Читать книгу Michaël Choræi Samlade skaldestycken - Michaël Choraeus - Страница 4

Innehållsförteckning

Man söker gerna en Författares bild framför hans skrifter: man vill se den i ansigtet, som man hör tala. Också ges det skriftställare, i synnerhet skalder, hvilkas person är nästan oskiljaktig från deras arbeten. Dels visar den sig sjelf i dem, och utgör stundom deras förnämsta behag; dels förutsätta de, för att rätt kunna skattas, att läsaren liksom lefver med auktorn.

Den skald, som i närvarande samling å nyo framträder för allmänheten, har i det ena afseendet längesedan vunnit många hjertan; och i det andra är en teckning af hans lefnads omständigheter det bästa företal för hans skrifter. De förra torde äfven i sig sjelfa ej sakna allt intresse för den, som finner nöje i betraktelsen af de oftast obetydliga, stundom besynnerliga tillfälligheter, som bidraga att afgöra en menniskas öde, och att dana dess snille och dess hjerta.

Hofpredikanten Michaël Choræus var född den 15 Mars 1774.[1] Hans fader var Comministern i Christinestad Michaël Choræus. Hans moder hette Hammar. Vid detta exempel gäller ej Linnés idé, att barken härrör af fadren och kärnan af modren. Choræus hade ärft det inre endast af sin fader, som var en man af utmärkt hufvud, ej utan studier, och ryktbar för den gåfvan att oberedd kunna i predikstolen, med en sann ingifvelse, väl utföra sitt ämne. Ett för tidigt giftermål hade bragt honom i en bekymmersam belägenhet. Pastorsadjunkt nu i Vörå, nu i Vasa, nu i Solf, nådde han ändtligen högden af sin lycka, då han i Christinestad fick åtminstone en stadig boning. Sonen, som var född på det första stället, hade således redan i späda åren det ödet att ofta flytta; och man kan säga om honom, att han nästan aldrig haft något egentligt hem på jorden.

Äfven så ovisst är det, till hvad nation han skall räknas. Alla de nämda orterna, ehuru belägna i Finland, bebos af en Svensk koloni, som i språk och seder fullkomligen skiljer sig från Finnarne, ehuru det ena folket bor tätt invid, stundom midt ibland det andra. Också vilja de Svenske bönderne ej kallas Finnar, ehuru deras Finske grannar, som kunna räknas till de mest hyfsade af sin nation, lika mycket sätta sig öfver dem, och om de öfverträffas i liflighet, umgängsamhet och vänlighet, deremot tillegna sig företräde i stadigt allvar och lugn rådighet. I anseende till språket var Choræus blott Svensk, kanske äfven till lynnet; men till sin härkomst var han förmodligen en blandning, såsom de fleste af ståndspersoner, hos hvilka denna skilnad, äfven af andra skäl, är mindre märkbar. För öfrigt var det för honom lika, om han ansågs för Svensk eller Finne. Han öfverlefde ej den tidepunkt, då man med bestörtning blef varse, att det var ett haf emellan Sverige och Finland.

Också hade Försynen delat hans lefnad och hans lycka mellan begge stränderna af Östersjön. En besynnerlig skickelse förde honom redan i yngre åren till Sverige för att der uppfostras.

Hans fader, då han kände sig nära döden, kallade honom till sin sotsäng, och sade: "Jag dör, och lemnar din mor med dig och dina syskon i fattigdom. Vår Herre har gifvit dig goda anlag; men jag ser ingen utväg till din uppfostran på din hemort. Res till Sverige: sök opp Domprosten Fant i Westerås, och säg att en döende fader skickat dig till honom, och att din farmor hetat Fant."

På detta patriarkaliska vis blef den unge Choræus skickad ut i verlden. Men för att komma till Westerås, behöfde han en liten respenning. Någre Handlande i Christinestad sammansköto den, och skänkte honom kläder. Så kom han till Stockholm, utan ledsagare och utan rekommendationsbref.

