Читать книгу Konungars Marsch - Морган Райс, Morgan Rice - Страница 10

Gareth stegade rastlöst runt i sin kammare och tänkte nervöst på kvällens händelser. Han kunde inte tro vad som hänt på festen, hur allt kunnat gå så fel. Han kunde inte begripa hur den där korkade ungen, den där utbölingen Thor, lyckats få nys om hans plan med giftet – och ännu värre, till och med lyckats stoppa bägaren från att nå fram. Gareth tänkte tillbaka till det ögonblick han sett Thor kasta sig fram och slå bägaren åt sidan, när han hörde den klinga mot stengolvet, såg vinet rinna ut, tillsammans med alla hans drömmar och ambitioner.

I det ögonblicket hade Gareths liv lagts i spillror. Allt han strävat efter hade krossats. Och när den där hunden lapade upp vinet och föll död ned – då visste han med säkerhet att det var slut också med honom. Han såg hela sitt liv passera i revy, såg sig själv bli påkommen och dömd till ett liv i fängelsehålan för att ha försökt mörda sin far. Eller ännu värre, bli avrättad. Det var så otroligt dumt. Han skulle aldrig ha satt planen i verket, aldrig besökt den där häxan.

Gareth hade åtminstone agerat snabbt. Han hade varit först på fötter och lagt skulden på Thor. När han tänkte tillbaka på det så var han stolt över sig själv, över hur snabbt han reagerat. Det hade varit ett ögonblicks inspiration, och till hans stora förvåning så tycktes det ha fungerat. De hade släpat iväg med Thor, och efter det hade festen nästan återgått till det vanliga igen. Naturligtvis var ingenting detsamma igen efter det där, men åtminstone hade alla misstankar fallit på pojken.

Gareth kunde bara be att det skulle fortsätta på det sättet. Ingen hade försökt lönnmörda en MacGil på årtionden, och Gareth fruktade att det skulle bli en utredning, att de skulle granska dådet närmare. I eftertanken insåg han att det hade varit dåraktigt att försöka med gift. Hans far var oslagbar. Gareth borde ha vetat det. Han hade gapat efter för mycket. Och nu kunde han inte annat än tro att det bara var en tidsfråga innan misstankarna föll på honom. Han var tvungen att göra vad som helst nu för att bevisa Thors skuld och få honom avrättad, innan det var för sent.

Han hade åtminstone kommit på nya tankar: efter misslyckandet hade han lagt ned tanken på lönnmord. Nu kände sig Gareth lättad. Efter att ha sett sin plan misslyckas så hade han insett att en del av honom, långt där inne, inte alls ville döda fadern och få hans blod på sina händer. Han skulle inte bli kung. Han skulle kanske aldrig bli kung. Men efter kvällens händelser kunde han förlika sig med tanken. Han skulle i alla fall vara fri. Aldrig att han kunde uthärda all den stress som ett nytt försök skulle medföra: alla hemligheter, försök att dölja alla spår och ständig ängslan över att upptäckas. Det var mer än han klarade av.

Han gick där fram och tillbaka tills natten blev sen och han började lugna ned sig. Just som han började känna sig som sig själv igen och förbereda sig för att slå sig till ro för natten hördes en plötslig krasch, och han vände sig om och såg dörren slås upp på vid gavel. In rusade Firth, vildögd och i panik som ett jagat byte.

”Han är död!”, skrek Firth. ”Han är död! Jag dödade honom. Han är död!”

Firth ylade hysteriskt och Gareth hade ingen aning om vad han pratade om. Var han berusad?

Firth rusade genom rummet, skrikande och gråtande och med uppsträckta händer – och det var då Gareth såg handflatorna, täckta i blod, och hans gula tunika, blodfläckad.

Gareths hjärta hoppade över ett slag. Firth hade just dödat någon. Men vem?

”Vem är död?”, fordrade Gareth. ”Vem pratar du om?”

Men Firth var helt hysterisk och kunde inte fokusera. Gareth sprang fram till honom, tog ett fast grepp om hans axlar och skakade.

”Svara!”

Firth öppnade ögonen och stirrade, med en vild hästs skrämda ögon.

”Din far! Kungen! Han är död! För min hand!”

Vid de orden kände Gareth det som om en kniv just stuckits i hans hjärta.

Han stirrade tillbaka, vildögd, stelfrusen, och kunde känna hela kroppen domna bort. Han släppte greppet, tog ett steg tillbaka och försökte hämta andan. Han förstod av allt blod att Firth talade sanning. Han kunde omöjligen begripa det. Firth? Stallpojken? Den mest svagsinte av alla hans vänner. Och han hade dödat hans far?

