Читать книгу Konungars Marsch - Морган Райс, Morgan Rice - Страница 12

En vindil piskade Gareth i ansiktet och han blickade upp, blinkade bort tårarna och såg den första soluppgångens bleka strålar. Det var bara gryning, men redan hade hundratals av kungens familj, vänner och närmaste undersåtar samlats till denna avlägsna plats, tillsammans längst ut på Kolvians klippor, i hopp om att delta i begravningen. Bortom dem, och hållna på avstånd av en hel armé av soldater, kunde Gareth se massorna strömma till, folk i tusental som kommit för att bevittna ceremonin på avstånd. Sorgen i deras ansikten var äkta. Hans far var älskad, det var ingen tvekan om det.

Gareth stod med resten av familjen i en halvcirkel runt faderns kropp, som nu låg utsträckt på plankor över en grav i marken, med rep omkring sig i väntan på att sänkas ned. Argon stod framför församlingen, klädd i den scharlakansröda kappa han bar vid begravningar, med ett outgrundligt uttryck där han såg ned på kungens kropp, med ansiktet dolt under huvan. Gareth försökte desperat att läsa det där ansiktet, försökte förstå hur mycket Argon visste. Visste han att han mördat fadern? Om skulle han i sådana fall berätta för de andra – eller låta ödet ha sin gång?

Till Gareths stora otur hade den där irriterande pojken, Thor, friats från misstankar. Självklart hade han inte kunnat knivmörda kungen medan han ännu satt i fängelsehålan. Och till det kom att fadern själv sagt till alla att Thor var oskyldig. Vilket bara gjorde saken värre för Gareth. Ett särskilt råd hade redan utsetts för att granska saken närmare, undersöka varje detalj av mordet. Gareths hjärta bultade där han stod med de andra, med blicken på kroppen som snart skulle sänkas i jorden. Han önskade att han kunde följa med den ned.

Det var bara en tidsfråga innan spåren ledde till Firth – och då skulle det vara över även för Gareth. Han var tvungen att handla snabbt för att avleda uppmärksamheten, sätta skulden på någon annan. Gareth undrade om folk runtom misstänkte honom. Förmodligen var han bara paranoid, och när han granskade alla ansikten var det ingen som såg på honom. Där var hans bröder, Reece, Godfrey och Kendrick. Hans syster Gwendolyn. Och hans mor, med ansiktet märkt av sorg, katatonisk – hon var som en annan person efter faderns död, utan talförmåga. Han hade hört att något hänt med henne när hon fått dödsbudet, någon sorts förlamning. Halva hennes ansikte var som fruset, orden kom för sakta när hon öppnade munnen för att tala.

Gareth granskade männen i kungens råd som stod bakom henne – Brom, hans främste general och Kolk, Legionens anförare fanns i täten, följda av en oändlig rad av övriga rådgivare. Alla spelade sorg och saknad, men Gareth visste bättre. Han visste att alla dessa människor – alla rådmän, rådgivare och generaler, och alla adelsmän och herrar bakom dem – knappast brydde sig. Han såg äregirigheten i deras ansikten, maktlystnaden. När de var och en stirrade ned på kungens kropp kände han att de alla undrade vem som skulle gripa tronen härnäst.

Det var just vad Gareth undrade. Vad skulle hända, nu i efterdyningarna av ett så kaotiskt lönnmord? Om händelseförloppet varit klarare och enklare, och skulden lagd på någon annan, då hade Gareths plan fungerat perfekt – tronen skulle ha varit hans. Han var trots allt, den förstfödde, äkte sonen. Hans far hade lämnat tronen till Gwendolyn, men ingen annan än syskonen hade närvarat vid mötet, och faderns önskan hade aldrig stadfästs. Gareth kände väl till kungens rådgivare och hur noga de var med lagen. Utan en ordentlig stadfästelse av beslutet så skulle hans syster aldrig regera.

Vilket återigen, pekade mot honom. Om tingen följde sin ordning – och det skulle Gareth se till att de gjorde – så skulle tronen bli hans. Det var lagen.

Hans syskon skulle sätta sig emot, det tvivlade han inte på. De skulle minnas mötet med fadern och förmodligen insistera på att Gwendolyn skulle regera. Kendrick skulle inte försöka ta tronen för sig själv – han var alldeles för ädel för det. Godfrey var helt apatisk. Reece var för ung. Gwendolyn var det enda egentliga hotet. Men Gareth var optimistisk: han trodde inte att rådet var redo för en kvinna på Ringens tron, och ännu mindre för en tonårsflicka. Och utan en stadfästelse från kungens hand så hade det en utmärkt ursäkt för att förbigå henne.