Af de många slags förförelser, för hvilka en yngling är blottställd i hufvudstaden, mötte honom en, som ej synes farlig, men som var nära att göra honom olycklig för all sin tid, åtminstone föra honom på en helt annan väg än den, dit han var ärnad. De förledande varelser, af hvilka den stackars gossen, som aldrig förut sett något sådant, lät dåra sig till den grad, att han på dem förstörde hela sin kassa, voro — körsbär och päron. Sedan han ätit opp de sista han köpt, och ej mer kunde köpa något enda, öppnades först hans ögon: och han fann sig ensam i en fremmande verld, utan husrum, utan mat, utan penningar. Det fartyg, på hvilket han kommit, var försvunnit från skeppsbron, och intet Westerås-fartyg fann han, som kunde emottaga honom med sitt lilla bylte. Af de många ansigten, som mötte honom, kände han icke ett enda; och ingen brydde sig om honom det minsta, om icke kan hända en eller annan smålog åt den lilla sällsamt klädda figuren från landet. Så gick han hela dagen, och glömde till slut all den öfriga sorgen för hungern. Dock kunde han ännu icke förmå sig att begära allmosa, då han blef varse ett par gossar, som fingo penningar af en Officer. Han underrättade sig om orsaken, och fick höra, att de togo värfning. I hast beslöt han att följa deras exempel, och lät inskrifva sig, som skeppsgosse på ett krigsfartyg, som med det första skulle afgå till Sveaborg. Detta hände år 1790, och Freden i Verelä lär då ännu icke varit sluten, åtminstone ej kungjord. I alla fall såg det på fartyget ganska krigiskt ut.

I ett ögonblick var hela hans utsigt förändrad. Gymnasium, akademi, magisterkrans med mera dylikt, som vid namnet Fant fäst sig i hans håg, voro försvunna. I deras ställe stod nu, vid namnet Sveaborg, allt hvad förskräckligt är, för hans inbillning. Dock kom ej ångern, innan han ätit sig mätt: sedan först tänkte han efter, huru han sålt sig sjelf för en måltid, och gret som Esau; ty äfven sin faders välsignelse tyckte han sig hafva förlorat. Officern, som hade värft honom, blef varse hans ängslan, och underrättade sig om alla hans omständigheter. Gif dig tillfreds, min gosse, sade han; du skall få behålla din svarta rock. (Han bar ännu sorgdrägt efter sin far.) "Blif prest: dertill passar du bättre, än till knekt. Res till Westerås, och kom hädanefter bättre ihåg, hvad din far sagt dig på sin sotsäng." Med dessa ord gaf han honom sitt afsked, lät honom behålla värfningspenningarna såsom en skänk, och skaffade honom rum på ett Westerås-fartyg. Mer än en gång hörde jag Choræus med rörelse beklaga, att han aldrig sedermera råkat denne hederlige man, hvars bild stod alltid liflig och klar i hans tacksamma hjerta, ehuru han med sin ålders lättsinnighet skilts ifrån honom, utan att ens ftåga efter hans namn.

Vid ankomsten till Westerås var det första han gjorde, ej att gå till Domprosten, utan att klifva opp i Domkyrkotornet. Ensam, som han der stod, mellan himmel och jord, dit kastad öfver haf och sjö, långt ifrån sitt hem och sin slägt, okänd af alla, i den stad och det land, han såg under sig, med ingen annan tillflykt än ett fremmande hus, der hans namn aldrig varit nämdt, med ingen annan grund till sin väntan att der blifva emottagen, än en döende faders önskan, borde han finna sin belägenhet bekymmersam, och bäfva för det ögonblick, som snart skulle afgöra hans öde. Men den sorglösa ynglingens själ var sysselsatt endast med det höga, henne upplyftande tornet, och med den vidsträckta utsigten af hans nya fosterbygd: så ansåg han orten genast; ty att han, på sin faders ord, ej skulle af Domprosten med öppna armar emottagas, föll honom aldrig in, att tvifla.

Äntligen steg han ned till jorden igen, och sökte opp Domprostegården. Doktor Fant hade fremmande hos sig, då hos honom anmältes en liten svartklädd Finnpojke. Han gick ut, och kom in efter en stund med Choræus vid handen, och visade halft leende, halft brydd, åt sitt sällskap det oförmodade testamente, han fått ifrån Finland.

