Читать книгу Svensk diktning - Olika Författare - Страница 29

Innehållsförteckning

Motiv efter en tavla.

Sin symaskin hon trampar, hon märker ej det dagas, hur lampans ljus i kammarn allt mer och mer försvagas.

Ej rast har henne unnats 5 de sista dygnen långa, och sinnet tröttna hunnit vid styng—de många, många.

Men färdig skall hon få den. den sista ljusblå dräkten. 10 Och gott blir så att somna i sena morgonväkten.

Och sedan få för vacker och dyrköpt silverpenning av ymnig pingstdagsglädje, 15 hon ock, en smula känning.

Det rör sig ren på gatan och dagern in sig bryter allt mer, i gyllne strimmor den snart i kammarn flyter. 20

Ah, hur det dock kan suga i ådror och i leder— om blott en stund hon finge på bädd sig kasta neder!

Men färdig skall den bliva, 25 den sista fina dräkten, och sedan skall hon sova så gott i morgonväkten.

Hon griper till, men händerna darra, och de slakna, 30 och bröst och huvud sjunka, och tunga tankar vakna.

Vi vart åt hennes ungdom blott hårda slitet givet? och äger hon som andra 35 ej rätt till fröjd i livet?

Vi skall ur varma blodet dess friska kraft försina? Vi skall för andras glädje ur hennes kind det tvina? 40

Vi lät hon sig ej falla för arm, som fräckt tog taget? Vi lät hon gråten strömma, som viste hjärtelaget?

Nog skulle hon i glittrande 45 pärlglans bättre stråla än den, som snart sig väntar i ljusblå dräkt få pråla.

Och ögat stirrar, tills det ej mer sitt mål kan finna, 50 tills tankarna, de mörka, förblekna och försvinna.

Mot väggens gyllne skimmer det bleka huvut lutas, och matta ögonlocken 55 tillsamman sakta slutas.

Mån unga sinnet åter

av tankarna bestormas?

Ha de blott flyktat hädan

För att till drömmar formas? 60

Kanske de lätt ha ljusnat, allt medan hon fått somna, och äro nu som vänliga syner återkomna.

Det ljusblå klänningsstycket 65 kanske det färdigt sitter om hennes egen midja bland grönt och solskensglitter;

och hon om livet känner sig hult och höviskt tagen 70 och ser den drömde vännen, de kära anletsdragen;

och goda, djupa ögon hon ser emot sig glimma, och allt hon ser omkring sig 75 i sol och jubel simma.—

Kanske, att intet—intet i domnat sinne rör sig, att blicken blott ser mattgrå, oändlig tomhet för sig. 80

Så lika gott—från sorger i solig stund hon dignat, och grytt har helig morgon, om någonsin, välsignat.