Читать книгу Kloka Maja och andra berättelser - Frans Hedberg - Страница 6

Innehållsförteckning

Skördefolket hade ännu inte kommit hem, när kloka Maja klef in i köket på Österäng, där mor Lovisa var ensam och stod vid spisen, där hon nyss satt på potatisgrytan till kvällsvarden.

»Nå, kära Maja,» ropade hon glad och skyndade emot henne halfvägs till dörren, »det var då för innerligt väl att ni var hemmave’!»

»Ja, det kan ni tacka blåbära för!» sade Maja pustande och slog sig ner på en stol nära dörren samt frågade, sedan hon pustat ut litet: »Hur ä’ det me’na nu då?»

»Hå, kära hjärtandes! Men kom nu först fram te’ bole och få er en tår varmt. Kaffepanna’ har vänta’ på er bå’ länge och väl,» trugade mor Lovisa och släpade och drog i gumman, som gjorde det sedvanliga motståndet för anständighetens skull, fast hon inte mer än någon annan skärgårdsgumma ville försaka kaffetåren. »Hur de ä’ me’na, frågar ni? Ja Jesses vet, men nog sir ho’ fasligt eländiger ut, och inte ett skapande ol får en ur’na, och het ä’ ho’ om hufve’ som en bakugn dan före julafton!»

»Kan ni inte veta någe’, som en kan rätta sej efter?» frågade Maja försiktigt och tömde ut koppens halfva innehåll på fatet.

»Det ä’ fäll ni som ä’ kloker och inte jag, kan jag tänka!» svarade mor Lovisa, som inte heller var så dum af sig.

»Hå ja, det behöfver ni inte säja mej,» svarade Maja långsamt och blåste emellanåt på kaffet, »men tocke tar nu allti’ sin tid, och därför tänkte jag att ni ville hjälpa te’; men ä’ det så att ni inte har nå’n brådska, så inte gör det mej någe’. Allti’ får jag veta hvad jag vill.»

Och nu drack kloka Maja sitt kaffe långsamt och betänksamt, som om det varit det enda hon brydde sig om i hela världen.

Det behöfdes inte heller mer för att få mor Lovisas munläder i gång, och det gick åt inte mindre än tre koppar kaffe, innan hon hunnit dela med sig alltsammans.

När därför kloka Maja efter en styf halftimme kom in i farstukammarn, där Lina låg nedbäddad på en pärlfärgad pinnsoffa, visste hon mer än väl hvad hon skulle tänka om det där »solsticke», som flickan råkat ut för borta på åkern. Medan hon hörde på moderns svada där ute, lade hon ihop med hennes tal några ord, som hon uppsnappat borta i Öfverbyn, där hon för ett par dar sedan varit och botat en sjuk kalf, som förätit sig på fuktig klöfver och där pigorna talat om en dans på Jan Olssons loge — och nu hade hon tämligen klart för sig hur landet låg!

Det var kväfvande hett inne i kammaren, och det första Maja gjorde var att hon slog upp ena fönstret och lät den friska luften ute från fjärden spela in i rummet och sedan flyga ut igen, förande med sig några surrande spyflugor. När det var gjordt, gick hon fram till soffan, böjde sig ner öfver den feberheta flickan, strök med sin knotiga svala hand öfver hennes brännheta panna och hviskade helt sakta i örat på henne:

»Inte ska du tro, kära Lina, att Magnus frågar efter Ida i Marbottna. Bättre vett har han fäll än så!»

Lina, som låg nerbäddad med det tjocka täcket uppdraget ända till hakan och som inte ens öppnade på ena ögat, när gumman kom in, kastade hastigt af sig täcket och reste sig häftigt upp till hälften i bädden, så att linnet föll ned från axlarna och lämnade hals, barm och armar bara, såg på henne ett ögonblick med vidöppna ögon, fick sedan tag i bägge hennes händer, kramade dem hårdt i sina och stammade:

»Hvad ... hvad ä’ det ni säjer och hur ... hur vet ni att ... att ...»

»Hå kors, jag vet mycket, jag,» svarade Maja småslugt, »och jag såg nog i kaffesumpen hemma, hvad det va’ som hände på Jan Olssons loge i lördas.»

»Såg ni?» frågade Lina allt mera häpen. »Såg ni att Magnus ...»

»Att han dansa halfva natten me’ Ida, ja! Men hva’för gjorde han’et, tror du? Jo, för han visste att skräddarn, som drog handklavere’, va betalt åf far din att hålla ögona på er — och så för att du dansa’ me’ den där målarn ifrån stan.»

»Ja, det va’ för att han la’ sej ut för Ida. Inte ville jag vara sämre än nå’n ann’.»

»Inte blef du fäll bättre för det heller, flicka. Och nu i dag, när du gick och band efter honom, så slängde han fäll ur sej någe’, kan jag tänka?»

»Ja, han sa’ att Ida i Marbottna va’ mycke’ smalare om lifve’ än jag. Och så att ho’ va’ lätt som en fjäder te’ dansa me’.»

»Och det tyckte du va’ tungt te’ höra på fastande mage? Jojo — jojo! Tocke’ ä’ det med denna här ungdomen. Mycke’ ell i kroppen och lite’ vett i knoppen! Det ä’ så, det ja!»

»Men hur kan ni veta ...?»

»Tror du inte jag me’ har vari’ ung, flicka? Jo, lita på det, du — och lika hvit och rund och mjuk om halsen som du. Fast det ä’ länge se’n — men mins’et gör jag nog i alla fall. Och jag hade fäll en gosse, jag me’ i min tid — och lika tokiga va’ vi som ni ä’ nu. Men väl vure om ni blef mindre utsatta för elände än hvad vi blef.»