Domprosten Fant var af det gammaldagsfolk, som röres af slägtkärlek; och ehuru mycket aflägsen, och för honom oväntad, skyldskapen var, erkände han den likväl, Slägten Fant i Sverige härstammar i sjelfva verket ifrån Österbotten. Dessutom kunde hans kända godhjertenhet ej förskjuta den värnlöse fremlingen; och hans frus välgörandetankesätt styrkte honom i det beslut, att anse sig bunden af ett blödande fadershjertas sista suck, såsom af en pligt, och att emottaga den faderlöse, såsom af Försynens hand.

Gossen sjelf intog snart genom sin qvickhet och sina öfriga goda egenskaper begge sina fosterföräldrar. Upptagen som barn i huset, njöt han i sju års tid deras ömma och frikostiga omsorg, som följde honom från gymnasium i Westerås till akademien i Upsala, der han redan 1792 blef inskrifven. Den korta tid af blott tvenne år, som han förblef vid det förra lärosätet, förutsätter icke endast en ovanlig lärgirighet och fattningsgåfva, utan äfven en redan i Finland vunnen öfning i de gamla språken, hvarvid hans fader sjelf måste handledt honom; ty vid pedagogien i Christinestad kunde han ej lära annat, än det som hör till en folkskola.

Doktor Fant gjorde ej ett halfverk. Han öfvergaf ej sin fosterson, innan hans uppfostran var fullkomnad. De skiljdes först 1797, då Choræus på hans bekostnad tagit magistergraden.

Nu lemnad åt sin egen omtanke, sökte han sin utkomst såsom Lärare i enskilta hus, och kom dervid i en ny skola, som i början bittert nog lät honom känna sin aga.

Domprosten Fant, sjelf glädtig och eldig, hade ej qväft Choræi naturliga qvickhet; och Domprostinnans visa godhet hade emot dess alltför fria utbrott sökt en motvigt endast i hans egen godhjertenhet. Emedlertid fick han tidigt en vana att sticka omkring sig med små infall, som hos den värnlöse halfvilde gossen från Finland hade ett eget behag, men hos den från Upsala komne ynglingen ofta misstyddes, och stundom i sjelfva verket ej kunde annat, än misshaga. Redan vid Akademien hade han gjort sig känd, icke endast för kittslighet i umgänget, utan för verser af en förolämpande art, dem han sjelf i en mognare ålder aldrig kunde förlåta sig. Denna lust att retas hos ett ungt snille, som vill försöka sin gadd liksom sina vingar, om den ej alltid bevisar ett öfverlägset hufvud, såsom någre förmena, bevisar icke heller alltid, såsom mången föreställer sig, ett ondskefullt hjerta. Choræi hjerta åtminstone var godt och oskyldigt, som ett barns.

Han var icke den enda yngling, som då han ifrån den Akademiska parnassen, der han drömer endast om guddomligheter på molnskyar, nedstiger i hvardagslifvet, med ett hemligt förakt anser alla dess föremål, ända till dess hans erfarenhet lär honom att skilja den verld, i hvilken man blott tänker, ifrån den, i hvilken man tyvärr måste lefva. Det händer mången dervid, som det hände en viss resande ungherre i en småstad. Han kom i en sal, der det dansades; men som han ej fann sällskapet sig anständigt, och tyckte sig se ett inre rum, der han hoppades finna en mera utvald cirkel, ville han skynda sig dit, och märkte ej i hastigheten, att det han ansåg för en dörr, var blott en stor spegel, som han stötte emot och slog sönder. En sådan spegel är mångens inbillning, då han träder in i verlden. Hos några är den ett verkligt trollglas, som visar dem öfverjordiska syner, och fullkomligheter som blott kunna tänkas; och när de misstaga dem för verkligheter, hafva de stundom den olyckan att stöta sönder glaset. Hos andra deremot är det blott en vanlig spegel, der de betrakta endast kopior, och dem stundom vanställda, af den hvardagsverld, i hvilken de lefva; dem de likväl ge ut för idealer; och orsaken, hvarföre de hellre se i spegeln, än rundt omkring sig, är förnämligast den, att ibland bilderna derinne, deras egen alltid står främst.

