Читать книгу Kloka Maja och andra berättelser - Frans Hedberg - Страница 8

Innehållsförteckning

När Anders Jonsson kom ut på gården och just skulle snedda af öfver till stallet, såg han en mörk skugga komma emot sig från prånget mellan stallbyggnaden och vagnsskjulet. Det klack till smått i honom, när han kände igen Magnus, ty han visste ju med sig själf att han icke varit särdeles vänlig emot honom under dagens lopp; men han lät ingenting märka, utan sade endast helt kort, i det han tänkte gå förbi honom:

»Har du sitt efter hästarna ordentligt och gifvit dom foder te’ natten?»

»Ja, jag tänker fäll det,» svarade Magnus kort, och när han såg husbonden göra min af att gå förbi, fortfor han med bestämd ton: »Men nu ä’ det så att jag ville tala me’ Jonsson ett par ord.»

»Jaså! Hvad är det frågan om då?» svarade Jonsson och stannade, men såg till att det var tämligen stort afstånd mellan honom och drängen.

»Jo, jag skulle villa ha mitt betyg i mårron,» svarade Magnus kort som förut.

»Betyg?» frågade Jonsson tämligen förbluffad. »Hvad ska du med det te’ göra?»

»Skaffa mej en ann’ tjänst, förståss,» svarade Magnus.

»Jag tycker du skulle fäll först höra, om jag vill ha dej kvar!»

»Det har jag fäll hört tillräckligt att ni inte vill — och om ni också skulle vilja, så vill inte jag!»

»Hvart tänker du ta’ vägen då?»

»Jag har talt me’ Söderman på Marbottna. Hos honom får jag hundraåtti och två par sjöstöflar och potatisland, så det tänker jag allt att jag kommer te’ ta’. Laga därför att jag får betyge’ i mårron bitti’, för Fiskar-Olle ska dit och jag vill skicka’t me’ honom.»

Och därmed gick Magnus sin väg neråt gården, där drängstugan var belägen, och Jonsson såg mycket fundersam ut, när han långsamt knogade sig af in i stallet.

Det var två saker som förargade honom mer än han kanske ville tillstå för sig själf. Den första var att drängen sade upp själf, i stället för att Jonsson fick göra det, och det andra var att han tänkte sig till Söderman på Marbottna, Anders Jonssons gamle rival både om makten och rikedomen i socknen.

Nu stod han där inne i stallet framför Bläsens spilta och tyckte att det var retsamt att han skulle bli af med den bästa drängen han hade; ty det var Magnus ovillkorligen, om han också var tämligen stursk af sig. Men det visste Anders Jonsson mer än väl att de kunde vara, om de också inte dugde till något, och kanske värst då — och så stark och så nykter och ordentlig hade han inte haft någon dräng på länge.

Det var bara det där förargliga att jäntan ... men när allt kom omkring var det kanske inte så farligt med kärleken — det var kanske bara litet dansflams och ingenting vidare.

Om han skulle gå in och se hur det var med henne och så kanske få höra litet med detsamma, hur landet låg?

Ja, sagdt och gjordt. Anders Jonsson höll nog af dottern på sitt vis, fast han just inte kelade med henne; men det var nu inte hans vana med någonting här i världen, kanske med undantag af hästarna, ty dem var han öm om så att det förslog.

När han därför sett om dem att de hade hvad de behöfde och klappat stallgumsen, hvilken trofast stod i spiltan bredvid Bläsen, som han emellanåt knuffade på länden för att han skulle spilla litet timotej åt honom, så gick han beslutsamt öfver gården in i byggningen och steg sakta — det vill säga så sakta som han kunde — in i Linas kammare.

Det var skumt där inne, men inte alldeles mörkt, eftersom fönstret låg åt väster och gården som vanligt låg tämligen naket uppe på höjden, och Anders Jonsson, som redan var van vid skymningen därutifrån, kunde mycket väl urskilja dottern där hon låg med täcket uppdraget tätt omkring sig och ögonen stirrande rätt ut i rummet. Ovan vid att hafva någon sjuk omkring sig — ty man var i allmänhet frisk på Österäng — stod han ett ögonblick litet tveksam strax innanför dörren, men slutligen bestämde han sig för att gå fram och hade just föresatt sig att vara så tyst som möjligt, då han plötsligt stötte mot en af stolarna, som med ett häftigt rakande knuffades ett stycke ut på golfvet.

»Hvad ä’ det?» ropade Lina med skrämd röst och gjorde en hastig rörelse under täcket. »Ä’ det någen där?»