”Men… hur är det möjligt?”, flämtade Gareth. ”När?”

”I hans kammare”, sa Firth. ”Alldeles nyss. Jag stack ned honom.”

Det gick upp för honom allt tydligare, att det verkligen hänt, och Gareth började återfå sin fattningsförmåga. Han fick syn på sin öppna dörr och sprang fram och slog igen den, men såg först till att ingen vakt varit vittne. Lyckligtvis var korridoren tom. Han låste med dörrens tunga järnregel.

Han sprang tillbaks in i rummet. Firth var ännu hysterisk, och Gareth behövde få honom att lugna ned sig. Han behövde få svar.

Han grep honom om axlarna, vände på honom och gav honom en örfil hård nog att få slut på yrandet. Till sist fokuserade Firth på honom.

”Berätta allt”, befallde Gareth med kyla i rösten. ”Berätta exakt vad som hände. Varför gjorde du det här?”

”Vad menar du, varför?”, frågade Firth förvirrat. ”Du ville ta död på honom. Ditt gift fungerade inte. Jag trodde att jag kunde hjälpa dig. Jag trodde att det var vad du önskade.”

Gareth skakade på huvudet. Han grabbade tag i Firths skjorta och ruskade honom, om och om igen.

”Varför gjorde du det!?”, skrek Gareth.

Han kände hela sin värld falla samman. Han chockades av känslan av samvetskval för fadern. Han kunde inte begripa det. Bara några timmar tidigare fanns det ingenting han önskat högre än att se honom förgiftad och död vid sitt eget bord. Nu slog honom tanken att han dödats som om det gällt hans bäste vän. Han kände hur han drunknade i samvetskval. En del av honom önskade trots allt inte hans död – och särskilt inte så här. Inte för Firths hand. Och inte med en dolk.

”Jag förstår inte”, gnällde Firth. ”För bara några timmar sedan försökte du ju själv döda honom. Det var din plan, med bägaren. Jag trodde du skulle bli tacksam!”

Till sin egen förvåning tog Gareth sats och gav Firth ett slag över ansiktet.

”Jag sa inte åt dig att göra det här”, spottade Gareth fram. ”Jag sa aldrig åt dig att göra det här. Varför dödade du honom? Se på dig. Du är helt täckt i blod. Nu är det slut med oss båda. Det är bara en tidsfråga innan vakterna tar oss.”

”Ingen såg”, bönade Firth. ”Jag smög in mellan vaktskiften. Ingen såg mig.”

”Och var är vapnet?”

”Jag lämnade det inte”, sa Firth stolt. ”Jag är inte korkad. Jag gjorde mig av med det.”

”Och vad var det för klinga?”, frågade Gareth, yr i huvudet av alla tankar på konsekvenserna. Han gick från att känna skuld till att känna oro nu – i tankarna stockades varje möjlig detalj längs det spår som den där klantskallen kunde ha lämnat efter sig, varje detalj som kunde tänkas leda tillbaka till honom.

”Jag använde en som inte kan spåras”, sa Firth, stolt över sig själv. ”Det var en slö, anonym kniv. Jag hittade den i stallet. Det fanns fyra andra likadana. Den kan inte spåras”, upprepade han.

Gareth kände hjärtat sjunka i bröstet.

”Var det en kort kniv, med rött skaft och böjt blad? Från väggen bredvid min häst?”

Firth nickade till svar och såg tveksam ut.

Gareth blängde.

”Idiot. Självklart går den kniven att spåra!”

”Men det fanns ju inga märken på den!”, protesterade Firth med skrämd, darrande röst.

”På bladet finns inga märken – men på skaftet!”, skrek Gareth.

”På undersidan! Du såg inte tillräckligt noga efter. Idiot.” Gareth tog ett steg fram, röd i ansiktet. ”Min hästs emblem är inristat på undersidan. Vem som helst som känner till kungafamiljen kan spåra det där bladet tillbaks till mig.”

Han stirrade på Firth, som nu tycktes helt svarslös. Han hade god lust att döda honom.

”Var gjorde du av den?”, frågade Gareth uppfordrande. ”Säg att du har den på dig. Säg att du tog den med dig hit. Snälla.”

Firth svalde.

”Jag gjorde mig av med den, noggrant. Ingen kommer någonsin hitta den.”

Gareth grimaserade.

”Vart, mer exakt?”

”Jag slängde den ner i sopnedkastet, rakt ner i slottets latrin. De tömmer den var timma, ner i floden. Oroa dig inte, herre. Den är redan djupt i floden vid det här laget.”