Choræus, utan att egentligen höra till någondera klassen, ty han var ganska öppen för det verkliga, och lemnade sig åt dess behag med en naif känsla, kom likväl, äfven han, ifrån Lärosätet med hufvudet fullt af idéer, som i den krets, der han nu inträdde, funno ingen ting motsvarande. Hans redan förut satiriska lynne bröt derföre ut på ett sätt, som stötande många omkring honom, studsade tillbaka på honom sjelf.

Det var i synnerhet hans egen fosterbygd, som i det afseendet blef hans skola. Han hade lemnat den såsom en rå gosse, och återkom efter sju år såsom en bildad yngling. Genom en naturlig förvillelse flyttade han i sin föreställning denna råhet och denna bildning ifrån sig sjelf, på landet dit han kom, och landet der han varit. Redan på fartyget, som förde honom öfver till Österbotten i sällskap med flera unga fruntimmer ifrån Jacobstad och Gamla Carleby, hade han bort finna sitt misstag; men den tagg, han fick röna hos dessa Finska rosor, verkade ännu hos honom ej annat, än att han besjöng dem i verser, som läto äfven dem känna taggen under rosen. En kraftigare varning väntade honom, sedan han var landstigen. De pannor, han i de nämnde städerna stötte emot, voro hårdare än hans; men kunde dock icke straxt göra honom varsam. Såsom ett vidunder af qvickhet och förarglighet, blef han i en hast ryktbar kring hela landet; och till slut väpnade man sig emot hans tunga med ett medel, hvaremot inga infall förslå. Småningom förändrade han sitt sätt att vara; och innan han lemnade orten, var han lika allmänt älskad, som han i början varit illa ansedd.

Vid Abo Akademi, dit han begaf sig 1799, och der han kort derefter blef Docens i Vältaligheten, förvärfvade han sig genast både sina förmäns bifall och de studerandes förtroende. Såsom tillika Informator i ett af Stadens förnämsta hus, hos Länets Höfding General-Majoren Baron Willebrand, hade han tillfälle att känna verlden på en ny sida; och hvad redan förut var bortnött af de kanter, han burit i den borgerliga krets, der han förut varit, blef nu i den högre sällskapscirkeln än mera jemnadt och glattadt. Likväl öfvergaf honom aldrig hans medfödda öppenhet i lynnet och lätthet i umgänget; och den förekommande vänlighet, hvarmed han nu mera intog alla menniskor, var så naturlig och hjertlig och afsigtslös, att man omöjligen kunde tro honom någonsin hafva varit annorlunda. Också hade han ej på det sättet förändrat sig, att han antagit ett för honom fremmande väsende: han hade endast bortlagt en ovana: en ovana, som åtföljer de bästa hufvun och hjertan, och har sin grund i det misstag, att till de yttre formerna i umgänget öfverföra den ton af sjelfständighet, som hör till det inre tankesättet.

Särskilta omständigheter af en egen art bidrogo vid denna tidepunkt, att utbilda både hans karakter och hans snille. Den utmärkta godhet, hvarmed han bemöttes af den vördnadsvärda Fru, hvars Söner han underviste, den vackra belägenheten af de landställen, Runsala och Jockis, der han till följe af denna förbindelse tillbragte sommaren; ett vänskapsfullt umgänge med ett ungt fruntimmer af förstånd, känsla och smak, som ofta vistades i samma hus, och hvars bild han tecknat på hennes graf (se poem nr. 51), förenade sig att röra de innersta strängarna af hans hjerta, och frambringa dessa harmoniska ljud, som först väckte en allmännare uppmärksamhet på hans skaldegåfva.

Det var ibland Runsalas[2] namnkunniga ekar (om icke de enda, tminstone de förnämsta i Finland), som han författade stycket Åskan (poem nr. 10) och några andra af sina mest intagande sånger. Det var på Jockis, af sin präktiga byggnad, sin vackra trädgård och sina Engelska fabriker i det sköna Tavastland utmärkta gods, som ett i sanning poetiskt lif hos honom utvecklade dessa älskvärda egenskaper, hvilka sedermera, hvar han kom, tillvunno honom allas välvilja och bifall.