»Bli inte rädd, kära barn,» sade fadern så mildt och beskedligt han kunde, »det ä’ bara jag!»

»Ä’ det Fiskar-Olle?» pustade Lina häftigt. »Gå er väg! Hvad har ni här te’ göra? Husch hvad det luktar strömming åf er! Gå er väg, säjer jag!»

Hon drog upp armarna öfver täcket och slog vildt åt honom med bägge händer, medan hon kastade sig fram och tillbaka i sängen.

»Jesses, flicka!» ropade nu Anders Jonsson, rädd på fullt allvar. »Känner du inte igen far din? Står det så åt hufve’ på dej, stackare?»

Och nu tog han fatt i den framsparkade stolen och satte sig ner vid sängfötterna, sedan han först stoppat pipsnuggan i fickan.

»Hufve’ ja! Oj, oj, oj!» jämrade sig Lina och klämde om hufvudet med bägge händer. »Det värker och spänner och är så hett, så hett! Men inte ä’ ni far, inte! Nej då! Han håller bara väsen, han, när han kommer ... han ä’ inte så där tyst, han inte ... för honom kan en gärna både få vara sjuk och lägga sej och dö — hva’ bryr han sej om det? Bara han får in rågen, så!»

Anders Jonsson var inte särdeles veksinnad af sig, men det slog honom att hans eget barn inte tänkte bättre om honom än så. Han försökte att tala, men det satt som en stopp i halsen på honom och han kunde inte få fram ett ord. Men han pustade i stället, och han kände att svetten bröt fram i pannan på honom, där han satt.

»Jag ville önska jag vore dö’,» fortfor Lina och jämrade sig sakta, »för jag ä’ ändå bara i vägen för både den ena och den andra. Vore jag borta, så kunde Magnus tjäna kvar — för en så golik karl får far ändå inte på långa vägar — och vore jag unnan, så behöfde han inte ge’ sig åf te’ Marbottna, där di vill pracka på’n Ida och få’n te’ måg i huse’, för det di vet att han kan sköta hela gåln, nu sedan Söderman har blifvi’ sjukliger åf sej.»

»Hvad säjer du, flicka?» ropade Anders Jonsson, som nu fick mål i munnen. »Ä’ det det, som ligger bakom?»

»Husch då, ligger det nå’n bakom?» ropade Lina och gjorde en häftig rörelse för att sätta sig upp, hvarpå hon med förskräckta ögon stirrade åt väggen bakom sängen. »Ha ut otyget! Säg åt mor att hon kommer in — hon ä’ den enda som håller åf mej — mor, mor, mor! Hör ni, jag vill att mor ska komma in!»

»Ja, jag ska säja åt’ena!» svarade Anders Jonsson alldeles handfallen och steg upp. Men så satte han sig igen, lade sin stora, valkiga hand på dotterns, som hon hade kastat fram uppe på täcket, och sade med mera mildt uttryck i rösten än Lina någonsin förut hört utaf honom:

»Känner du inte igen mej, om du tittar noga på mej ändå?»

Det kändes svårt för Lina att fortfara som hon börjat, men kloka Maja hade ju sagt att hon skulle hålla i sig, och på henne trodde hon som på berg. Hon fortsatte därför att stirra åt väggen och slängde sig oroligt som förut, ropande:

»Mor ska komma in, mor ska komma in! Det bränner och värker, så jag kan hvarken höra eller si. Mor! Mor!»

Dörren öppnades i detsamma och mor Lovisa kom in, följd hack i häl af Maja, som bar en kopp med något rykande innehåll, med hvilket hon gick fram till sängen.

»Kors, ä’ du här, far?» frågade mor Lovisa och såg förvånad på Anders Jonssons spaka och allvarliga ansikte, »jag trodde du var ute hos hästarna.»

»Ho’ känner inte igen mej, flickungen,» hviskade mannen och gick ut med långsamma och dröjande steg.

När dörren stängts efter honom, reste sig Lina hastigt i sängen och hviskade till modern och kloka Maja, som lutade sig öfver henne:

»Det var för väl att ni kom! Jag tyckte så synd om far — och det säger jag er, att i mårron går jag opp igen! Det får gå hur det vill, men skapa mej tokig, det vill jag inte vidare.»

»Det kan fäll hända att det inte behöfs heller,» svarade kloka Maja, »för om jag inte såg galet, så ha allt meklamente’ gjort nytta på’n me’samma.»