Читать книгу Konungars Marsch - Морган Райс, Morgan Rice - Страница 9

Thor sprang genom natten, genom kaoset på Kungsgårds gator och chockades av förvirringen runtom. Det var trängsel på gatorna och packat av folk som skyndande fram och åter i upphetsningen. Många bar facklor som lyste upp natten och kastade mörka skuggor över alla ansikten – samtidigt ringde klockan från slottet oupphörligt. Det var en dov klang och den ljöd en gång i minuten. Thor visste vad den betydde: död. Det var en dödsringning. Och det fanns bara en i riket för vilket klockorna kunde ringa den natten: kungen.

Thors hjärta bultade där han gick. Dolken från drömmen glimmade framför hans ögon. Hade det hänt?

Han måste få veta. Han sträckte sig fram och grep tag i en pojke som sprang åt andra hållet.

”Vart är du på väg?”, frågade Thor. ”Varför all uppståndelse?”

”Har du inte hört?”, utropade pojken, nästan i panik. ”Kungen ligger för döden! Knivhuggen! Folk trängs utanför Kungsporten för att höra det senaste. Stämmer det så är det illa för oss alla. Begriper du? Ett land utan kung?”

Med det skakade pojken av sig Thors hand och sprang vidare in i natten.

Thor blev stående, med bultande hjärta och ovillig att ta in vad som hänt. Drömmarna, alla hans föraningar – de var mer än bara fantasier. Han hade sett in i framtiden. Två gånger. Och det skrämde honom. Hans krafter gick djupare än vad han själv anade, och de tycktes bli starkare för var dag som gick. Vart skulle det sluta?

Han stod där och försökte besluta vart han skulle ta vägen. Han hade flytt. Men nu hade han inte längre någon idé om vart han skulle vända sig. Inom kort skulle vakterna – och kanske hela Kungsgård – vara ute på gatorna och söka efter honom. Det faktum att han hade flytt skulle få honom att se ännu skyldigare ut. Men å andra sidan, det faktum att MacGil stuckits ned när han själv satt fängslad – borde inte det fria honom från misstankar? Eller skulle det bara se ut som om han var en del av en större konspiration?

Thor hade inte råd att ta några risker. Det var ingen tvekan om att ingen i riket just nu hade någon lust att se klart på saken – alla på gatorna runtom var ute efter blod. Och han skulle förmodligen utses till syndabock. Han behövde en tillflyktsort, någonstans där han kunde rida ut stormen och rentvå sitt namn. Säkrast vore att fly, att söka skydd i sin gamla by, eller ännu längre bort – så långt det gick att komma från Kungsgård.

Men Thor hade ingen lust att ta den säkraste vägen, han var inte sådan. Han ville bli kvar där, rentvå sitt namn och behålla sin plats i Legionen. Han var ingen feg stackare, och inte den som flydde. Mest av allt ville han träffa MacGil igen innan han dog – om han nu ännu var i livet. Han var tvungen att träffa honom. Han plågades av skuldkänslor för att han inte kunnat förhindra mordet. Vad var meningen med att visa honom kungens död, om det nu ända inte fanns något han kunde göra åt det? Och varför hade han sett honom förgiftas, när han i själva verket stuckits ned med kniv?

När Thor stod där, när han övervägde med sig själv, slog det honom: Reece. Reece var den ende han kunde lita på att inte överlämna honom till vakterna, och som kanske till och med skulle ge honom en tillflyktsort. Han anade att Reece skulle tro honom. Reece visste att Thor verkligen älskat hans far, och om någon hade möjlighet att rentvå Thors namn så var det han. Han måste hitta honom.

Thor satte av genom gränderna, hit och dit och i motsatt riktning mot folkmassan, eftersom han sprang bort från Kungsport och mot slottet. Han visste var Reece hade sin kammare – i den östra flygeln, nära stadsmuren – och han kunde bara hoppas att han verkligen var där. Om han var det så skulle det kanske gå att fånga hans uppmärksamhet, få honom att finna en väg in i slottet. Thor hade den obehagliga känslan att om han blev kvar här ute på gatorna så skulle han snart bli igenkänd. Och när mobben såg vem han var skulle de slita honom i stycken.

Han sprang gata efter gata och fötterna halkade i leran i sommarnatten. Men till sist kom han till muren längs de yttre fästningsverken. Han höll sig nära, sprang tätt intill den, och precis under ögonen på de vaksamma soldater som posterats med bara meter emellan.

När han närmade sig Reeces fönster sträckte han sig ned och plockade upp en slät sten. Lyckligtvis så fanns det ett vapen de glömt att ta av honom: hans gamla, trofasta slunga. Han lossade den från bältet, lade stenen på plats, och kastade.

Med perfekt träffsäkerhet sände Thor stenen iväg över slottsmuren och rakt genom Reeces rums öppna fönster. Han hörde den klappra mot en innervägg och väntade, tryckt mot muren för att inte bli sedd av vakterna som ryckt till vid ljudet.

Inget hände på en lång stund, och Thors hjärta sjönk i bröstet vid tanken på att Reece trots allt inte var inne. Om inte, så skulle han bli tvungen att fly från platsen – det fanns helt enkelt inget annat sätt att hitta en tillflyktsort.

Efter vad som kändes som en evighet, hade Thor börjat vända sig om för att gå. Men då såg han någon luta sig ut genom fönstret, med handflatorna på fönsterbrädet, och se sig omkring med ett förundrat uttryck i ansiktet.