Ett af hans sätt att åstadkomma ett oskyldigt nöje må nämnas: helst några af hans verser syfta derpå. På en holme i en å inom trädgården stod en liten enslig hydda; der de promenerande gingo in att hvila sig. Oförmodadt yppade sig der en osynlig invånare, som lät förnimma sig i en bok der mången af de besökande öfverraskades med ett tankespråk, en anmärkning, en fråga, som stundom träffade den hemligaste vrån af hans hjerta. Snart blefvo hyddan och boken ett slags orakel, som man nalkades, lika nyfiken, som fruktande; och sällan gick någon derifrån utan en väckt tanke eller känsla, som med de sköna minnena af Jockis och dess herrskap förenade en hågkomst af den så kallade Gubben i Hyddan. Den i början okände anden, som under detta namn uppenbarade sig, var för öfrigt ej alldeles ensam. En annan osynlig röst höjde sig stundom med eller emot hans, och röjde en qvinlig genius, hvars särskilta karakter upplifvade det romantiska spelet. Begge voro snart försvunna. Endast boken låg qvar i hyddan, såsom en minnesbok, der hvar och en, som besökte stället, antecknade sitt namn. Men mången, som känt de tvenne, snart äfven ur tiden försvunna vännerna, tycker sig ännu i lunderne af Jockis märka deras närvaro, åtminstone hvar gång, som godsets förträffliga ägarinna, hvars ädla beskydd begge åtnjöto i tiden, vistas på stället.

Om Runsalas och Jockis sommarnöjen ej voro obetydliga medel till utbildningen af Choræi känsla och smak: så gaf deremot vistelsen vid Akademien i Åbo, och i synnerhet den oförgätlige Porthans handledning, som tidigt insåg och uppmuntrade hans snille, en allvarligare riktning åt hans bemödanden. Äfven för hans skaldegåfva erböd sig snart ett högre ämne. På Akademiens vägnar uttryckte han fäderneslandets då varande hopp om den nyss födde thronarfvingen i ett tal på vers, som för ögonblicket gjorde ett stort intryck, och äfven efteråt, då det af Akademien blef utgifvet, vann bifall och väckte en högre väntan af den unga skalden. De tvenne pris, som vid samma tid af Vettenskaps- och Vitterhets-Samhället i Götheborg honom tilldeltes, bidrogo att fortskynda hans rykte. Dock var det i synnerhet hans mindre stycken, som tillvunno honom den äran, att icke endast hans namn, utan ock hans verser, flögo ifrån mun till mun kring hela riket. Deras ovanliga lätthet och naturliga behag intogo äfven den större allmänheten; och den lycka, som till exempel Enkans Visa gjorde, skulle ej försmås af skalder med högre anspråk, än Choræus; ty att äfven i den lägsta hydda framlocka en sång och en tår, borde, om ej smickra deras ärelystnad, åtminstone röra deras hjerta.

En ny förändring i Choræi belägenhet synes hafva verkat både på hans sinnes och hans lyras stämning. Under en landtlig enslighet på Tervik i Nyland, der han tillbragte ett år såsom lärare för en ung Baron De Geer, den samme hoppfulle ynglingen som under sista Finska kriget olyckligen omkom i hafvet utanför Gefle, träffade han i några Elegiska stycken en af de bästa tonerna i sin lyra. Se t.ex. En tanke på min egen graf (poem nr. 12). Denna melankoliska ton hade likväl redan förut röjt sig äfven i hans gladare sånger. Till och med hans lärodikter hafva en elegisk anda, som utgör deras mesta behag.

