Читать книгу Kloka Maja och andra berättelser - Frans Hedberg - Страница 4

Innehållsförteckning

Kloka Maja var hela den kvinnliga befolkningens oumbärliga hjälpreda och orakel. Deras förtroende till henne var lika obegränsadt som karlarnas hat var brinnande, och det vill säga mycket. Ty deras hat var så mycket intensivare, som de icke vågade gifva luft däråt och det är ju en gammal erfarenhet att knytnäfven aldrig knipes ihop hårdare än när den knytes i byxfickan. Och karlarnas hat kom egentligen därutaf att hon tog reda på allting. Det var mycket bra, tyckte de, när hon skaffade rätt på bortkommet gods, men när det gällde bortspelade penningar eller på stadsfärderna bortkomna äkta män — ja, då var det så lagom roligt. Men på samma gång fruktade de henne också, ty det var en trosartikel hos dem att hon kunde slå ut ett öga, eller kasta torrvärk i en hand eller fot, utan att någon annan doktor än hon själf kunde bota skadan, när den en gång var skedd.

För öfrigt retade det dem ofantligt, att de inte kunde få henne »på socknen», som det hette. Ty hade hon väl blifvit fattighjon och kommit att skickas mellan gårdarna på ön, så hade de kunnat hunsa henne så mycket de ville. Men se, att blifva fattighjon, »det kunde då aldrig hända henne,» menade kloka Maja. Inte så länge hon hade två händer som kunde röra sig och ett par djupliggande grå ögon, som kunde läsa tvärt igenom en människa. Inte så länge hon orkade binda skötar och abborrnät om vintern och plocka bär om sommaren och hösten.

Därför höll hon sig envist kvar i sin lilla sneda backstuga på södersidan af ön, där den stod med ryggen mot en berghäll och tittade ut öfver den långsträckta viken, som skar in från den stora fjärden där ute och hade en liten trädbeväxt holme till vågbrytare midt framför stugan. Hon betalade punktligt sex kronor om året i tomtören till en af bönderna i Ofvanby, som led mycken smälek af sina grannar för att han inte satte upp summan till tolf eller åtminstone tio, eller också helt rätt och slätt afhyste »trollet».

»Nej, låt bli det!» svarade alltid Vesterman, när de rörde på den strängen; »det kunde bli dyrare än en kan tro. Då tar jag hellre di sex och låter fem vara jämnt för rexten.»

Kloka Maja var en liten, krokryggig och skinntorr gumma på sina modiga sju och sexti, och vidare vacker var hon just inte att se på. Det enda som ännu var bra på henne, voro de stålgrå ögonen, fast de nu lågo djupt inne i ett helt korsande nät af bruna rynkor och öfverskuggades af ett par buskiga ögonbryn, som ännu voro nästan svarta, fastän hårtestarna kring det framåtlutande gamla hufvudet voro nästan krithvita. Kinder och haka voro infallna och håliga, munnen hopknipen och tandlös, och öfver den hängde en lång, litet böjd näsa, hvars tämligen rödlätta spets tycktes hafva en afgjord fallenhet att göra en påhälsning hos den spetsiga hakan. Och likväl gick det en sägen på ön att kloka Maja hade varit en lång, vacker jänta — ja, rent af en af de vackraste i hela den trakten af skärgården. Det fanns ännu en gammal åttioåring kvar borta i Nederbyn som påstod sig minnas när hon var den mest firade på alla lördagsdanserna; men som gubben tidtals var alldeles slö och nästan halffjoskig, så var det ingen som egentligen trodde honom. De som mindes henne från hennes medelålder, påstodo att hon var som folket var mest, och fast det fanns många gamla gummor på ön, kunde likväl ingen af dem påminna sig att Maja nånsin varit vacker.

Men se klok, det var hon, och Gud tröste den syndare, som fick något obytt med henne. Den fick allt se sig om hur det gick både med höbärgningen och höstsådden, och ruttnade inte potatisen för honom, så var det då mera lycka än konst. För att nu inte alls tala om de väntade kalfvarna eller de nyfödda lammen. Men något troll eller någon ogudaktig varelse var inte kloka Maja, det kunde ingen säga. Fanns det någon möjlighet att komma fram, så var hon i kyrkan hvarenda söndag, och prästen hade ingen varmare och uppmärksammare åhörarinna än henne. Det var nog prästen också som hon mest hade att tacka för att hon fick vara i fred, om hon också gick och samlade litet vindfällen till vinterbränsle åt sig från böndernas skogslotter, där de annars fingo ligga och multna utan gagn.

