Читать книгу Svärdsriten - Морган Райс, Morgan Rice - Страница 13

Thor manade på Mycoples att snabba på när de flög genom molnen, de närmade sig allt mer Tillflyktens torn. Thor kände med varje uns  i sitt väsen att Gwen befann sig i fara. Han kände de vibrationer som löpte genom hans fingertoppar, i hela hans kropp, med information till honom, varningarna till honom. Kom fort, viskade det till honom.

Snabbare.

"Snabbare!" Thor manade på Mycoples.

Mycoples vrålade mjukt som svar, flaxade med sina stora vingar allt snabbare. Thor hade inte ens behövde uttala orden—Mycoples förstod allt, innan han ens sagt det, men han uttalade orden ändå. Det fick honom att må bättre. Han kände sig hjälplös. Han anade att något var väldigt fel med Gwen, och att varje sekund räknades.

De bröt slutligen genom en stor molntapp och när de gjorde det, var Thor översvämmad av lättnad när han såg tornet komma i sikte, i fjärran: Tillflyktens torn. Det var ett gammalt och kusligt stycke arkitektur, ett perfekt runt, smalt torn sköt rakt upp i himlen och nådde nästan lika högt som molnen. Byggt av gammal, glänsande svart sten, Thor kunde känna kraften kommer ur det,  även härifrån.

När de flög närmare, upptäckte han plötsligt något högt, ovanpå tornet. Det var en person. Hon stod på avsatsen, händerna ut, handflatorna upp. Hennes ögon var slutna, och hon svajade i vinden.

Thor visste genast vem det var.

Gwendolyn.

Hans hjärta dunkade när han såg henne stå där. Han visste vad hon tänkte. Och han visste varför. Hon trodde att han hade givit upp henne, och han kunde inte hjälpa känslan av att det var hans fel.

“SNABBARE!” skrek Thor.

Mycoples flaxade sina vingar snabbare, och de flög så snabbt att Thor tappade andan.

När de kom närmare, såg Thor att Gwen tog ett steg bakåt, från avsatsen, tillbaka till säkerheten på taket, och hans hjärta svämmade över av lättnad. Utan att inte ens se honom, på eget initiativ, hade hon ändrat sitt sinne och beslutat att inte hoppa.

Mycoples vrålade och Gwen tittade upp och fick syn på Thor för första gången. Deras ögon möttes, till och med på detta långa avstånd, och han såg chocken svämma över i hennes ansikte

Mycoples landade på taket och i samma ögonblick hon gjorde det, hoppade Thor av, knappt väntande på att hon skulle stanna, och sprang till Gwendolyn.

Gwen vände sig om och stirrade på honom, med ögon vidöppna av total överraskning. Hon såg ut som om hon sett ett spöke.

Thor sprang emot henne, hans hjärta dunkade, överväldigad av sinnesrörelse, och sträckte ut sina armar. De omfamnade varandra och höll varandra hårt när Thor lyfte upp henne och kramade henne. Han snurrade henne runt om och om igen.

Thor kunde höra henne gråta i hans öra, han kände hennes varma tårar som rann nedför hans hals, och han kunde knappt tro att han verkligen var där, höll om henne, att det var verkligt. Det var sant. Detta var den dröm han hade haft i sitt sinne, dag efter dag, natt efter natt, när han varit djupt inne i Imperiet, när han varit säker på att han aldrig skulle komma därifrån, aldrig få se Gwendoyn igen. Och här var han nu, höll henne i sina armar.

Efter att ha varit borta från henne så länge, kändes allt om henne nytt. Det kändes perfekt. Och han lovade att han aldrig skulle ta någon stund med henne för givet igen.

"Gwendolyn", viskade han i hennes öra.

"Thorgrin", viskade hon tillbaka.

De höll om varandra, han visste inte hur länge, sedan böjde de sig sakta fram och kysstes. Det var en passionerad kyss, som ingen av dem backade undan.

"Du lever", sade hon. "Du är här. Jag kan inte tro att du är här."