Oväntad var denna karakter af hans sångmö; icke endast för dem, som hört omtalas hans första inträde i verlden, eller sett hans älsta satiriska försök, utan äfven för dem som i en sednare tid närmare kände honom och intogos af hans lekande qvickhet i umgänget. Det är väl icke ovanligt, att en författare vid sitt skrifbord är en helt annan person, än då han talar eller handlar. Likväl var denna motstridighet hos Choræus mera skenbar än verklig. Mellan satiren och elegien är ett närmare sammanhang, än det först synes. I begge skaldeslagen är det ett starkt misshag till det verkliga, som väcker känslan: den yttrar sig blott olika efter det olika lynnet hos skalden, som antingen ler eller suckar deröfver, antingen anklagar blott andra eller sig sjelf tillika, och uppehåller sin uppmärksamhet antingen vid det felaktiga, han erfar, eller vid det bättre, han tänker. För öfrigt är det med Choræi sångmö, som det var med honom sjelf. Så naift hon tycks fatta äfven det minsta behag i det verkliga lifvet, och så lätt och sorglöst hennes uttryck oftast faller sig: så är likväl hennes innersta väsende sentimentaliskt. Och han sjelf, oaktadt den muntra och skämtsamma liflighet, som alltid bibehöll sig i hans väsende, tärdes likväl af en hemlig trånad och oro, äfven i de lyckligaste ögonblicken af sin lefnad.

Dessa väntade honom på andra sidan om hafvet. Kongl. Krigs-Akademien på Carlberg öppnade för honom 1802 en ny bana, der han inom en kort tid kom i åtnjutning af allt hvad man plär anse förmånligt. Såsom Kongl. Hof-Predikant och Regemente-Pastor för Södermanländningarne, jemte det han var Theologie Adjunkt vid Krigs-Akademien, hade han redan, inom sitt stånd och för sin ålder, gjort ett betydande steg, och hoppades en snar befordran till någon förmånligare plats. Såsom andelig talare, kom han i ett sådant rop, att då fremmande åhörare ifrån Stockholm hotade att alldeles uttränga de egentliga på Carlberg, nödgades Academiens Guvernör bestämma antalet af de personer, som i kyrkan skulle få inträde: en omständighet, som likväl gaf Choræus mer oro, än hans rykte gaf honom nöje. Vida större var hans tillfredsställelse vid det tillfälle, då flere Kadetter, rörde af hans predikan, kommo till honom och yppade okända förseelser.

Såsom skald, emottog han ett pris i Svenska Akademien, som i anseende till hedern var det högsta, för ett skaldestycke, hvars patriotiska ämne tillvann honom äfven Konungens uppmärksamhet.

Men en sannare lycka tillföll Choræus, än den tvetydiga att vara berömd, som nästan alltid medför det ödet, att i samma mån vara tadlad tillika. I sitt kall aktad och älskad, både af sina embetsbröder och dem han underviste; i umgänget af högre och lägre väl ansedd; af sina vänner (sjelfva hans medtäflare blefvo det) med den hjertligaste tillgitvenhet omfattad: vann han slutligen 1805 äfven af huslig sällhet en mindre vanlig lott genom sitt äktenskap med Enkefru Sophia Christina Robsahm, född Wester.

Men sorgen tycks så nödvändigt tillhöra menniskolifvet, att om den ej tillskickas oss utifrån, skape vi den oss sjelfva i vår inbillning, eller föds den inom vårt blod, i vår andedrägt, i de organer, hvarmed vi känna och tänka. Stundom blir äfven ett öfverflod af lycka en orsak till vår osällhet; och ett tillfälle att välja emellan tvenne lyckliga belägenheter, kan göra ett böjligare sinne, åtminstone för ögonblicket mindre lyckligt.

Alla dessa orsaker förente sig hos Choræus, att i sjelfva den tidepunkt, då hans sällhet fullkomnades genom en Sons födelse, och genom det mest sannolika hopp om befordran till en Theologie Profession i Åbo, förbittra och kan hända förkorta hans dagar.

Troligen bar han länge hos sig sin egentliga dödsorsak i ett svagt bröst. Åtminstone varnade han i det afseendet af en kunnig läkare många år förut. Dock var hans hektik ej uppenbar förrän mot slutet af år 1805, efter en långsam och besvärlig resa ifrån Åbo, der han aflagt prof för den sökta Professionen. Till den hastighet, hvarmed sjukdomen utvecklade sig och fulländade hans upplösning, medverkade sannolikt äfven en sinnesoro, hvars orsak jag tror mig böra förklara, då jag derigenom kan rättvisa den döde, utan att såra någon af de lefvande. Härvid måste jag gå tillbaka ända till första ursprunget af händelsen.

