Читать книгу Kloka Maja och andra berättelser - Frans Hedberg - Страница 7

Innehållsförteckning

När Maja kom ut från Linas kammare, kastade husbonden en arg blick på henne från bordet framme vid fönstret, där han satt med drängarna och Fiskar-Olle och hade framför sig en väldig portion af den salta strömmingen, som fick en duktig klick smör att simma i, sedan detta blifvit uppsmält af den varma potatisen.

Maja var klok nog att inte låtsa om blicken, utan gick fram till spisen, där mor Lovisa satt, sade helt sakta några ord i öronen på henne och tog sedan sin lilla stöppanna och satte den på elden bredvid grötgrytan. När det var gjordt, började hon gräfva i kjolsäcken efter några blybitar och annat smått, som hon helt långsamt och betänksamt lade ner i grytan, den ena efter den andra.

Karlarna sneglade på henne med nyfikna och undersamma blickar och pigorna drogo sig åt sidan, trots sin stora nyfikenhet, så att det blef ett vördnadsfullt afstånd mellan dem och henne. Den enda som satt lugnt kvar på sin plats var mor Lovisa, som efter de framhviskade orden utbytte en hastig blick af hemligt förstånd med Maja, där hon stod lutad öfver spishärden.

»Du skällde förut öfver att du hvarken fick vått eller torrt,» sade Anders Jonsson snäsigt till Magnus, som hade ögonen spända på Maja och hvad hon sysslade med; »hvarför äter du inte nu då? Hon kan nog trolla, kärngen där borta, utan att du glor på’na.»

»En måtte fäll få ha ögona hvar en vill,» svarade Magnus och tog sig på måfå en strömming. »Eller ska di kumderas me’, likasom armarna?»

Anders Jonsson svarade ingenting, men han högg en stor potatis midt itu med knifven och vände på hufvudet åt hustrun, framkastande med samma snäsiga ton:

»Hva’ säjer hon om jänta’ där inne nu då? Ska en kanske ha’na liggande länge nu midt i bråaste tiden?»

»En får fäll si, när hon har stöpt öfver’na,» svarade mor Lovisa lugnt och började att med en stor träslef ösa upp gröten i stenfatet.

»Har ho’ inte hunni’ me’ det än då?» frågade mannen lika snäsigt som förut.

»Jag skulle fäll först höra hur det va’ me’na!» svarade Maja lugnt som förut och vände sig sedan till mor Lovisa: »Vill ni ta’ med er en spilkum vatten och komma me’ in, så ska vi si hur det är fatt.»

Därpå tog Maja pannan af elden, och mor Lovisa följde med henne med en spilkum vatten.

Karlarna fortsatte att äta under tystnad, sedan Karin satt fram grötfatet på bordet. Fiskar-Olle försökte att få i gång ett samtal om rågen och utsikten att få något för den fram på hösten, men det gick inte annat än med enstafviga ord, och när de slutat äta, stego de upp, knäppte ihop händerna och bockade sig långsamt för bordet, sade sedan tack åt husbonden och gingo sin väg, den ena efter den andra.

Anders Jonsson själf gick in i kammaren på andra sidan och stoppade sin pipsnugga.

När pigorna blifvit ensamma i köket, halfhviskade Karin till de andra:

»Det va’ inte mycke’ som Magnus fick i sej, inte. Han ä’ allt illa tokig i Lina, stackare.»

»Hm! det vet jag visst!» sade den yngsta af flickorna, en ljushårig jänta på sjutton, aderton år, »får han inte henne, så måtte det fäll finnas andra som sir lika så golika ut.»

Nu kom mor Lovisa ut från Lina med pannan i handen och efter henne Maja med spilkummen.

»Har far gått ut?» frågade hon flickorna.

»Nej, han ä’ inne i kammarn,» svarade Karin.

»Då ä’ det fäll bäst vi går in till’en me’samma, eller hur, Maja?»

»Kanske det. Men kom ihåg nu hva’ jag sa’: det sir illa ut, om Jonsson inte ger me’ sej.»

»Men från vette’ blir hon fäll ändå inte?» frågade modern och satte pannan ifrån sig i spisen.

»Ja, det kan en aldrig veta. Och det ä’ så godt te’ bereda’n på det värsta, så blir det så mycke’ bättre se’n, om det går åf för mindre.»

Det tyckte mor Lovisa var klokt taladt, och så tog hon då Gud i hågen och steg in i kammaren, och kloka Maja seglade efter i hennes kölvatten, med spilkummen, i hvilken det smälta och hastigt afkylda blyet låg på bottnen i underliga snirklar och kroklinjer, som sågo ut som stelnade maskar.

När de kommo in, stod Anders Jonsson borta vid sin gamla gulmålade klaffbyrå, där han hastigt sköt igen en låda och vände sig om som om han blifvit obehagligt öfverraskad. Han sög ett duktigt bloss ur pipan, bolmade ut med röken och frågade med barsk ton:

»Hvad ä’ det frågan om? Hvad ska ni här inne med det där tråtyge te’ göra?»

»Jag tänkte du ville fäll höra hur det ä’ med flickan våran ändå,» svarade mor Lovisa, som inte var så lättskrämd af sig.

»Står det te’ läsa i skåln där, det då?» fortfor mannen och försökte se tviflande ut, men kunde inte låta bli att kasta en halft förargad, halft skygg blick på Maja, som gick fram och ställde spilkummen på bordet borta vid fönstret.