Det enda egentliga hot som kvarstod i Gareths tankar var då Kendrick. Gareth var trots allt allmänt avskydd, medan Kendrick älskades av både allmoge och soldater. Med tanke på omständigheterna så fanns alltid möjligheten att rådet skulle ge tronen till Kendrick. Ju förr han fick makten i sina händer, desto tidigare kunde han använda den till att krossa Kendrick.

Gareth kände hur något drog i handen och tittade ned och fick se det knopade repet bränna honom i handflatan. Han insåg att de börjat sänka faderns kista i graven och tittade upp och såg sina syskon, var och en som han själv med ett rep i handen, långsamt sänka den ned. Kistan lutade vid Gareths sida eftersom han börjat för sent och han grep tag även med andra handen tills den låg plant igen. Det var ironiskt: inte ens i döden kunde han göra sin far nöjd.

Avlägsna klockor klämtade långt bort från slottet och Argon steg fram och höjde en hand.

”Itso ominus domi ko resepia…”

Ringens förlorade språk, det kungliga språket som i tusen år talats av hans förfäder. Det var ett språk som hans privatlärare övat honom i som pojke – och ett han skulle behöva, så snart han tillträdde kungamakten.

Argon slutade plötsligt, såg upp och stirrade rakt mot Gareth. Argons lysande ögon tycktes bränna rakt genom honom och sände kalla kårar längs hans ryggrad. Gareth rodnade i ansiktet, och han undrade om hela kungariket såg det, och om någon förstod vad det betydde. Han insåg av den blicken att Argon var medveten om hans roll i händelserna. Men Argon var märklig och vägrade alltid att bland sig i alla snabba vändningar i människors öde. Skulle han förbli tyst även denna gång?

”Kung MacGil var en god kung, en rättvis kung”, sa Argon långsamt med sin djupa, överjordiska röst. ”Han gav stolthet och ära till sina förfäder, och fred och välgång till detta rike, mer än någon före honom. Hans liv togs i förtid, som Gud lät ske. Men han lämnade ett arv som är både rikt och stort. Det är nu upp till oss att förvalta det arvet.”

Argon gjorde ett uppehåll.

”Vårt rike i Ringen omges av svåra, olycksbådande faror från alla håll. Bortom Klyftan, som skyddas endast av vår kraftsköld, finna ett rike av vildar och odjur som vill slita oss i stycken. Inom Ringen, bortom Högländerna, finns en klan som vill oss illa. Vi har aldrig levt i sådan fred och rikedom som nu, och ändå är alltså välgången hotad.

”Varför tar gudarna någon ifrån oss mitt i hans krafts dagar – en god, vis och rättrådig kung? Varför var det hans öde att mördas? Vi är inte mer än pjäser, dockor i händerna på ödet. Även på toppen av vår makt kan vi plötsligt sänkas i jorden. Vi måste fråga oss, inte vad vi strävar efter – utan vem vi strävar efter att vara.”

Argon sänkte huvudet, och Gareth kände det bränna i händerna när de sänkte kistan hela vägen ned. Till sist nådde den botten med en duns.

”NEJ!”, hördes ett rop.

Det var Gwendolyn. Hon rusade hysteriskt mot gravens kant, som om hon tänkte störta sig ned i den. Reece sprang fram och grep tag i henne, höll henne tillbaka. Kendrick klev fram för att hjälpa.

Men Gareth kände ingen sympati för henne, snarare att hon var ett hot. Om hon nu önskade hamna under jorden så kunde han ordna det.

Utan tvekan, det kunde han ordna.

*

Thor stod bara någon meter från kung MacGils kropp när han såg den sänkas i jorden, och överväldigades av sorg vid synen. Högt upp på kanten av rikets högsta klippa – kungen hade valt en fantastisk plats för sin grav, upphöjd och nästan uppe i molnen, som nu färgades orange och gröna, gula och skära av den första av solarna som steg högre på himlen. Men det låg en dimma som inte lättade över dagen, som om riket självt var i sorg. Krohn gnällde vid hans sida.

Thor hörde ett skri, blickade upp och såg Estopheles cirkla högt där ovan och se ned på dem. Thor kände sig helt stum. Han kunde knappt tro allt som hänt de senaste dagarna, eller att han stod här nu, mitt i kungafamiljen och såg den man som han så snabbt lärt sig älska sänkas i jorden. Det verkade omöjligt. Han hade just börjat lära känna honom, den förste man som någonsin varit som en riktig far för honom, och nu hade han ryckts bort. Mer än något annat kunde Thor inte sluta tänka på kungens sista ord:

Du är inte som andra. Det är någonting särskilt med dig. Innan du förstår vem du är kommer vårt rike inte få frid.

Vad hade kungen menat med det? Vem var han egentligen? På vilket sätt var han speciell? Hur visste kungen det? Vad hade han, Thor, med rikets öde att göra? Hade kungen bara yrat?

