Читать книгу Konungars Marsch - Морган Райс, Morgan Rice - Страница 11

Thor följde Reece i hälarna, och Krohn efter honom, genom den vindlande bakvägen till kungens kammare. Reece hade fört dem genom en lönndörr, dold i en av stenväggarna, och ledde dem nu med en fackla där de gick på ett led i den trånga gången, än hit och än dit på väg genom slottets förvirrande inre. De gick upp för en trång stentrappa som ledde till en annan passage. De vände, och där var ännu en trappa. Thor häpnade över hur invecklad den här vägen var.

”Den här gången byggdes in i slottet för hundratals år sedan”, förklarade Reece med en viskning där de gick upp, andfådda i trappan. ”Den byggdes av min fars farfars far, den tredje kung MacGil. Han lät bygga den efter en belägring – det är en flyktväg. Ironiskt nog så har vi inte varit belägrade sedan dess, så de här gångarna har inte använts på århundraden. Man hade satt igen dem och jag upptäckte dem som barn. Jag brukar använda dem emellanåt för att ta mig fram i slottet utan att någon vet var jag är. När vi var små brukade Gwen, Godfrey och jag leka kurragömma här. Kendrick var för gammal, och Gareth hade ingen lust att leka med oss. Inga facklor, det var huvudregeln. Kolsvart. Det var läskigt på den tiden.”

Thor gjorde sitt bästa för att hinna med när Reece fann vägen genom gångarna med otrolig säkerhet. Uppenbarligen kunde han varenda steg utantill.

”Hur i all världen kan du komma ihåg alla korsningar?”, frågade Thor beundrande.

”Man blir lätt ensam när man växer upp i ett slott som liten pojke”, fortsatte Reece, ”särskilt när alla andra är äldre, du själv är för ung för att ta värvning i Legionen, och det inte finns annat att göra. Jag tog det till min uppgift att upptäcka varenda vrå av det här stället.”

De vände igen, gick ned för tre trappsteg av sten, vände in i en trång passage i väggen och stegade nedför en lång trappa. Slutligen hade Reece fört dem till en tjock dörr av ek, helt täckt av damm. Han lutade ett öra mot den och lyssnade. Thor steg fram vid hans sida.

”Vad är det för dörr?”, frågade Thor.

”Shhh”, sa Reece.

Thor tystnade och lade sitt eget öra mot dörren och lyssnade. Krohn stod bakom honom och tittade upp.

”Det är bakdörren till min fars kammare”, viskade Reece. ”Jag vill höra vem som är där inne med honom.”

Thor lyssnade, med hjärtat bultande i bröstet, till de dämpade rösterna bakom dörren.

”Det låter som om det är fullt i rummet”, sa Reece.

Reece vände sig om och gav Thor en menande blick.

”Du kliver rätt in i elden. Hans generaler är där inne, hans råd och rådgivare, familj – allihop. Och jag är säker på att de alla är på jakt efter dig, hans påstådda mördare. Det blir som att gå rätt in i en lynchmobb. Är du säker på att det är det här du vill?”

Thor svalde hårt. Det var nu eller aldrig. Han blev torr i halsen, och han insåg att han stod inför ett vägskäl i livet. Det skulle vara lätt att vända om nu, att fly. Han kunde leva ett liv i trygghet, någonstans långt ifrån Kungsgård. Eller så kunde han gå in där, och riskera att tillbringa resten av sitt liv i fängelsehålorna, med de där idioterna – eller till och med att bli avrättad.

Han andades djupt, och fattade sitt beslut. Han var tvungen att möta sina demoner ansikte mot ansikte. Han kunde inte vika undan.

Thor nickade. Han var rädd för att öppna munnen, rädd för att han skulle ändra sig om han gjorde det.

Reece nickade till svar med en min av uppskattning, tryckte sedan in järnhandtaget och tryckte axeln mot dörren.

Thor kisade i det skarpa ljuset från facklor när dörren slogs upp. Han stod nu mitt i kungens kammare, med Krohn och Reece vid sin sida.

Det var säkert tjugo människor i rummet i trängsel runt kungen, som låg på sin säng. Vissa stod över honom, andra hade fallit på knä. Runt kungen fanns hans rådgivare och generaler, tillsammans med Argon, drottningen, Kendrick, Godfrey – och Gwendolyn. Det var en dödsvaka, och Thor trängde sig på under en privat stund för familjen.

Stämningen var dyster i rummet, ansiktena allvarliga. MacGil låg stödd på kuddar, och Thor blev lättad av att se att han var vid liv – i alla fall ännu så länge.