»Det kan allt hända, det!» sade hon i detsamma och spände ögonen i honom. »Om Jonsson vill komma hit nu, så kan han själf få si.»

»Jag ger håken både henne och hennes trollkonster!» mumlade han och ville gifva sig af ut.

Men nu var det hustrun som ställde sig i vägen för honom, i det hon helt kärft yttrade:

»Du borde fäll kunna bära dej åt som folk, när det gäller det enda barnet vi har. Och har nu Maja en gång gjort sig omak och kummi’ hit, så ska du fäll också höra på hvad hon har te’ säja. Och det säjer jag ifrån, att vill du inte det, så far jag te’ stan och tar flicka’ me’ mej och frågar doktorn, och då får hon ligga kvar där te’s hon blir frisk igen, och tycker du att det blir billigare ...»

Men se kostnaden, det var just att taga Anders Jonsson på hans ömmaste sida, hvarför han också helt fogligt vände om på halfva vägen, makade sig med långsamma steg fram till fönstret och sade så pass vänligt att det inte alldeles såg ut som om han ville bitas:

»Nå ja, jag får fäll höra på hur det ä’ fatt då. Men när det ä’ midt i bråaste andtiden, så kan ni fäll inte undra på om en blir sint öfver eländet.»

»Nenej, men si pröfninga’ kommer inte precist när en har skuradt och i ordning,» utbrast Maja långsamt. »Ho’ passar allt på när ho’ kan komma illa te’, för annars skulle vi fäll inte ta oss så värst åf’ena. Men titta nu, ska Anders Jonsson få si. Sir han den där runda blyklumpen, som det går ut alldeles som stålringar ifrån, och sir han hur en åf de där stålringarna sitter fast ve’ en annan liten klump, som sir ut som ett hjärta?»

»Jaa, så sir det ut!» svarade Anders Jonsson och stirrade i spilkummen. »Men hvad ä’ det det ska betyda då?»

»Jo, det betyder att flicka’ har fått solsticke’ och att det står åt både bröste’ och hufve’ på’na!» svarade Maja med bestämd ton.

»Inte sir jag någe’ hufve’, inte!» återtog Anders Jonsson och stirrade envist i vattnet.

»Jaså, hvad ä’ det där då, som ligger strax breve’ hjärtklumpen? Och som hänger ihop ve’ den med de där krokiga trådarna? Ä’ det inte ett hufve’, det?»

»Det tycker jag en blind borde kunna si!» inföll mor Lovisa afgörande.

»Jaså — jaja — si den fäste jag mej inte ve’!» medgaf Anders Jonsson.

»Ja si, en får lof te’ vara lite’ van ve’t ska jag säja,» återtog Maja med aldrig svikande säkerhet och skvalpade litet på spilkummen, så att de lösa bitarna ändrade plats och bildade nya figurer på bottnen. »Men nu ska vi titta på lite’ annat me’.»

»Står det hvad en ska bota’na me’ också?» frågade Anders Jonsson, som det tycktes allt mer och mer intresserad.

»Det kommer se’n, det!» svarade Maja och kastade en hastig blick på Lovisa, som nickade helt omärkligt, liksom till tecken af godt samförstånd. Därpå återtog hon helt långsamt, som om hon haft svårt att läsa sig till hvad hon ville veta: »Sir Jonsson den där raka biten, som ligger på ena sida’ och har liksom en hufve’knopp me’ en hatt på?»

»Jaa, nog sir jag den!» svarade Jonsson och tittade åt motsatta hållet. »Ä’ de’ meklamente, det då?»

»Det kunde allt hitta på och hända, det,» fortfor Maja, »och om jag inte sir alldeles för tokigt, så ä’ det inte mer och inte mindre än en karl, som ligger te’ huse’!»

»Hå kors i alla tider! Ge’ mej si!» ropade mor Lovisa lifligt och böjde sig fram öfver spilkummen.

»Ja, ser I inte där, mor Lovisa, att han vänder hufvet rakt åt hjärteklumpen där bortnas?»

»Ja, ta’ mej dalern gör han inte ock!» ropade Lovisa allt mer och mer intresserad af hvad hon trodde sig se.

»Syns det om han har någe’ ock?» frågade Anders Jonsson med spefull ton. »För annars är det fäll inte värdt att han omakar sej!»

»Åja, utan ä’ han inte,» svarade Maja; »och om det ock skulle så vara, så gjorde det fäll ingenting, när han kommer te’ rikaste bond’ på hela ön.»

Anders Jonsson var lika litet som någon annan dödlig okänslig för smicker, och han kunde inte låta bli att stryka sig om hakan med själfförnöjd min; men som han började ana satans list, återtog han genast med betydligt kärfvare ton än förut:

»Prata nu inte tocke’, utan tala hellre om hvad en ska göra för te’ få jäntan på bena igen.»

»Det ä’ just det vi ska titta efter nu!» sade Maja försiktigt och kastade en hastig blick på mor Lovisa, som fortfarande stod försjunken i betraktande af spilkummen.

»Ni kan ju göra det då, medan jag går ut och ser efter att di har skött om hästarna ordentligt,» svarade Jonsson och gick sin väg med ovanlig brådska, som om han varit rädd för att någon skulle vilja hindra honom.

»Tänk om han ger sig åf in te’ flickan,» hviskade mor Lovisa hastigt och tog ett par steg för att skynda efter honom.

»Bry er inte om det, ni,» svarade Maja med ett slugt blinkande, »jag har sagt’ena hur hon ska bete sej.»