Kring hela riket, åtminstone i städerne, hade upphöjt sig en klagan öfver den ringa uppbyggelse, man oftast fann af den offentliga Gudstjensten, Änskönt förnämsta orsaken härtill låg hos åhörarne sjelfve, i deras brist på andakt och tro, i deras större uppmärksamhet på det yttre och menskliga, än på det inre och gudomliga i hvad de sågo och hörde: så gåfvo utan tvifvel äfven presterne, i synnerhet de yngre, anledning till detta missnöje. Det borde väcka så mycket större uppmärksamhet, som det yttrades lika af olika slags åhörare. En del klagade, att de ej fingo höra Guds ord; en annan del, att det menniskoord, som för dem frambärs, var alltför ostädadt. Mången församling stötte sig öfver kärfva afhandlingar i ett för dem obegripligt skolspråk, mången öfver kärnlösa utrop i svassande ord med tillgjorda åtbörder. I allmänhet saknade man hos unga Predikanter icke endast öfning och erfarenhet, utan ock insigt och urskilning. Om stundom äfven hos de äldre åtskilligt kunde klandras, och om i synnerhet deras språk ej svarade mot tidens fordran; så öfverskyldes likväl dessa brister af deras allvar i hufvudsaken, och af den trohet, hvarmed de höllo sig till den Heliga Skrift. Roten till det onda låg för öfrigt i den obenägenhet, att ingå i Prästeståndet, som röjde sig hos de flesta ynglingar af natursgåfvor och grundligare studier. Ibland de nitiska och verksamma kyrkans män, som begynde kraftigt motarbeta detta förfall, var Biskopen i Åbo Herr Doktor Tengström. Ett hufvudsakligt medel deremot syntes honom ett redan vid Akademien öppnadt tillfälle att pröfva och utbilda de blifvande Predikanternas embetsgåfvor. Med de eftertryckliga varningar, han sjelf både enskilt och offentligen gaf emot de rådande felen, ville han förena den verkan, som åtföljer egen åskådning så väl af det felaktiga, som af det goda. Allt detta kunde åstadkommas blott genom ett Seminarium; och ett sådant blef genom Akademiens i Åbo då varande förträfflige Kanslers, Hans Ex. Grefve C.A. Wachtmeisters välvilja och nit, efter den plan, Herr Biskopen i samråd med andra insigtsfulla män uppgifvit, bragt till verkställighet; hvarefter dylika inrättningar skedde äfven i Upsala och Lund. Afsigten dervid var visserligen icke, att för den praktiska öfningen uppoffra de theoretiska studierna, och befrämja den ytlighet, som var tidens llmänna fel. Tvertom skulle fordringarne både af språklärdom och af philosophisk underbyggnad ökas och skärpas. Men så länge bristen på Prestämnen gjorde ett visst öfverseende till ett oundvikligt ondt, borde de, som skulle framträda såsom lärare inför Guds församling, om de saknade en djup lärdom; åtminstone i sjelfva embetets utöfning, äga någon färdighet och urskiljning.

Den nya inrättningens första framgång skulle naturligtvis mycket bero på den man, som ställdes i spetsen för densamma; och som Choræus vid samma tid genom sina predikningar vunnit stort bifall i Stockholm, och redan i Åbo var känd både för kunskaper och för talegåfva: så blef han, ibland andra, uppmuntrad att söka den Theologie Profession, hvarmed styrelsen af Seminarium skulle förenas.

Han sjelf, ehuru lycklig på Carlberg, frestades af kärleken till sin fosterbygd, och af hoppet att der kunna uträtta något godt; men oroades genast af den tanken att stå i vägen för andra sökande af större akademisk förtjenst. Likväl, då all anledning var till den förmodan, att vid denna nya syslas besättande allt afseende på personer, äfven hvad deras för öfrigt ostridiga rätt angick, skulle uteslutas: så tyckte han sig utan förebråelse kunna lemna sitt öde i deras händer, om hvilkas allvarliga och oväldiga nit för saken allena han var fullkomligen öfvertygad. Men så nöjd han skulle varit, att se en medtäflare, hvars företräde i ålder, tjenstår och lärdom han gerna erkände, och för hvars karakter han yttrade och hyste all aktning, sig föredragen: så smärtsam var för honom den föreställningen, att hans befordran, som ansågs otvifvelaktig, skulle åtföljas af missnöje och söndring inom det verk, der han skulle inträda. Denna föreställning, hvartill han både vid sin resa till Åbo och vid förslagets upprättande funnit någon anledning, ehuru den mycket förstorades af hans lättrörda sinne, oroade honom under hans sjukdom; och om hans själs ömtålighet mycket härrörde af hans helsas svaghet, så verkade den likväl tillbaka på hans kropps förstöring.