Mycoples fnyste och Gwendolyn tittade upp över Thor axel, när Mycoples flaxade sina vingar. Gwen ansikte översköljdes av rädsla.

"Var inte rädd", säger Thor. "Hon heter Mycoples. Hon är min vän. Och hon kommer att vara din vän också. Låt mig visa dig."

Thor tog Gwens hand och ledde henne långsamt över räcket. Han kunde känna Gwens rädsla när de närmade sig. Han förstod. När allt kom omkring så var det en riktig, levande drake, och detta var närmare en drake—än Gwen någonsin hade varit under hela sitt liv.

Mycoples stirrade tillbaka på Gwen med sina stora, röda, glödande ögon, frustande försiktigt, flaxade sina vingar och krökte sin hals. Thor anade något som liknande svartsjuka. Och kanske, nyfikenhet.

"Mycoples, möt Gwendolyn."

Mycoples vände stolt bort huvudet från Gwen.

Plötsligt vände hon huvudet tillbaka och när hon gjorde det, stirrade hon rakt in Gwendolyns ögon, som om hon kunde se rakt igenom henne. Hon lutade sig fram, var så nära att hennes ansikte att hon nästan rörde vid Gwendolyn.

Gwen flämtade till av förvåning och respekt—och kanske rädsla. Hon sträckte sig upp, handen darrade, och lade den försiktigt på Mycoples långa nos, rörde vid hennes violetta fjäll.

Efter flera spända sekunder, blinkade äntligen Mycoples och sänkte sin nos och gned den mot Gwen mage i ett tecken på tillgivenhet. Mycoples fortsatte att gnugga nosen mot Gwen mage, som om hon var fixerad vid den, och Thor kunde inte förstå varför.

Plötsligt, lika snabbt, vände Mycoples bort huvudet och såg ut över horisonten.

“Hon är vacker,” viskade Gwen.

Hon vände sig om och såg på Thor.

“Jag gav upp hoppet att du skulle återvända,” sade hon. “Jag trodde aldrig att du skulle komma tillbaka.”

“Det trodde inte jag heller,” svarade Thor. “Tankarna på dig var det som höll mig uppe. Det gav mig en anledning att överleva. Att vilja återkomma.”

De omfamnade varandra igen, höll om varandra hårt samtidigt som brisen smekte dem, då de äntligen drog de sig ifrån varandra.

Gwendolyn tittade ned och noterade Ödessvärdet på Thors höft och hennes ögon vidgades. Hon gapade.

“Du tog tillbaka Svärdet,” sade hon, Hon tittade misstroget upp på honom. “Du är den som ska svinga det.”

Thor svarade nickande.

“Men hur…” började hon, sedan tappade hon tråden. Helt klart, var hon överväldigad.

“Jag vet inte,” svarade Thor. “Jag bara kunde göra det.”

Hennes ögon öppnas med hopp när hon insåg något annat.

"Då Sköld uppe igen", sade hon förhoppningsvis.

Thor nickade allvarligt tillbaka.

"Andronicus är instängd," sade han. "Vi har redan befriat Kungsgård och Silesia."

Gwendolyn ansikte färgades rosa av lättnad och glädje.

"Det var du," sade hon, när hon insåg. "Du befriade våra städer."

Thor ryckte blygsamt på axlarna.

"Det var Mycoples, mestadels. Och Svärdet. Jag följde bara med på resan."

Gwen strålade.

"Och vårt folk? Är de säkra? Överlevde någon? "

Thor nickade.

"De flesta lever och frodas."

Hon strålade, såg yngre ut igen.

"Kendrick väntar på dig i Silesia," sade Thor, "och så gör även Godfrey, Reece, Srog, och många, många andra. De är vid liv och frodas, och staden är befriad."

Gwendolyn rusade fram och kramade Thor, höll om honom hårt. Han kunde känna lättnadens översvallningar genom henne.

"Jag trodde att allt var borta", sade hon, under tyst gråt, "förlorat för alltid."

Thor skakade på huvudet.