»Fick ni inte hvarann’ då?» frågade Lina och drog upp täcket om bröst och hals, men behöll sin sittande ställning.

»Nej, då hade jag fäll inte sutti’ här som kloka Maja!» svarade gumman och torkade med afvig hand bort en klar droppe, som från ögat sökte sig ner på nässpetsen. »Tocken klokskap får en betala för här i väla, och det mer än den är värd ändå.»

»Va’ han fattiger han me’ då, som Magnus?» frågade Lina.

»Nej, kära barn,» svarade gumman, »det va’ rakt tvärs om med oss två. Han var hemmason, han, och fadern hade groft me’ pengar — det va’ jag som var fattig och hade ingenting. Men han ville ha mej ändå, han — fast det gick inte så lätt då som det går nu, inte. Då hade föräldrarna mer te’ säja, och sönerna fick vara kus den tiden. Men det ä’ som det ä’ med det — nu ska vi tala om dej! Tycker du riktigt om Magnus, riktigt så där så du vill vara me’n i både ur och skur, om det så ska vara?»

»Ja, nog vill jag det,» svarade Lina och såg på henne trohjärtadt och bestämdt.

»Och det ä’ inte bara tocket där dansflams emellan er, inte?»

»Nej, teminstingen inte för min del.»

»Är du inte säker på hur det ä’ för hans då?»

»Jo, nog trodde jag jag kunne vara det förut, allti’. Men efter det där schaset med Ida vet jag rakt inte hva’ jag ska tro.»

»Å, tok! Det va’ fäll bara litet afundsjuka för att du dansa’ me’ målarn. Han ville ge’ dej så godt igen, kan du begripa.»

»Ja, men det va’ han som börja!» fortfor Lina envist.

»Det va’ för skräddareländets skull, kära du. Men i alla fall ska jag fäll ta’n i förhör, jag ... så det blir nog bra. Värre blir det fäll te’ få bukt på far din. Du får allt lof te’ bli’ ordentligt skral, innan han ger me sej.»

»Ja, men nu känner jag mig riktigt bra, se’n jag fick tala me’ er,» sade Lina och gjorde min af att stiga upp.

»Stoppa du te’baks fötterna igen,» uppmanade Maja kärft, »för här kommer du allt te’ bli liggandes nåra dar te’. Vi får allt lof te’ sätta skrämbusen i Anders Jonsson, om jag känner’n rätt.»

»Ska jag ligga?» frågade Lina förskräckt; »och tänker ni inbilla far ...?»

»Att du ä’ riktigt sjuk, ja! Det ä’ nog det enda som stöttar. Men hör du, Lina, nu ska du först säja mej en sak på samvete: det ä’ fäll inte någe’ annat imellan dej och Magnus, än ni kan svara för hos bå’ Gud och människer?»

»Hvad menar ni?» frågade Lina och blef som en drypande blod i ansiktet och ända ner på halsen.

»Hå, du vet nog hva’ jag menar! För si, ä’ det så, då vill jag inte ha me’t å göra, utan då får ni hjälpa er själfva, och då får fäll Anders Jonsson ge’ me’ sej i alla fall, för att inte skammen ska’ komma öfver er.»

»Hur kan ni tro någe’ tocke om Magnus och mej?» frågade Lina, och var nu lika blek som hon nyss varit röd.

»Hå kors, jag vet fäll hur’dana pojkarna ä’ och jäntorna me’ för den deln!» svarade Maja lugnt. »Det behöfs bara att den ena vinkar te’, så slinker den andra me’.»

»Sådan ä’ inte Magnus och inte jag heller!» svarade Lina och såg på henne med ren och öppen blick. »Och det vet jag, att hade han gifve’ mej en tocken vink, så hade det allt vuri’ slut oss imellan för länge se’n!»

»Ja, så mycke’ likare då,» återtog Maja med belåten ton; »och då ska jag fäll försöka reda härfvan åt er.»

»Och kan ni det, Maja, så kom ihåg att jag glömmer det aldri’!» sade Lina med fuktiga ögon och tryckte hennes händer i sina.

»Det blir fäll allti’ bra me’ det! Men kryp nu ner igen och si riktigt eländig ut. När far din kommer, så voja dej så mycke’ du orkar och låss som du inte känner igen’en. Och ingen ann’ heller, hör du det?»

»Ja, men mor hon tar fäll ve’ sej illa, om ...»

»Jag ska säga’na ett ol i förtroende.»

»Och Magnus — tänk om han ...»

»Aja, lite’ kan han fäll pinas för Idas skull, eller hva’ tycker du själf?»

»Ja, det förståss, men ...»

»Jag ska fäll hviskan i öra’ då att det inte ä’ så värst farligt. Nu hör jag skördefolke’ komma hem för te’ få sig aftonvard. Skapa dej nu så sjuk som du kan, och ställ dej riktigt yr i hufve’ och skratta inte när jag kommer och stöper öfver dej, det säjer ja dig te’. Och får jag lof te’ ge’ dej någe’ elakt te’ ta’ in, så svälj och grina bara — för di tror nog att det kommer te’ göra dej godt.»

Och med de orden gick Maja ut ur kammaren och in i köket, och hon såg mycket hemlighetsfull och bekymrad ut, när hon kom dit ut, där Anders Jonsson och drängarna intagit sina platser vid det stora bordet, medan mor Lovisa och pigorna sutto vid spisen och afvaktade den stund, då skapelsens herrar hade hunnit stilla sin hunger.