta språk. Men utom det, att hans försök deri ej hunno fulländas innan hans död, hade man den tiden andra begrepp om den reform, vår gamla Psalmbok borde undergå, än man sedan fattat. Visserligen funnos då redan de ypperliga Kyrkosånger, med hvilka Doktor Ödmann gjort epok i Svenska Psalm-poesien; men detta mönster gällde egentligen i afseende på nya Psalmer, och Choræi bemödande åsyftade endast de gamlas förbättring. Den rätta konsten dervid var då ännu icke funnen, icke ens af hans medtäflare och vän Doktor Wallin, som sedermera till förtjensten af så många egna mästerstycken, tillagt den mindre lysande, men dubbelt skattbara, att på ett förundransvärdt sätt hafva räddat de flesta af de gamla. Choraeus är för öfrigt ej den ende, som i detta svåra och grannlaga skaldeslag behöft tidens hjelp genom öfning och prof. Emellertid vunno hans Psalmer ett utmärkt bifall; och tjena ännu till mångas andakt: hvarföre de äfven här blifvit å nyo aftryckta; helst större delen saknas i den nya Profpsalmboken.

Men det är nu mera ej Författaren, utan Utgifvaren af denna bok, som behöfver en apologi.

Ofta villrådig i valet af de stycken, jag skulle upptaga, har jag liksom rådfrågat Författaren sjelf, och, jag tillstår det, ej blott hans smak, utan hans hjerta, som mången gång för sin välvilja uppoffrade sin ärelystnad. Likväl äro ganska många tillfällighetsverser uteslutna; och ibland de bibehållna synas mig några ej vara de minst vackra i denna samling.

F. M. Franzén.