Det finns ett stort land, långt härifrån. Bortom Imperiet. Till och med bortom drakarnas land. Det är druidernas land. Där din mor kommer ifrån. Du måste dit för att söka svaren.

Hur hade MacGil vetat något om hans mor? Hur hade han vetat var hon kom ifrån? Och vilken typ av svar kunde hon ge? Thor hade alltid tagit för givet att hon var död – tanken att hon kunde vara i livet hade sänt en stöt genom kroppen. Han var besluten, mer än någonsin, att söka upp henne, finna henne – att finna svaren, upptäcka vem han var och varför han var annorlunda.

När klockan klämtade och MacGils kropp sänktes tänkte Thor på ödets alla nycker. Varför hade han fått se in i framtiden, se denne fantastiske man dödas, men ändå inte fått kraft att göra något åt det? På ett sätt önskade han att han aldrig sett något av det och inte vetat vad som skulle hända. Han önskade att han bara varit en oskyldig åskådare som alla andra, som bara vaknat på morgonen till budet att kungen var död. Nu kände han det som om han var medskyldig. Han kände sig på något vis skyldig, som om han borde ha gjort mer.

Thor undrade vad det nu skulle bli av riket. Det var ett rike utan kung. Vem skulle styra? Skulle det bli, som alla antog, Gareth? Thor kunde inte tänka sig något värre.

Thor såg ut över folkmassan och adelns och herremännens stränga ansikten, män som kommit hit från Ringens alla delar. Han visste, som Reece berättat, att de var mäktiga män i ett oroligt rike. Han kunde inte annat än undra vem som var mördaren. Alla tycktes misstänkta bland dessa ansikten. Alla skulle de kämpa om makten. Skulle riket splittras? Skulle deras styrkor ställas mot varandra? Vilket skulle bli hans eget öde? Och vad skulle hända med Legionen? Skulle den upplösas? Skulle hela armén upplösas? Och skulle Silvergardet göra uppror om Gareth blev kung?

Och efter allt som hänt, skulle man verkligen tro att Thor var oskyldig? Skulle han tvingas återvända till sin by? Han hoppades inte det. Han älskade allt han hade nu. Mer än något annat ville han stanna här, på den här platsen och i Legionen. Han ville att allt skulle förbli som det var och att inget skulle ändras. För bara någon dag sedan hade riket verkat så stabilt och beständigt: MacGil såg ut att regera för evigt. Om något så tryggt och stadigt kunde plötsligt kollapsa – fanns det verkligen något hopp för dem? Thor kände att nu var ingenting längre beständigt.

Thors hjärta brast när han såg Gwendolyn kasta sig mot faderns grav. När Reece höll henne tillbaka steg tjänare fram och började skyffla en hög av jord ned i graven medan Argon fortsatte mässandet. Ett moln flög över himlen och skymde morgonsolen för ett ögonblick, och Thor kände en kall vind dra genom den annars allt varmare sommardagen. Han hörde ett gnällande läte och såg ned och såg Krohn titta upp vid hans fötter.

Thor visste inte längre vad det skulle bli av något. Men ett visste han säkert: han var tvungen att tala med Gwen. Han måste få tala om för henne hur ledsen han var, att han också var förkrossad över hennes fars död, säga att hon inte var ensam. Även om hon beslöt att aldrig träffa honom igen så måste han berätta att han blivit falskt anklagad, att han inte gjort något på den där bordellen. Han måste få en chans, bara en chans, att få förklara alltsammans, innan hon avvisade honom för gott.

När den sista spaden jord lagts över kungen och klockorna klämtade igen och igen började folkmassan röra sig: folk stod i rader som sträckte sig så långt Thor såg längs klippan, och var och en höll de en svart ros, i kö för att passera högen med ny jord som nu markerade graven. Thor steg fram, föll på knä och lade sin egen ros på den redan växande högen. Krohn gnällde.

När folkmassan började upplösas och människor gå åt olika håll såg Thor Gwendolyn slita sig loss från Reeces grepp och springa, hysteriskt, bort från graven.

”Gwen!”, ropade Reece efter henne.

Men hon var otröstlig. Hon sprang genom den täta folkmassan och bort efter en stig längs med klippkanten. Thor stod inte ut med att se henne i det tillståndet. Han måste försöka tala med henne.

Thor rusade nu själv genom folkmassan, med Krohn i hälarna, fram och åter i den allt tätare folksamlingen och försökte följa i hennes spår och hinna ikapp henne. Till sist kom han loss från alla människor och såg henne springa, långt bort från de andra.

”Gwendolyn!”, ropade han.

Hon fortsatte springa, och Thor sprang efter, dubbelt så fort och med Krohn gläfsande vid sidan. Thor sprang fortare och fortare, tills det brände i lungorna, och slutligen lyckades han minska avståndet mellan dem.