Читать книгу Мир Калевалы - Сборник - Страница 21

För om nån ska kunna kallas

hjälte är det Väinämöinen

eller Väinö som han kallades

av Kalevalaborna —

för den gossen var en boren

mästare på nästan allting.

Ensam stod han för minst halva

bygdens samlade bedrifter.

Ja, så rikt begåvad var han att

det gjorde ont i många

Allt han tog i eller tänkte på

fi ck liksom guldkant runt sig.

Skulle han med några enkla

ord beskriva vanligt väder

kunde det bli nästan som en

nationalromantisk tavla

eller till och med som något

obegripligt modernistiskt.

Fick han i sin hand ett huvud

av en gammal skrutten gädda,

var den benhögen på nolltid

omgjord till en balalajka.

Simning, ridning, trolleri och

träbåtsbyggeri och segling,

det var nästan larvigt enkelt

för en sån som Väinämöinen.

Fäktning, fi ske, sång och diktning

var så självklart lätt för honom

att det bara kom, som… gäspningar

och svett hos alla andra.

Men så var föräldrarna nu

inga dussinmänniskor heller.

Mamma Ilmatar var luftgudinna,

släkt med hela himlen,

fadern var av vanligt vatten,

men en veritabel stormvåg.

Paret hade mötts i bruset

av sin ungdoms vilda vågsvall

hon en liten fl äkt av himlen,

han på drift i livets strömmar —

hade skrattat, skrikit, dansat,

lekt sig genom några nätter,

sedan legat där i skum en

stund tills nya virvlar sugit.

Och med sådana föräldrar —

mänskogudar, halvgudinnor,

ungdomsglada kärlekspar som

slagit volt på vilda danshak —

blir man gärna lite särbegåvad,

full av konster, under.

Kärleksbarn till gudar blir det.

De blir ofta försigkomna.

Och så var det det att mamma

Ilmatar var yrkeskvinna

hade heltidstjänst på

luftavdelningen hos överguden

Ukko, hjälpte honom med att

skapa själva jorden åt oss,

starta upp och få igång det

allra viktigaste livet.

Så hon hade inte tid att föda

fram den lille Väinö

förrän han var över tretti

år och hade bas och helskägg.

Ja, han kunde genast prata

som en medelålders vuxen,

hade kläm på havresådd och

politik och hästkapplöpning,

hade synpunkter på vädret,

gav små tips åt själve Ukko,

som han föredrog att prata

med i stället för med småglin.

Det fanns barn som påstod att han

sagt att han var fyra hundra.

Och så sjöng han hela tiden,

satte hop en massa låtar,

skön musik och bra refränger,

sånt som fastnade på hjärnan.

Ungen kunde sjunga så det

fl addrade om öronen och

alla, hela Kalevala,

talade om Väinös texter.

För han sjöng om svåra saker,

sånt som alla undrat över,

livet, till exempel, hur det

är och hur det kunde vara.