»Hon är en ärbar och god kristen,» brukade pastorn säga, »och inte är det något ondt i, att hon vet litet mera än ni andra. Hade ni haft ögonen och tankarna med er lika bra som hon, så visste ni kanske lika mycket med!»

Två lefvande väsen hade kloka Maja omkring sig i sin gamla stuga. Det ena var en stor, grå katt, som hette Olle, det andra en gammal svart höna, som kändes vid namnet Lotta, och som enligt kloka Majas bestämda beslut fick lefva så länge hon själf ville. Katten var också till åren, men han gjorde nytta för sig ännu och höll en sträng räfst med råttorna, hvilka sökte sig in till Majas stuga när det om hösten började blifva tomt på åkrarna.

Många tyckte nog det var orätt af Maja att hålla sig husdjur, när hon själf hade så knappt att lefva af, och en gång hade Anders Jonsson i Österäng, en af de tätaste bönderna på ön, som minst af alla kunde tåla gumman, slängt åt henne:

»Tocken där fattiglapp tycker jag kunde ha nog åf te’ skaffa födan åt sig själf och inte ha tocke’ där matfrat när sig i stuga’!»

»Har jag tiggt någe’ åf er åt kräkena då?» frågade kloka Maja.

»Ne-ej och inte vore det lönt heller,» svarade Anders Jonsson; »men nog tycker jag ...»

»Inte för det angår mig hvad ni tycker,» snäste Maja af honom, »men någe’ lif ska en väl ha om sig och di här hvarken skvallrar eller stjäl någe’!»

»Ne-ej, men di hjälper er fäll te’ trolla, kan jag tänka?»

»Det kunne hitta på och hända, det,» svarade Maja och spände sina gråa ögon i honom, hvarpå hon vek af till sin stuga, där Olle kom emot henne med svansen i vädret, medan Lotta gick och sprätte med benen uppe i spånbacken.

»Håken tro’na,» mumlade Anders Jonsson för sig själf och tog ut stegen, som om han känt en kall kåre öfver ryggen.

Kloka Maja satt utanför stugknuten i eftermiddagssolen, när Fiskar-Olles pojke kom stickande genvägen tvärs öfver backen. Maja rensade blåbär, som hon skulle skicka till staden, och Olle låg bredvid henne på dörrtröskeln och kisade lättjefullt i solen, medan Lotta lagt sig på sidan i spånhögen och sträckte benen ifrån sig samt sprattlade med ena vingen då och då.

Pojken stannade på vederbörligt afstånd, stoppade först fingrarna i munnen och såg på katten, drog sedan bort dem igen och ropade litet tveksamt:

»Mor Maja!»

»Ja, hvad ä’ det? Hvad vill du?» frågade gumman och tittade upp med handen för ögonen.

»Jo det är bå’ från Österäng, att I ska komma te’ dom i röaste rappe’!»

»Ä’ det nån åf korna som ä’ sjuka nu igen då?»

»Ne-ej! Det ä’ Lena! Ho’ har dumpi’ ikull ute på gälet!»

»Hvad säger du, pojke?»

»Och di har köri’ hem’ena i skrinda! Och mor Jonsson ba’ att ni skulle ta’ stöpgryta me’ er!»

»Jaså, ja det ä’ bra! Ge’ dig åf och säg för’na att jag kommer. Här har du en näfve blåbär!»

Pojken tog bären och satte af utför backen, som om han hade haft eld efter sig.

Gamla Maja steg upp, hällde försiktigt tillbaka blåbärena i korgen, vek ihop handduken och gick in i stugan, mumlande för sig själf:

»Jo jo men! Den sjukan har jag vänta’ länge, jag! Få nu se, om en kan bota’na!»

En stund därefter hade hon slagit ett huckle om hufvudet på sig, tog en grå påse i ena handen, stödde sig på en lång hasselkäpp, som hon bar i den andra, och gick utför backen med raskare steg än man kunde tro henne om, när man såg hennes böjda rygg och hennes vickande gamla hufvud.