Alla ansikten vändes på en gång, chockerade över Thors och Reeces plötsliga entré. Thor insåg vilken chock det måste ha vara, med deras uppdykande mitt i rummet, fram från en lönndörr i stenväggen.

”Det är pojken!”, ropade någon i gruppen och pekade mot Thor med hat i blicken. ”Det var han som försökte förgifta kungen!”

Vakter kastade sig fram från rummets alla hörn. Thor visste knappt vad han skulle göra. En del av honom ville vända och fly, men han visste att han var tvungen att konfrontera dessa ilskna människor, att han var tvungen att få sin fred med kungen. Så han stålsatte sig själv när flera vakter sprang fram för att gripa tag i honom. Krohn väste vid hans sida, till varning mot angriparna.

När Thor stod där kände han den plötsliga hettan stiga inom sig, kraften som strömmade genom kroppen, och utan att tänka på det höjde han en hand, vände ut handflatan och riktade kraften mot dem.

Thor häpnade över att se hur de alla stannade mitt i angreppet, som frusna, bara några steg bort. Kraften, vad den nu var, flödade inom honom och höll dem på avstånd.

”Hur vågar du rusa in här och använda din trolldom pojke”, ropade Brom – kungens främste general – och drog sitt svärd. ”Är det inte nog att du en gång försökt döda vår kung?”

Brom närmade sig Thor med svärdet draget. Samtidigt kände Thor något komma över honom, en känsla starkare än någonsin tidigare. Han slöt helt enkelt ögonen och koncentrerade sig. Han kände kraften i Broms svärd, dess form, dess metall, och blev på något sätt ett med klingan. Han såg för sitt inre öga hur den stannade.

Brom stod som fastfrusen mitt i rörelsen, med ögonen vidöppna.

”Argon!” Brom vände om och ropade. ”Få stopp på de här häxkonsterna genast! Stoppa den där pojken!”

Argon klev fram ur folkmassan och sänkte långsamt sin huva. Han såg tillbaks mot Thor med intensiv, brännande blick.

”Jag ser ingen anledning att stoppa honom”, sa Argon. ”Han är inte här för att skada.”

”Är du galen? Han har ju nästan tagit död på vår kung!”

”Det är vad du antar”, sa Argon. ”Men det är inte vad jag ser.”

”Låt honom vara”, hördes en rosslande, djup röst. Alla vände och såg MacGil sätta sig upp. Han såg på dem, försvagad. Det var tydligt att han fick kämpa för att ens tala.

”Jag vill se pojken. Det var inte han som högg mig. Jag såg mannens ansikte, och det var inte han. Thor är oskyldig.”

Långsamt slappnade de andra av, och Thor lossade sitt grepp med sinnet och lät dem gå. Vakterna backade undan och satte svärden åter i skidorna, med vaksamma blickar mot Thor, som om han kom från en annan värld.

”Jag vill se honom”, sa MacGil, ”Ensam. Lämna oss. Allesammans.”

”Konung”, sa Brom. ”Är det verkligen tryggt? Bara du och pojken ensamma?”

”Ingen rör Thor”, sa MacGil. ”Lämna oss nu. Allihop. Även min familj.”

En djup tystnad sänkte sig över rummet och alla såg på varandra, osäkra på vad de skulle göra. Thor blev stående på platsen, knappt förmögen att ta in vad som hände.

En efter en, och även kungens familj, lämnade nu rummet, och Krohn gick tillsammans med Reece. Kammaren, som bara ögonblick tidigare varit fylld av folk, var nu tom.

Dörren stängdes. Nu var det bara Thor och kungen, ensamma i tystnaden. Han kunde knappt tro det. Synen av MacGil där på sängen, så blek, i sådana smärtor. Det gjorde ondare i Thor än han kunnat säga. Han visste inte varför, men det var nästan som om en del av honom själv också den låg för döden där på sängen. Mer än något annat önskade han att kungen skulle bli bra igen.

”Kom hit, min pojke”, sa MacGil tyst, med hes röst, knappt starkare än en viskning.

Thor skyndade fram till kungens sida och knäföll framför honom. Kungen höll fram en slapp hand och Thor tog den och kysste den.

Thor tittade upp och såg ett svagt leende i MacGils ansikte. Han överraskades av att känna heta tårar rinna ned längs kinderna.

”Herre”, började Thor. Orden strömmade fram, det var omöjligt att hålla dem inne. ”Jag ber, tro mig. Jag förgiftade er inte. Jag hade sett planen i en dröm. Genom en kraft som jag inte riktigt förstår. Snälla, tro mig…”

MacGil höll upp en hand, och Thor tystnade.