Redan i Februari månad 1806 kände han sjelf, att han bar döden inom sig, ehuru han ej förklarade sig deröfver ens för sin maka. Efteråt erinrade hon sig likväl, att han fyra månader för sin död sagt henne: "Jag har haft tre svåra nätter; men nu är jag lugn: ske Herrans vilje!" Ifrån det ögonblicket lefde han ej mer för verlden. Allt som förut smickrat eller förtrutit honom, väckt hans hopp eller saknad, rörde honom ej mera. Endast dem, han älskade, omfattade han ännu med en stilla ömhet. Förut orolig vid den minsta kroppsliga smärta, bar han nu med tålamod de största plågor. Till sista stunden bibehöll hans själ sin eld och kraft. Mellan det han liksom räknade sina steg till grafven vid den rörelse, han i sitt rum tog, der hans cirklat kring golfvet blefvo, såsom han sjelf anmärkte, dag från dag allt mindre och färre, skref han flere skaldestycken af religiöst innehåll, af hvilka likväl endast det, som slutar denna samling, hann utföras. De sista raderna af hans hand voro dessa:

Så lång är dagen ej, att aftonen ej nalkas,

Och aftonen ger lugn, och bådar nattens frid.

Du trötte vandringsman! din heta törst skall svalkas:

Du källan finna skall uti behaglig tid.

På sjelfva sin dödsdag höll han, sittande i sin säng, utan tvifvel i den inbillning, att han stod på predikstolen, med upphöjd röst en kort predikan om en christelig död. Flera närvarande vittnen intyga, att de aldrig hört någon ting mera rörande, och uppbyggligt; men äfven ett mindre fullkomligt tal måste i en sådan belägenhet smälta det mest hårda hjerta. Sedan han slutat, lade han sig ned liksom för att dö, och låg en stund alldeles orörlig. Dock väcktes han ännu på några timmar till känsla af sitt kroppsliga lif, innan han drog sista andedraget. Han afsomnade den 5 Junii 1806 i en ålder af 32 och ett fjerdedels år.

Hans äktenskap hade varat endast ett år och fyra månader; och den son, han lemnade efter sig, följde honom snart i grafven.

Till det rörande af detta dödsfall bidrog äfven hans makas öde, som nu var andra gången enka i en ålder af några och tjugo år. Om hans likfärd, som skedde genom Carlbergs trädgård till Solna kyrka, skref en närvarande vän till en frånvarande, ibland annat, detta: "De dystra alleerna, den mörka skogen, den efter regn och åska ännu mulna himmelen, allt sammanstämde med den känsla, som uppfyllde våra hjertan. Knapt var liket nedlagdt i jorden, innan himmelen klarnade, solen sken fram och den skönaste afton följde: en tvåfaldig bild af menniskolifvet, antingen man tänker på det ljus, som för den döde uppgår ur griften, eller på sorgens flyktighet hos de efterlefvande."

Flere skalder hedrade hans stoft med blommor, som ej förvisna; och på hans graf i Solna kyrkogård läto hans vänner lägga en ohuggen gråsten med endast denna påskrift: Choræus. Man har funnit denna minnesvård förmäten. Utan tvifvel skulle den passa äfven för ett snille af första rangen eller för en stor man: den vore då sublim. Nu är den blygsam, liksom dess föremål, och begär ej uppmärksamhet af andra, än dem, hvilkas hjertan Choræus i sin lifstid, antingen som vän, efter predikant, eller skald intagit, och som önska ett svar uppå hans egen fråga:

Hvar är min graf, hvar är det mörka tjellet,

Der jag skall ensam bo?