Plötsligt hördes klangen av slottsklockorna och Gareth vände sig och sprang fram till det öppna fönstret, med hjärtat fyllt till brädden av panik. Han tittade ut och såg allt kaos och rörelse där nere, alla folksamlingar som omringade slottet. De där klockorna kunde bara betyda en sak: Firth ljög inte. Han hade dödat kungen.

Gareth kände kroppen bli kall som is. Han kunde knappt föreställa sig att han satt en sådan ohygglig ondska i rörelse. Och att Firth, av alla människor, var den som utfört dådet.

Det hördes plötsligt bultande på dörren, och den slogs upp och flera män ur kungsvakten rusade in. För ett ögonblick var Gareth säker på att de kommit för att arrestera honom.

Men till hans förvåning stannade de och stod i givakt.

”Herre, er far har knivhuggits. Det kan finnas en lönnmördare på flykt i slottet. Se till att bli kvar i er kammare. Han är allvarligt sårad.”

Håret reste sig i Gareths nacke när han hörde det sista av orden.

”Sårad?”, upprepade Gareth – ordet nästan fastnade i halsen. ”Så då lever han?”

”Han lever, herre. Och Gud vare med honom, så att han överlever och kan berätta vem som utfört en sådan avskyvärd handling.”

Med en kort bugning skyndade vakten från rummet och smällde igen dörren bakom sig.

Gareth övermannades av raseri och greppade Firth om axlarna, tryckte honom genom rummet och slängde honom mot stenväggen.

Firth stirrade tillbaka, med vidöppna, uppskrämda ögon och mållös.

”Vad har du gjort?”, skrek Gareth. ”Nu är det slut med oss båda!”

”Men… men…”, stammade Firth, ”… jag var säker på att han var död!”

”Det är mycket du är säker på”, sa Gareth, ”och det är fel alltsammans!”

En tanke gick upp för Gareth.

Den där dolken”, sa han. ”Vi måste leta upp den, innan det är för sent.”

”Men jag slängde ju bort den, herre”, sa Firth. ”Den har ju spolats bort av floden!”

”Du slängde den i latrinen. Det betyder inte att den redan hamnat i floden.”

”Men förmodligen har den det!”, sa Firth.

Gareth stod inte ut med idiotens klantigheter längre. Han tryckte sig förbi honom och sprang ut genom dörren, med Firth i hälarna.

”Jag följer med dig. Jag skall visa exakt var jag kastade den”, sa Firth.

Gareth tvärstannade i korridoren, vände sig och stirrade på Firth. Han var täckt av blod, och Gareth var förundrad över att vakterna inte lagt märke till det. Det var rena turen. Firth var mer av en belastning än någonsin.

”Jag säger det bara en gång”, morrade Gareth. ”Gå genast tillbaks till mitt rum. Byt dina kläder, och bränn dem. Se till att bli av med alla spår av blod. Och försvinn från slottet. Håll dig långt borta från mig den här natten. Begriper du?”

Gareth gav honom en knuff, vände om och sprang. Han rusade längs korridoren, ned längs en spiraltrappa, våning efter våning, på väg mot tjänarnas utrymmen.

Till sist kom han rusande in i källaren, där flera tjänare vred sina nackar och såg på honom. De var mitt uppe i skurningen av några väldiga grytor och kokade upp spannar med vatten. Väldiga eldar röt i tegelugnar, och tjänarna, klädda i fläckade förkläden, var alla dränkta i svett.

På andra sidan rummet såg Gareth ett enormt nattkärl, som hela tiden fylldes upp av exkrementer som slaskade ned från sopschaktet ovan.

Gareth sprang fram till den närmaste av tjänarna och grep honom desperat om armen.

”När tömdes den senast?”, frågade han.

”Den togs till floden för bara några minuter sedan, min herre.”

Gareth vände om och sprang ut ur rummet, hastigt längs slottets korridorer, upp igen längs spiraltrappan och ut i den svala nattluften.

Han sprang över gräsängar, allt mer andfådd, i en spurt mot floden.

När han kom närmare såg han en plats att gömma sig, bakom ett stort träd, intill stranden. Han såg två tjänare lyfta den väldiga järnpottan och välta den ut i flodens framrusande strömmar.

Han såg tills den var helt uppochned, tills allt innehåll tömts ut och tills tjänarna vänt åter med kitteln till slottet.

Först då var Gareth nöjd. Ingen hade sett någon kniv. Var den än var, så var den nu i flodens vatten, svept iväg mot fullständig anonymitet. Om hans far dog den här natten så fanns det inga spår som kunde leda till mördaren.

Eller gjorde det?