Читать книгу Kloka Maja och andra berättelser - Frans Hedberg - Страница 10

Innehållsförteckning

När några dagar hade gått, var allting sig likt igen på Österäng — åtminstone till det yttre. Rågen var inne utan att ha fått regn på sig, Lina var uppe igen sedan morgonen efter kloka Majas samtal med Magnus, och denne hade inte vidare talat om betyget.

Men Anders Jonsson själf gick fortfarande omkring och såg mäkta fundersam ut. Kloka Maja hade, när hon fick sin betalning, och den som var hederlig ändå, råkat fälla några ord om den där fastern uppe i Ryd och om sonen som farit till Amerika och som sedan inte hörts af — och sedan Anders Jonsson ett par kvällar därefter haft en lång öfverläggning med mor Lovisa, öfverraskades folket af att han morgonen därpå gaf sig af på ångbåten in till staden.

Anders Jonsson for annars så sällan som möjligt dit, och i synnerhet var det fallet under sommarmånaderna. På hösten däremot, när hafren och potatisen och fårköttet skulle säljas, då var han ju så illa tvungen, och då hände det allt att han var litet tung i hufvudet, när han kom hem — man träffade ju så många bekanta på ångbåten och så kunde man ju få gå och kursa ett par dagar inne i staden — och något skulle man ju göra på mellanstunderna, förstås.

Det kunde aldrig hända honom mera att han kom redlös hem — han som så många andra; det hade händt honom en gång, och då hade han till på köpet tappat hundra kronor, så den läxan glömde han inte så lätt. De där hundra kronorna hade han fått äta upp åtskilliga gånger, ty mor Lovisa var just inte den som glömde någonting, hur bra och hygglig hustru hon annars var — och det värsta var att hennes herre och man totalt glömt bort att köpa hem garnet till bolstervaret, som skulle väfvas, och de utlofvade ylleschalarna både åt henne och Lina.

Så den stadsfärden glömde Anders Jonsson minsann inte så lätt.

Det märkvärdiga med den här färden var det, att han dröjde borta i två dar och att mor Lovisa inte visade sig ett spår orolig för det. Hon gick där lugn och flitig som vanligt, och pigorna märkte att hon hade ett och annat att hviska om till Lina emellanåt, och denna såg också belåtnare ut än hon varit på mången god dag.

Magnus syntes inte mycket till hemmavid, ty mellan rågskörden och hvetet, som snart också var fallfärdigt, hade man annat att syssla med. Det låg en stor holme ute i fjärden, och där hade man en duktig höskörd att taga vara på. Det kom senare än det andra gräset, därför att man först lät kräkena beta af holmen på våren, innan man släppte ut dem på hemkanterna, och nu voro drängarna där hela dagarna och hade mat med sig, och när de kommo hem om kvällarna i stora kreatursfärjan, voro de uttröttade och lade sig tvärt att sofva. Flickorna, som voro med för att räfsa, hade inte heller lust att sitta uppe särdeles länge, och därför märkte ingen af dem att Lina och Magnus hade sina små pratstunder borta i björkhagen de två kvällarna som Anders Jonsson var i staden.

På tredje dagen var han hemma igen, nykter som en spik och nyter som en brudgum, dagen efter bröllopet. Som det var en god fjärdingsväg till närmaste ångbåtsbrygga, tog mor Lovisa nya vagnen med fjädersätet och for själf å stad för att hämta honom. Lovisa körde själf, ty de hade kommit öfverens om att det första sammanträffandet skulle vara utan vittnen, och på landsvägen fanns det ingen som lyssnade.

»Nå far?» frågade Lovisa nyfiket, sedan de fått med sig alla sakerna och gamla Brunte väl kommit uppför backen från ångbåtsbryggan: »va’ det som kloka Maja sa’ att hon såg’et i kaffekoppen?»

»Ja, håken i det trolle’, ho’ har allt reda på sej,» svarade Anders Jonsson och smackade åt Brunte, »och det mer än jag trodde’na om. Det har allt sin regala riktighet både me’ fastern och hemmane’!»

»Säg det! Nå, va’ du där och titta på gåln?»

»Jo, du ä’ så säker! Jag träffte Jan Karlsson i stan och slog i honom att jag ville si mej om och köpa någe’ hemman oppe på fastlande’, och han visste en som var däroppifrån och som ville sälja — och så for vi dit.»

»Nå, nå! Va’ du inne hos dom?»

»Lit’ på det du, Lovisa. Och jag titta’ mej omkring, ska du tro, både i stuga’ och på ägerna. Si, jag gjorde mej ärende me’ te’ hälsa ifrån Magnus, efter som jag i alla fall va’ ditåt, och gumma’ blef så te’ sej öfver att hanses husbonne kom te’ dom, så ho’ visste rakt åf inte hur bra ho’ ville.»

»Nå, talte di om son sin någe’?»

»Ja då, gubben svor öfver’n och gumma’ snyfta och grät, och di sa’ bägge två att di inte har hört åf’en på åtta år, så di tror båda två att han ä’ dö’. Och gumma’ sa’ te’ slut att det var då väl att ho’ har brorson sin i lifve’ och att det ä’ en ordentlig pojke, så att inte gåln behöfver gå te’ oskylda.»

»Sa’ ho’ ock? Kors, kära far, då ä’ det ju inte så tokigt me’ Magnus ändå!»

»Nej, tacka för det! Och si därför så har jag tänkt tala ve’n nu, när jag kommer hem, och fundera me’n om han inte vill stanna i tjänsten, så får en fäll si se’n hvad det kan bli åf.»