Thor stod där, gick fram några steg från muren och vinkade högt med ena armen.

Reece tittade ned och lade märke till honom. Ansiktet lyste upp av en igenkänning som var klart synbar i fackelskenet, till och med på det här avståndet, och Thor kände en stor lättnad över att se glädje i minen. Det sa allt han behövde veta: Reece skulle inte överlämna honom till vakterna.

Reece tecknade åt honom att vänta, och Thor skyndade tillbaks, in till muren igen, och hukade sig ned just som en vakt vände sig mot hans håll.

Thor väntade, osäker på hur länge och hela tiden beredd att fly, tills Reece äntligen dök upp, framrusande genom en dörr i muren, andfådd och med blickar åt båda håll innan han fick syn på Thor.

Reece skyndade fram och omfamnade honom. Thor var överlycklig. Han hörde ett gnällande läte och tittade ned och fick till sin stora glädje se Krohn, som rullat ihop sig under Reeces skjorta. Krohn nästan hoppade fram ur skjortan när Reece grep tag i honom och gav honom till Thor.

Krohn – den ständigt växande vita leopardungen som Thor en gång räddat – hoppade in i hans armar, där han fick kramar samtidigt som han tjöt och gnällde och slickade Thor i ansiktet.

Reece log.

”När de släpade bort dig försökte han följa efter, och jag tog honom för att se till att han skulle vara säker.”

Thor grep Reece om armen av tacksamhet. Sedan skrattade han, eftersom Krohn aldrig slutade slicka honom.

”Jag har saknat dig också, gosse lilla.” Thor skrattade och gav kattungen en puss tillbaka. ”Men tyst nu, annars hörs vi av vakterna.”

Krohn tystnade, som om han förstod.

”Hur lyckades du fly egentligen?”, frågade Reece förvånat.

Thor ryckte på axlarna. Han visste inte vad han skulle säga. Han kände sig fortfarande obekväm med att prata om krafterna, som han ju inte ens själv förstod. Han ville inte att andra skulle se honom som något sorts missfoster.

”Jag hade tur, antar jag”, svarade han. ”Jag såg en chans och tog den.”

”Jag är förvånad att gatumobben inte slitit dig i stycken”, sa Reece.

”Det är mörkt”, sa Thor. ”Jag tror inte att någon känt igen mig. Inte än i alla fall.”

”Vet du att varenda soldat i riket letar efter dig? Vet du att min far har blivit knivhuggen?”

Thor nickade allvarligt. ”Klarar han sig?”

Reece ansikte mörknade.

”Nej”, svarade han sammanbitet. ”Han ligger för döden.”

Thor kände sig helt förkrossad, som om det gällt hans egen far.

”Du vet att jag inte hade något med det att göra, eller hur?”, frågade Thor förhoppningsfullt. Han brydde sig inte om vad någon annan tänkte om saken, men han behövde att hans bäste vän, MacGils yngste son, visste att han var oskyldig.

”Självklart”, sa Reece. ”Annars skulle jag inte stå här.”

Thor kände en våg av lättnad och greppade Reece om axeln.

”Men riket i övrigt kommer inte vara så tillitsfullt som vad jag är”, fortsatte Reece. ”Den säkraste platsen för dig just nu är så långt härifrån som möjligt. Jag skall ge dig min snabbaste häst och proviant och skicka dig långt bort. Du måste gömma dig och ligga lågt tills de finner den verklige mördaren. Ingen tänker särskilt klart för tillfället.”

Thor skakade på huvudet.

”Jag kan inte ge mig av”, sa han. ”Det skulle få mig att se skyldig ut. Jag måste få andra att förstå att jag inte är skyldig. Jag kan inte bara springa iväg från mina bekymmer. Jag måste rentvå mitt namn.”

Reece skakade på huvudet.

”Om du blir kvar här så kommer de att hitta dig. Du hamnar i fängelse igen – och sedan blir du avrättad. Om du nu inte dödas först av en folkmassa.”

”Det är en risk jag måste ta”, sa Thor.

Reece gav honom en lång, intensiv blick, och hans uppsyn ändrades från bekymrad till en min av beundran. Slutligen, mycket långsamt, nickade han till svar.

”Du är stolt. Och korkad. Otroligt korkad. Det är därför jag gillar dig.”

Reece log. Thor log tillbaka.

”Jag måste få träffa din far”, sa Thor. ”Jag måste få en chans att förklara för honom, ansikte mot ansikte, att det inte var jag, att jag inte haft något med det att göra. Om han beslutar att döma mig, då får det bli så. Men jag måste få chansen. Jag vill att han skall veta. Och det är allt jag ber dig om.”

Reece såg allvarligt på sin vän och mätte honom med blicken. Till sist, efter vad som kändes som en evighet, nickade han.

”Jag kan ta dig till honom. Jag känner till en bakväg. Den leder till hans kammare. Det är riskabelt – och så snart du är där så är du ensam. Det finns ingen väg ut. Och då finns det inget jag kan göra för dig. Det kan betyda döden. Är du säker på att du vill ta den risken?”

Thor nickade tillbaks, med dödligt allvar.

”Då så”, sa Reece och slängde plötsligt fram en kappa med huva åt Thor.

Thor fångade den och tittade ned förvånat. Han insåg att Reece hela tiden planerat för det här.

Reece log när Thor såg upp.

”Jag visste att du var dum nog att vilja stanna. Jag hade inte förväntat mig något mindre av min bäste vän.”