"Ringen har överlevt", sade han. "Andronicus är på flykt. Vi kommer att återkomma, och vi kommer att utplåna honom för gott. Och då kommer vi att bygga."

Gwendolyn vände plötsligt ryggen mot honom och tittade bort, såg ut över himlen, torkade bort en tår. Hon snodde sin kappa tätt runt sina axlar och man kunde se i hennes ansikte, att hon var gripen.

"Jag vet inte om jag kan återvända", sade hon, tvekande. "Något har hänt mig. Medan du var borta. "

Thor vände sig om och ställde sig framför henne, höll om hennes axlar.

"Jag vet vad som hände med dig", sade han. "Din mamma berättade för mig. Det finns inget att skämmas för", sade han.

Gwendolyn tittade på honom, hennes ögon fylldes av förvåning och förundran.

"Du vet?" frågade hon, chockat.

Thor nickade.

"Det betyder ingenting", sade han. "Jag älskar dig lika mycket som alltid. Ännu mer. Vår kärlek, det är det viktiga. Det är den som är okrossbar. Jag ska hämnas dig. Jag ska döda Andronicus själv. Och vår kärlek, den kommer aldrig att dö."

Gwen rusade fram och kramade honom hårt, hennes tårar strömmade nerför halsen. Han kunde känna hur lättad hon blev.

"Jag älskar dig", sade hon i hans öra.

"Jag älskar dig också", svarade han.

När Thor stod där och höll om henne, dunkade hans hjärta med bävan. Han ville nu, i detta ögonblick, mer än någonsin, fråga henne. Att fria. Men han kände att han inte kunde det förrän han först hade berättat för henne om sin hemlighet, tills han berättat för henne, vem hans fader var.

Tanken på det, fyllde honom med skam och förnedring. Här var han,  just lovat att döda den mannen som de båda hatade mest. Och i hans nästa mening, skulle han meddela att Andronicus var hans fader?

Thor var säker på, att om han gjorde det, skulle Gwendolyn hata honom för evigt. Och han kunde inte riskera att förlora henne. Inte efter allt som hänt. Han älskade henne för mycket för det.

Så istället, på darrande händer, sträckte Thor in handen i sin skjorta och drog ut halsbandet, det som han hade hittat bland drakens skatter, med ett rep gjort av guld och ett lysande gyllene hjärta, fullt med diamanter och rubiner. Han höll upp halsbandet mot ljuset, och Gwen flämtade till vid åsynen av det.

Thor kom upp bakom henne, och knäppte det runt hennes hals.

"En litet tecken på min kärlek och tillgivenhet", sade han.

Det hängde vackert på henne, guldet glänste i ljuset, reflekterade allt.

Ringen brände i fickan, och Thor lovade sig själv, att ge den till henne när tiden var inne. När han kunde uppbåda modet att berätta sanningen. Men nu var tiden inte inne, hur mycket han än hoppades på, att det skulle vara så.

"Så du ser, kan du återkomma," sade Thor, strök hennes kind med baksidan av handen. "Du måste återvända. Ditt folk behöver dig. De behöver en ledare. Ringen, utan en ledare, är ingenting. De ser upp till dig för vägledning. Andronicus befolkar ännu halva Ringen. Våra städer behöver fortfarande byggas."

Han såg in i hennes ögon och kunde se hennes att hon tänkte.

"Säg ja" manade Thor . "Återvänd med mig. Denna torn är ingen plats för en ung kvinna att leva i resten av sina dagar. Ringen behöver dig. Jag behöver dig."

Thor höll ut en hand och väntade.

Gwendolyn tittade ner, hon vacklade.

Sedan slutligen, sträckte hon ut handen och lade sin hand i hans. Hennes ögon glittrade, glödande av kärlek och värme. Han kunde se henne komma långsamt tillbaka till den vanliga Gwendolyn, han en gång kände, fylld av liv och kärlek och glädje. Det var som om hon var en blomma, som återställdes inför hans ögon.

"Ja", sade hon mjukt och log.

De omfamnade varandra och han höll henne hårt och svor på, att aldrig låta henne försvinna igen.