”Jag misstog mig på dig”, sa MacGil. ”Att det skulle krävas att jag blev knivhuggen av en annan mans hand för att få mig att inse att det inte var du. Du försökte bara rädda mig. Förlåt mig. Du var lojal. Kanske den ende som var det vid mitt hov.”

”Vad jag önskar att jag haft fel”, sa Thor. ”Jag önskar så att ni var i säkerhet, att mina drömmar bara var illusioner, att ni aldrig blivit anfallen. Kanske hade jag fel ändå. Kanske överlever ni.”

MacGil skakade på huvudet.

”Min tid har kommit”, sa han till Thor.

Thor svalde. Han hoppades att det inte var sant, men anade att det var det.

”Vet ni vem, herre, som utförde detta fruktansvärda dåd?” Thor ställde den fråga som bränt i honom sedan han först haft drömmen. Han kunde inte föreställa sig vem som skulle vilja döda kungen, eller varför.

MacGil såg upp i taket och kisade av ansträngningen.

”Jag såg hans ansikte. Det är ett ansikte jag känner väl igen. Men av någon anledning kan jag inte placera det.”

Han vände sig och såg på Thor.

”Det spelar ingen roll nu. Min tid har kommit. Om det nu var för hans hand eller en annans, slutresultatet är detsamma. Vad som nu spelar någon roll”, sa han och sträckte sig och grep tag i Thors handled med förvånande styrka, ”är vad som händer när jag gått bort. Vårt rike blir ett rike utan kung.”

MacGil såg rakt på Thor med en märklig intensitet. Thor visste inte exakt vad han menade – vad, om något, det var han begärde av honom. Thor ville fråga, men han såg hur svårt det var för MacGil att hämta andan, och han ville inte riskera att avbryta honom.

”Argon hade rätt om dig”, sa han och släppte långsamt greppet om handen. ”Ditt öde är långt mycket viktigare än mitt.”

Thor kände en stöt gå genom kroppen vid de orden från kungen. Hans öde? Viktigare än kungens? Tanken att kungen ens skulle bry sig om att diskutera honom med Argon var mer än han kunde förstå. Och det faktum att han sagt att Thors öde var större än kungens – vad betydde det? Yrade kung MacGil, nu i sina sista ögonblick i livet?

”Jag valde dig… Jag tog dig in i min familj av en anledning. Vet du vad det skälet var?”

Thor skakade på huvudet, helt desperat att få veta.

”Du vet inte varför jag ville att du skulle vara här, bara du, i min sista stund?”

”Jag är ledsen, herre”, sa han och skakade på huvudet. ”Jag vet inte.”

MacGil log matt, och hans ögon började sluta sig.

”Det finns ett stort land, långt härifrån. Bortom Vildlanden. Till och med bortom drakarnas land. Druidernas land. Där din mor kommer ifrån. Du måste dit för att söka svaren.”

MacGils ögon öppnades vida och han stirrade på Thor med en märklig intensitet Thor inte kunde förstå.

”Vårt rike hänger på det”, lade han till. ”Du är inte som andra. Det är någonting särskilt med dig. Innan du förstår vem du är kommer vårt rike inte få frid.”

MacGils ögon slöts och hans andhämtning blev stötig, och vart och ett av andetagen som en flämtning. Hans grepp om Thors handled slappnade, och Thor kände tårarna välla fram igen. Huvudet snurrade av allt han hört av kungen, och av hans försök att förstå vad det betydde. Han kunde inte tänka klart. Hade han hört allt som det var?

MacGil började viska något, men så tyst att Thor knappt hörde. Thor lutade sig närmare, med örat nära MacGils läppar.

Kungen lyfte huvudet en sista gång, och sa med en sista ansträngning:

”Hämnas mig!”

Så, plötsligt, stelnade MacGil. Han låg där stilla ett ögonblick, och sedan rullade hans huvud åt sidan och ögonen öppnades vida, frusna.

Död.

”NEJ!” Thor ropade, klagande och bittert.

Hans rop måste ha varit högt nog för att varna vakterna, för bara ett ögonblick senare hörde han en dörr slås upp bakom honom, oljudet av folk som rusade in i rummet. I ytterkanten av medvetandet anade han att det var rörelse runtom i rummet. Vagt hörde han slottsklockorna ringa, igen och igen. Klockorna klämtade, som pulsen i hans tinningar. Men allt blev suddigt, och ögonblicket senare snurrade rummet.

Thor var nära att svimma, föll mot stengolvet och kollapsade.